Karaktärernas drivkrafter är centrala i de flesta berättelser, precis som i verkliga livet. Jag har börjat kalla det för »motivets tyranni«, för så viktigt är det – en person som inte vill något existerar helt enkelt bara i dålig litteratur.
Men det räcker inte med att ge en person ett mål för att hen ska bli intressant. Snarare är det ett antal konkurrerande drivkrafter som formar våra liv, något som i stort sett samtliga moraliska system som människan ställt upp har tagit fasta på genom historien. För att ta ett axplock:
PLATON liknade själen vid en droska med två bevingade hästar. Den ena strävar uppåt mot himlen och sanningen medan den andra sjunker mot marken, där svek, lättja och personliga åsikter regerar. Kusken får kämpa för att behålla styrseln över sitt ekipage.
AUGUSTINUS argumenterade för att människan är för evigt smittad av Adams arvsynd, men ändå fortsätter längta efter att återvända till Paradiset. En återvändo som bara kan bli möjlig genom frälsning och Guds nåd.
