Ack! Aldrig har jag varit så konstant i min fysiska belägenhet som nu, med en akut längtan att ge mig av, om inte annat så för att man inte får! På radion talade en representant för STF om svemester (med stor språklig förtjusning) istället för att åka utomlands i dessa coronatider och det enda jag kände var ett mycket starkt JAG VILL ÅKA NATTBUSS TILL PARIS.
Jaja, det här ska inte handla om det, utan om att skriva på resande fot! Se det som en dröm om framtiden, och ett fullgott förslag för aktivitet sommaren 2021 (om isoleringen fortgår året ut här, så det blir svårt till och med med svemester). 
Det har gått ungefär exakt halva mitt liv sedan jag aktivt började planera in skrivtid på bussar och tåg. Ett halvt liv av tågbyten och stationspauser, sista minutenbokningar och matsäcksknep. Första gången jag utvidgade resandet utanför Sverige var 2008, och sen dess har jag nog gjort minst en längre tåg/buss-resa om året, återigen aktivt för att få skrivtid.
Tiderna har förändrats under dessa år och jag likaså, när jag började räknades jag som ungdom överallt och det gick ännu nattåg från Skandinavien. De lades ner 2014, helt utan proteststormar då folk fortfarande flög flygplan utan ångest på den tiden. Faktiskt — den första frågan man fick när man tog tåget till södra Frankrike var inte typ ”Vilken rutt tog du då?”, utan ”Är du flygrädd?”. Det kan vara värt att tänka på.
- Mer:
- Dagbok
- En roman blir till
