Jag vandrar i fjällen. Det är första gången. Öken, hav, fjäll. Ett landskap som är ett landskap som inte tar slut, inte kan, bara böljar mot oändligheten, gör en till intet, och därför till en del av allt. Den tanken jag gick med när jag gick i den amerikanska öknen bland snår och stenar och sand: ingenting levande är inte böjt inför solen här, så fåfängt en människa reser sig och går här, vem tror hon att hon är, hon är intet.
Nu är det blött och kallt, inte torrt och hett, men samma överväldigande känsla. Inför detta ingenting, och därför till en del av allt. Och i fjärran blånar bergen.
Publicerades 15 september 2019. Artikeln är skriven av Olivia Bergdahl.
- Mer:
- Dagbok
- En roman blir till
