Kära barn

Brunnsorkestern spelar i vanlig ordning vid Schweizeriet. De spelar på gamla instrument på en paviljong omringad av träd. Jag har inte hört musik sedan förlossningen. Till en början spelas valser och Beethovens pianosonater men så skiftar musiken till något mer modernt. Jag blir ställd av det jag hör: »I’ve just seen a face, I can’t forget the time or place where we just met, she’s just the girl for me and I want all the world to see we’ve met […] But as it is, I’ll dream of her tonight. Fallin’, yes, I am fallin’.« Ett rus går genom min kropp och ut genom tårarna. Jag känner en total hängivenhet och lycka som smärtar. Jag önskar att låten ska sluta samtidigt som jag vill att den spelas på repeat resten av kvällen. Det är en Beatleslåt. Jag som lyssnat så mycket på Beatles har aldrig hört denna, eller har jag hört den men reagerar först nu, med henne i min famn.

Vi ska snart promenera bort till Wärdshuset för middag men först ska det traditionsenliga brunnsvattnet drickas. Nere vid brunnen tar han henne för att jag ska kunna ta mig ett glas. Hon saknas mig även om det bara går några sekunder. Jag räcker fram händerna som för att visa att jag kan ta tillbaka henne. Hon luktar sött blandat med en doft av urin, saliv och fil. Det enda jag vill är att gå tillbaka till rummet, stirra på henne i sängen och gråta.

Jag tar mig igenom middagen med henne mot min axel. Det var gott med en varm fisksoppa. Svärmor uppmanar mig att dricka öl för att stimulera amningen, jag tackar inte nej. Till slut ursäktar jag mig med att behöva byta blöja. Jag nästan springer till rummet och kastar mig i sängen. Hennes arm befinner sig, som så ofta, över huvudet som om hon alltid är redo att inta en dans trots att hon mestadels sover.

Efter någon timme kommer han in. »Det är dags för grötlunken, kommer du?« Jag svarar att jag helst stannar i sängen och låter medvetet sömnig. »Men det är ju grötlunken, såklart du måste vara med. Det är viktigt att vi tidigt inför traditionerna.« Jag svarar att jag verkligen är trött och visar tydligt min ovilja att delta. Han kallar mig individualist och lämnar rummet med arga steg. Varje kväll marscherar brunnsorkestern med brunnsgästerna bland stugorna som en avslutning på dagen. Det var trevligt de första gångerna men nu vill jag helst stanna bland mjuka täcken och styva bomullslakan. Jag suckar högt, reser mig upp, tar mig en snabb titt i spegeln och går ut för att ansluta till marschen. Han ler när han ser mig.

Nästa morgon vaknar jag av att hon gnyr. Vi ligger på sidan, intill varandra, hon tar tag i bröstvårtan med sin vidöppna mun. Hennes läppar är fuktiga och det enda som hörs är hennes rytmiska sväljande. När hon tappar greppet sprutar mjölken över hennes huvud och landar som små snödroppar på hennes kind. Jag pussar försiktigt på henne. Fönstret står öppet, solen skiner redan, ljuset faller vackert in och bländar mig. Vi somnar om. Efter någon timme vaknar jag igen och vänder mig. Han har också vaknat. Han för sin hand längs min kropp som en antydan till sex. Jag ler och säger att jag inte är sugen just nu. Jag ser att han blir besviken. Han går upp för att ta en dusch. Han återvänder blöt med en handduk virad runt midjan och sätter på tv:n. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har precis börjat. Jag läser och sneglar på filmen om vartannat. När filmen nästan är slut går jag för att ta ett bad. Han frågar om jag ska ta badet ensam och jag svarar att det är min avsikt. Han kallar mig egoist, klär på sig och går ut.

Efter lunch går vi en promenad längs vandringsleden. Hon har vaggats till sömns i vagnen. Han berättar om träden, vilka arter vi passerar. Han imponeras över variationen och tanken på att de stått här i flera hundra år. Jag stirrar på hennes andning, bröstkorgen som rör sig försiktigt upp och ner. Ibland syns det knappt, då måste jag lägga handen på för att bekräfta att hon fortfarande lever. Jag drar mina fingrar långsamt över hennes knubbiga kinder, jag får lust att ta upp henne men låter bli.

Det har blivit dags för brännboll. Gästerna samlas på aktivitetsfältet där midsommarstången fortfarande står, brun och torr. Jag sätter mig på en filt under eken. Han sitter intill mig. »Du kan väl vara med? Hon kan ligga kvar i vagnen och sova.« Jag ursäktar mig med att behöva amma och att jag blev trött av promenaden. Han springer bort till de andra. Trädet skuggar oss, jag ligger på sidan och tittar på alla som försöker ta lyra och skrattar.

Efter middagen promenerar jag till andra sidan brunnsorten. I nivå med kägelbanan hittar jag en hängmatta mellan två björkar. Ingen annan är i närheten, jag lägger mig försiktigt ner med henne på mitt bröst. Jag tittar upp mot trädkronorna och den blå himlen som rör sig mot natt. På avstånd kan jag höra hur han ropar efter mig, det är dags för grötlunken igen. Från telefonen hörs »’Oh, fallin’, yes, I am fallin’ And she keeps callin’ me back again«. Jag höjer volymen och låter tårarna rinna.