Deltagarna i novelltävlingen med temat Kärlek hade ett halvår på sig att skriva sina bidrag. Under Bokmässan i Göteborg fick tre yrkesförfattare i uppdrag att skriva varsin novell på samma tema, på en enda dag. Författandet skedde inför öppen ridå i Skrivas monter.
Jenny Fagerlund
Är feelgoodförfattare och har översatts till flera språk. Ger skrivkurser, är lärare på Skrivarakademin i Stockholm och har stått för »Författarskolan« i TV4 Nyhetsmorgon. Tillsammans med Caroline Säfstrand har Jenny också gett ut hantverksboken Skriv feelgood!.
Hur var det att skriva en novell på en dag inför publik?
– Roligt och nervöst. Framför allt var det kul att utmana sig själv – jag brukar inte låta någon läsa mina texter förrän de är klara. Sedan var det härligt att träffa så många besökare.
Hade du planerat i förväg?
– Jag hade funderat igenom ganska noga vad novellen skulle handla om och valde att skriva om Lollo, huvudkaraktären i min nya bok. Det underlättade själva skrivprocessen, eftersom jag känner min huvudkaraktär väl. Händelsen i novellen utspelar sig två år innan boken startar. Det kändes fint att få skriva om en annan del av hennes liv.
Skulle du ha gjort något annorlunda om du hade haft mer tid på dig?
– Jag skulle gärna ha fått redigera novellen några varv. Bland annat brukar jag låta mina texter vila över natten för att se på dem på ett nytt sätt.
»Jag vill skiljas.« Orden kommer från hennes mun, ändå vet hon inte om det var hon som uttalade dem. Inte heller är Alfreds reaktion som hon föreställt sig. Han ser nästan lättad ut, som om han har väntat på det här.
Tystnaden brer ut sig mellan dem och Lollo försöker komma på något mer att säga, men det är som om orden har tagit slut.
Hon betraktar Alfred som ställer sig vid fönstret och tittar ut över Strandvägen. Han skriker inte, han ber henne inte att ändra sig, eller ens att förklara.
»Hur gör vi med Filip?« frågar han till slut.
»Jag vet inte.« Hon sjunker ner i soffan och lägger händerna i knäet. »Vi kanske ska vänta …«
Alfred skakar på huvudet och vänder sig om. Han ser sorgsen ut, men inte olycklig. Kanske känner han på samma sätt som hon? Lollo tänker på de senaste månaderna och hur det har blivit allt tydligare att de inte kan fortsätta. I ett desperat försök att rädda relationen har hon bokat in dem på kvällskurser och övertalat honom att åka på en weekendresa bara de två. Hon har till och med försökt hetta till deras sexliv. Alfred har varit med på allt, men det är som om de båda har tappat gnistan. Som om allting är tomt och meningslöst mellan dem. Och som om de båda hellre hade varit någon annanstans. Nu förstår hon vad folk menar när de säger att man kan vara ensam trots att man är i en relation.
Lollo går fram till byrån och lyfter upp deras bröllopsfotografi. De står på en klippa vid havet och Alfred är så stilig i sin mörka kostym. Han ler och hon skrattar in i kameran samtidigt som hon håller fast i kjolen som fladdrar i vinden. De ser lyckliga ut. Hon var lycklig.
Handen darrar till och när Alfred tar ramen från hennes händer låter hon honom göra det. Tysta betraktar de fotografiet innan han ställer tillbaka det på sin plats.
»Jag borde flytta ut«, säger han.
»Det är ingen brådska.«
Hon vet inte varför hon tog upp skilsmässan nu. Borde hon ha väntat till ett bättre tillfälle? Fast vad är egentligen ett bra tillfälle? Finns det ens några sådana? Efter gårdagens misslyckade dejt, då de båda satt i timmar utan att ha något att säga till varandra, kände hon att de inte kunde fortsätta längre. Hon klarar inte av att låtsas.
»Jag är ledsen att jag säger det här en månad före jul. Jag om någon vet hur jobbiga separationer kan vara vid den här tiden.«
»Vi löser det.«
Han är så lugn och trygg. Det var det hon föll för. Efter allt hon har varit med om var det som att landa i en varm famn. Någon att luta sig mot och som inte skulle svika. Lollo ser ut genom fönstret och betraktar snön som sakta faller mot marken.
»Vi kanske kan fira jul ihop?«
»Såklart vi ska.« Han ser på henne. »Hur mår du?«
»Jag har precis sagt att jag vill skiljas, och du frågar hur jag mår.«
»Jag visste att det skulle komma, jag visste bara inte när.«
Tankarna snurrar i huvudet. Gör jag verkligen rätt, tänker hon. De har det ju bra. De bråkar aldrig, de respekterar varandra och de har världens finaste son tillsammans. Varför räcker det inte? För att det är som att vara tillsammans med en vän, påminner hon sig. En vän som hon tycker enormt mycket om, men som hon inte älskar så som man borde älska en partner. Inte som Mattias. Lollo hejdar sig. Hon har inte tänkt på Mattias på länge, men nu letar han sig in i hennes medvetande. Hade allt varit annorlunda om hon inte hade träffat honom först? Hon vet inte. Det enda hon vet är att hon aldrig har älskat någon så som hon älskade Mattias. Utan förbehåll, och med sådan kraft och passion att han blev hennes allt.
»Jag borde ha väntat«, säger hon och tänker på pappa. Han lämnade mamma på julafton för över tjugo år sedan och slog sönder Lollos hela värld. Nu gör hon nästan samma sak. Lämnar Alfred när allt borde vara rosenskimrande och vackert. När familjer samlas och alla borde må bra.
»Mamma.« Filip dyker upp i dörröppningen med sin gosedjurshare i famnen. Den som han har haft sedan han föddes och som han alltid sover med.
»Är du vaken?« Lollo lyfter upp honom och kramar honom hårt. Han doftar schampo och nytvättad pyjamas.
Alfred ställer sig bredvid dem. Han säger några ord till Filip och smeker honom över håret. Rösten är som vanligt men ändå inte. Och trots att han är lugn skymtas tårar i hans ögon. Lollo lägger försiktigt armarna om hans axlar, och en lång stund står de och kramar om varandra. Alla tre. En familj.
Hon undrar hur mycket Filip förstår. Han är bara fyra år och i hans värld finns inget annat än att mamma och pappa är tillsammans. När han gäspar och vrider sig i hennes famn bär hon in honom i sovrummet. Hon bäddar ner honom och sitter på sängkanten till han har somnat om. Åh, vad hon älskar honom. Hon önskar att hon inte behöver göra honom illa genom att splittra familjen. Fast han ska inte behöva gå igenom det hon gjorde, eller känna att han måste ta ansvar över någon annans lycka. Hon och Alfred måste kunna hantera det här på ett annat sätt än vad hennes föräldrar gjorde.
När hon återvänder till vardagsrummet sitter Alfred i soffan med huvudet begravt i händerna. I fönstren glittrar julstjärnorna och i julgranen – som de klädde för bara några timmar sedan – hänger de nya röda och guldiga julgranskulorna.
Hon låter blicken svepa över rummet. Allt här inne är minnen från deras liv tillsammans. Från soffan som de köpte en solig vårdag i Paris till vardagsrumsbordet som hon övertalade honom att köpa i en liten butik i skärgården. Hon fingrar på en julprydnad som föreställer en ängel. Filip valde ut den när de var på julmarknad förra helgen. Han var så glad och bestämde var den skulle stå när de kom hem.
Vad har jag gjort? frågar hon sig och våndan växer i bröstet. Varför räcker inte det här? Hon vidrör försiktigt Alfreds axel och han tar hennes hand i sin. De går ur äktenskapet på samma sätt som de gick in i det. Med förnuft och lugn.
Innerst inne vet hon att hon gör rätt. Om hon inte går nu kommer hon att tyna bort. Det är som att vara vid liv men inte leva. Och även om hon känner sorg över att det blev så här känner hon en strimma hopp. Hopp om att Alfred kommer att träffa någon som kan älska honom så som han förtjänar att bli älskad. Hopp om att hon äntligen ska kunna andas igen.
