I tisdags presenterades karaktärerna i den kommande sommarens – ja, troligen det här årets – mest engagerande berättelse.
Ännu vet ingen om protagonisten blir en kille som lever på Listerlandet och är »glad så länge jag får vara med«. Eller en multimiljonär i London, som kommer att vara i hela världens fokus tre gånger om under de närmaste två månaderna.
Det handlar alltså om den svenska truppen till fotbolls-VM och alla känslor som den har väckt.
Likt en god roman utlovar fotbollslandslaget inte bara ett äventyr, utan ställer också existentiella frågor till oss. Flera spelare med stjärnstatus – exempelvis Roony Bardghji som debuterade för Barcelona redan som tonåring – lämnades utanför truppen. Förbundskapten Graham Potter menar att man inte alltid ska ha »de bästa elva« på planen, utan »den bästa elvan«. Det vill säga spelare som fungerar tillsammans och ger allt för varandra inom ett överenskommet spelsystem. Den majoritet av truppen som inte får plats bland de elva startspelarna ska också med gott humör acceptera att de kanske inte får spela en enda minut under hela VM-turneringen.
Synen på de utvalda, och framför allt de bortvalda, har startat en debatt vars utbredning och intensitet torde göra vilken partiledare eller författare som helst avundsjuk. För strax bortom diskussionen om vilken fotbollsfilosofi som ger bäst VM-resultat, formuleras frågor om kollektiv och individens utrymme, om pengar, integration och samhällssyn, om Barcelona kontra Mjällby.
Som så ofta är det en bikaraktär som får allas hjärtan att smälta. När mittfältaren Yasin Ayaris pappa berättar varför Yasin har valt att spela för Sveriges landslag och inte för Tunisiens, låter det som om sonen ska skickas ut på ett uppdrag i Sagan om ringen: »Var stolt över tröjan som du bär, det är en tröja som du bär för hela svenska folket, från vår kära kung till den minsta, minsta bebisen som finns någonstans i riket.«
Den 15 juni väntar berättelsens första utmaning, på andra sidan den stora oceanen. Ett speciellt kapitel för just Yasin Ayari. Det är Tunisiens landslag som ställer upp sig på andra planhalvan.
Veckans …
… läsarreaktion
Olle Dahlbäck mejlade: »Läste just ditt fredagsbrev. Känns som din bokcirkel mer blivit en tvångströja än en njutning. Själv har jag jäkligt svårt för det där med att andra väljer vad jag ska läsa. Har en tanke om att starta en bokklubb med grannarna i huset, enbart singlar är välkomna, de som kanske är mest i behov av socialt umgänge. Om jag kommer till skott ska upplägget bli: alla i bokcirkeln väljer fritt en bok de själva vill läsa, sedan träffas man och berättar för de andra om det var en bra bok eller en skitbok.«
Gör det, Olle! Själv gillar jag att prata om en bok som vi alla har läst, även när jag inte har valt den. Vad jag inte gillar är när livet ibland blir så fullpackat att jag bara läser böcker i jobbet och en bokcirkelroman som jag inte tycker om.
… hårda bud
»›Ju mer ni övar på att beskriva scenerna konkret för er själva, desto friare blir ni när ni skriver. Fattar ni?‹ frågar Monika och slår ut med armarna.
Och vi fattar. Vi gör som hon säger.«
Om tre månader ska råmanuset vara klart. Och Monika Fagerholm godtar inga undanflykter.
Läs det nya avsnittet i Emma Zetterholm Klings dagbok, om hennes resa mot den första romanen. Här hittar du samtliga dagboksdelar.
… skrivande sponsor
Som göteborgare, före detta handbollsspelare, Skriva-redaktör och bekant till Redbergslidtränaren Mikael Franzén blev jag glad när jag såg att handbollsklubben – som är Sveriges mest meriterade men varit på dekis några år – fått en ny storsponsor. Överraskad blev jag också: kulturutövare brukar leta efter finansiering, inte stå för den.
Men spänningsförfattaren Dan Buthler har tjänat miljoner på bokserier skrivna tillsammans med bland andra Dag Öhrlund och Leffe Grimwalker. Och nu vill han ge tillbaka till sporten som han växte upp med. Dessutom har protagonisten i hans kommande bok en bakgrund som handbollsspelare i just Redbergslid.
… skrivmusik
Melankoliskt och instrumentalt – spellistan Sad Classical ger mig lugn i själen när jag skriver och har fått mig att fördjupa bekantskapen med flera kompositörer. Grieg, till exempel. Hans Åses död ackompanjerar moderns bortgång i Ibsens drama Peer Gynt, men för mig låter stycket mer som en daggstinn och vindstilla svensk sommarmorgon som utlovar en solig dag på stranden.
… mera Åse
Ni har ännu inte fått Skriva nummer 3 (tidningsarken är tryckta och väntar på skärning och limbindning). Men Johanna och jag är redan i full sving med nummer 4. I går anlände den guide som vi har beställt av Aase Berg, om att på olika sätt »använda sitt jag i skrivandet«.
Jag smygläser troligen redan i helgen.
… läsarreaktion 2
Från Judit Wiklund: »Det senaste numret var verkligen fullmatat. Mycket intressant med reportaget ›Vad gör de på ett bokförlag?‹. Försäljningschefen sa någonting som har fastnat: ›Förr låg jag och körde från bokhandlare till bokhandlare, tog upp ordrar och gjorde kanske en volymkampanj för en enskild butik. I dag beslutas alla inköp centralt hos kedjorna. Titlar som förväntas bli storsäljare styrs ut till alla boklådor, medan smalare böcker kanske bara går till fyra flaggskeppsbutiker.‹ Det där gjorde mig nyfiken. Vilka personer är det som ›sitter centralt‹ och bestämmer? Vad har de för kunskap om litteratur?
Dessutom: för en tid sedan pratade jag med en anställd på mitt lokala bibliotek på Stora Essingen. När jag frågade om de kunde köpa in en bok som jag var intresserad av, sa han att de inte får göra det längre, utan att det även där finns en ›central inköpsgrupp‹ som tar alla beslut. Den anställde var både ledsen och frustrerad. Ledsen för att det hade varit en rolig del av jobbet att fundera ut vilka böcker de skulle köpa in. Frustrerad över att förut kunde ett bibliotek satsa mycket på en sorts böcker, ett annat bibliotek på annat – allt efter intresse hos bibliotekarier och lokalbefolkning.«
Svar: Ja, både bibliotek och bokhandel är i dag mycket mer centralstyrda. Och efterfrågestyrda. Man beställer det som låntagarna/köparna vill ha, eller förväntas vilja ha. På biblioteken kan det köpas väldigt många exemplar av senaste delen i den just nu populäraste deckarserien – och sedan samlar alla böckerna damm tolv månader senare när läsarna har gått vidare.
Jag fattar att centraliserade inköp sparar arbetstimmar för förlag och bokhandelskedjor. Men litteraturlivet blir mer spännande när många olika personer kurerar urvalet på biblioteken och i bokhandeln. Och nog skulle biblioteken kunna återgå till ett litet mått av social ingenjörskonst. Med ett bokbestånd och bibliotekarier som stimulerar besökarna till att läsa andra böcker än den senaste storsäljaren. Kanske något med lite extra tuggmotstånd.
