Få författare har inspirerat mig så mycket både tekniskt och stilistiskt som William Gibson. Han visade att det faktiskt gick att kombinera sinnesutvidgande visioner med bländande teknik och stil. Och att det gick att bli vuxen utan att lämna pojkrumsdrömmarna om riddare, rymdskepp och tentakelmonster bakom sig. Man kunde fortfarande skriva om allt det där fantastiska men göra det med en vuxen röst och med en vuxens erfarenheter och krav på innehåll.
Jag fick låna Count Zero av tjackig granne när jag bodde i Malmö i början på nittiotalet. Efter den första sidan där agenten Turner sprängs i bitar av en »hundbomb« i New Dehli och fraktas till Singapore för att lappas ihop av någon som kallas »Holländaren« var jag tvungen att lägga ner boken. Jag var så inte i Malmö längre. Jag läste om sista stycket:
Det tog Holländaren och hans team tre månader att sätta ihop Turner igen. De klonade en kvadratmeter hud åt honom, odlade det på klumpar av kollagen och hajbroskpolysakarider. De köpte ögon och könsorgan på öppna marknaden. Ögonen var gröna.