Skriva skräck – så lyckas du

Vill du skriva skräck som är läskig på riktigt? Vårt första råd: Allt som har med ätande att göra är obehagligt. Extrema närbilder är obehagliga. Obehag bor granne med äckel. Och bra skräck behöver lite skräckel. Man kan till och med påstå att skräcklet är ett av de viktigaste redskapen i skräckskrivarens verktygslåda.

Tänk efter hur vi alla oavbrutet stoppar saker i munnen. Det kan vara bitar av döda djur; saker gjorda av saker som runnit ut ur kor, och fiskbullar. Sådant äter vi sunda människor med stor njutning. Vi kan prata i timmar om hur mat känns i munnen, hur den luktar och hur den smakar. Vi suger och smackar och sniffar och sörplar på ett sätt som faktiskt är ganska groteskt. Kryp bara lite för nära så kommer skräcklet, den där obehagliga känslan man får när man ser något fullständigt vedervärdigt men inte kan titta bort.

Fyllehungriga Frasse som trycker i sig en kebab är kanske inte så skräcklig på tre meters håll. Men på tre decimeter ser man allt. Hur Frasse får sås och sallad i hela skägget, hur han hjälper till med händerna och får fefferoni i näsan. Han ser väldigt nöjd ut, han är glansig i ögonen och pratar med mat i munnen.

Tänk att Frasse äter något annat än kebab. Stanna kvar på nära håll och låt Frasse med en femårings entusiasm stoppa i sig något ännu kladdigare. Tårta kanske. Eller kräftor. Det är mycket slurp och slafs när man äter kräftor. Sa vi att Frasse är lätt överviktig och allmänt ovårdad på det där sättet som bara är mustigt och lite rebelliskt om man är man och tv-kock? Han äter sina kräftor sittandes i bar överkropp och du kan fortfarande inte titta bort.