Bild: Kim Svensson

Lyckas med scenerna

Hur skriver man egentligen en stark scen? Författare och skrivläraren Erik Grundström visar hur du gör.

En roman består i första hand av bra scener och i andra hand av en bra historia. Det är nämligen i de enskilda scenerna gestaltningen blir till. Det är där läsaren lär känna karaktärerna och blir engagerad i deras öden, och det är ofta just karaktärerna man minns, ibland flera år efter att man läst boken. Själva huvudhistorien har man kanske glömt för längesedan.

Självfallet är det ingen nackdel med en bra historia heller, men många av de största romanerna har en mycket enkel grundhistoria. I Hollywood säger man ibland att om du inte kan förklara din plot i två meningar är den för komplicerad:

En kärleksroman – Ska A få B?

En thriller – Ska A hinna förgöra utomjordingen innan den förgör jorden?

Moby Dick – Galen kapten vill hämnas vit val som tog hans ben (vilket författaren Herman Melville byggde en 700-sidig roman av).

Lästips! Författaren Mats Söderlund visar hur du kan dra nytta av dramaturgiska verktyg och hur du konstruerar plotten.

Med andra ord, ju tydligare grundhistoria du har desto mer fokus kan du lägga på scenerna – karaktärernas egenheter, små bihistorier, anekdoter om platsen – helt enkelt det som gör texten levande.

Annons

Med en scen menar jag en tidsmässigt oavbruten händelse (hoppar du framåt tio minuter eller en vecka är det vanligtvis en ny scen), och jag brukar ställa följande frågor till mina scener:

 

VAD? Vad handlar den här scenen om? Både på ytan och på djupet? För på ytan kanske det är en diskussion om hur man ska gå vidare i en brottsutredning, men på djupet en maktkamp. Eller så handlar det om A som vill ha hjälp av B med sina studier. Men under ytan? Kanske vill A bara ha B i säng? Tänk hela tiden på båda dessa plan. Vad handlar det om på ytan, och vad handlar det om egentligen?

 

VAR? Var utspelar sig scenen? Gör rummet tydligt och fundera på vad du egentligen vill säga med scenen.

Ett gräl kan till exempel uppfattas helt olika beroende på om det utspelar sig hemma i köket eller i frysdisken på Ica. Det senare blir så klart mycket mer laddat eftersom det sker offentligt – spänningen ökar. Så även om det först verkar naturligt att en konflikt utspelar sig vid köksbordet eller på chefens rum, kan det vara bra att fundera på om du kan flytta den. Det gäller också när du skildrar olika karaktärers inre liv.

Tänk dig att A ligger hemma i sängen och grubblar över allt som har hänt: Kommer älskaren att höra av sig snart? Kommer hon att få behålla jobbet? Hur ska det gå med allt? Prova att flytta det där till en middag hemma hos hennes lätt förvirrade mamma istället. Tankarna tränger sig på, samtidigt som mamman tjatar och tar om samma saker tre gånger. Plötsligt blir det mer dynamiskt och mycket lättare att få ut energi och spänning ur scenen. Interaktionen med mamman kan till exempel illustrera hur pressad karaktären är, hur hela hennes tillvaro håller på att falla samman, eller hur ensam hon är.

 

NÄR? När sker det? Jag syftar inte bara på den faktiska tiden, det vill säga om det är morgon eller kväll eller klockan 13:14 den 27 oktober 2015. Nej, det viktiga här är tiden i förhållande till scenen innan. Ett inte ovanligt fel är att man missar detta och att jag som läsare börjar misstänka att karaktären har problem med närminnet. Först har hon ett gräl vid köksbordet, sedan kommer hon till jobbet med friskt humör, och så är det som om grälet plötsligt inte ägt rum.

Annons

Hur lång tid har egentligen gått mellan scenerna? Borde A fortfarande vara i affekt? Eller har det gått några dagar så att A har hunnit processa det som skett? Om du är medveten om tiden mellan scenerna och utnyttjar det så kan du skapa en känsla av utveckling i texten. Vad tar din karaktär med sig från föregående scen, och på vilket sätt?

Lästips! Så här kan du fånga karaktärernas innersta längtan och göra den till berättelsens motor.

 

VEM? Vem är huvudpersonen i scenen? Har du bara en karaktär är detta självklart. Har du flera karaktärer du följer? Tänk då efter: För vem är händelsen i denna scen viktigast? Följ sedan händelsen från den karaktärens perspektiv. Är den viktig för två karaktärer så kan du göra en om-lott-scen, där du följer karaktären A in i scenen och visar för läsaren på vilket sätt det som händer angår henne, för att sedan antingen backa eller växla över direkt till B och följa scenen till dess slut ur hans perspektiv.

Glöm aldrig att scenen måste vara angelägen för dina karaktärer för att vara angelägen för läsaren.

 

HUR? Ofta är det viktigaste inte vad karaktären gör eller säger. Vill du skapa en dramatik och få liv i texten är det snarare hur personen gör det. Att de grälar är alltså mindre intressant än hur de beter sig under grälet. Det är nämligen där som jag som läsare får syn på karaktärerna – de får ett djup. På samma sätt är det ganska ointressant att din detektiv löser ett brott. Det är ju vad jag förväntar mig. Jag vill veta hur.

 

VARFÖR? Varför gör dina karaktärer det de gör? Ta reda på deras agenda. Gå ner på djupet. Varför vill A skiljas egentligen? Det räcker inte att hon är allmänt trött på äktenskapet. Jag vill veta varför! Blev det inte sådär som hon drömde om? Känner hon att hon har så mycket annat hon vill göra? Har attraktionen helt försvunnit? Eller vaknar hon en morgon och inser att hon aldrig älskat sin man?

Och varför vill detektiven lösa det här brottet? Varför håller det honom sömnlös om natten? Handlar det om rädslan för att ett nytt mord ska begås? Aha! Kanske har detektiven med en seriemördare att göra!

 

VAD? Dina läsare kommer inte att komma ihåg allt du skrivit i din scen. De tar kanske med sig en eller ett par tankar och skapar en sorts sammanfattning i minnet:

Oj, deras äktenskap är verkligen på upphällning. Eller: Det är verkligen något skumt med C. Eller: Nu är väl detektiven ändå inne på fel spår.

Dessutom fastnar vissa detaljer, och de är ofta personliga: En bil som var av samma märke som jag själv hade en gång. Och vänta nu, i ett sånt där hus har jag varit! Av dessa detaljer skapar sig läsaren sin egen upplevelse av din text, men det du som författare behöver tänka på är: Vad ville jag säga med den här scenen?

Framgick det? Är den bara en transport till nästa scen? Går det att göra något annat av den? Kan den strykas?

Lästips! Lär du dig behärska tempot och den dramaturgiska bågen så kommer du att kunna lösa nästan alla andra problem som dyker upp i din berättelse.

Clint Eastwood har berättat om hur han skulle skapa en scen med en man som kliver ut ur en taxi och går in i en hotellfoajé. Den första frågan han ställer sig är: Behövs scenen? Kanske krävs den bara för att filmen skulle bli obegriplig annars, och då är nästa fråga: Vad kan jag berätta om mannen här som jag inte sagt någon annanstans? Tittar han kanske efter en vacker kvinna som går förbi, eller ignorerar han samma kvinna? Slänger han taxikvittot på marken, eller viker han prydligt ihop det och stoppar det i plånboken? Sådana iakttagelser bidrar till att skapa en levande karaktär.

Vissa scener finns ju huvudsakligen där för att informera eller transportera läsaren framåt i historien, helt enkelt för att hålla ihop handlingen. Och då är grundknepet att passa på att ge läsaren något annat. Berätta något mer! Kanske om en underliggande maktkamp, något viktigt om karaktärens bakgrund, om relationen mellan A och B, eller att A alltid avskytt B:s svärmor. På det sättet kan du utnyttja varje scen till att fördjupa historien och ladda upp inför fortsättningen.

Erik Grundström är författare, arbetar med manusbearbetning och är skrivlärare på Skrivarakademin i Stockholm.

Rekommenderas för dig