En roman blir till Publicerad 7 januari 2020

Du-du-du-du-du-du

Hur mycket du kan man ha egentligen, om man inte skriver kärleksdikt? Ingenting väl, är det så illa? Jag vet inte, nu testar jag att ta bort det mesta, innan hade jag små avbrott i ett berättarnu, med ett du-tilltal, men det blir så… stängt. Eller uppfodrande. Du går, du står, du tycker och tänker! Nej, vill man ropa då! Jag gör vafan jag vill!

För skriver man du, är det som att berättarrösten förutsätter att den vet något om detta du, annars skulle det intima tilltalet vara omöjligt. Och man vill ju varken att berättarrösten ska förutsätta något om en själv genom att kalla en du, eller att berättarrösten ska veta så mycket mer om en annan karaktär, utan att tala om det för en.

Och trots det är det lockande… Nej, det är löjligt! Eller gulligt? Nej! Kanske både och, oavsett vad mycket krångligt.

 

En gång började jag skriva en dikt som gick så här:

Det vackraste ordet är du

du bara du inget efteråt nu

byta du mot ett du som en fråga

 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 7 januari 2020 och är skriven av .

Annons