I en berättelse finns alltid en tid. Författaren bestämmer under vilken tidsrymd romanen tilldrar sig. Det kan vara ett dygn, en vecka eller femtio år. Inom begreppet textens tid ingår även möjligheter att skriva en berättelse i olika tidsplan och det skapar helt andra förutsättningar för hur intrigen kommer att se ut. Jag ska här nedan visa några exempel på olika tidsmodeller.
Kronologisk tid
I den här modellen följer scenerna på varandra kronologiskt. Händelser följer på varandra utefter en linjär tidsaxel. Den här modellen är den vanligaste i romaner. Säkert beroende på att det är just på det sättet vi har som vana att uppleva verkligheten: Situationer åtföljs av en ny situation, en sekund följs av en ny sekund, en timme av en ny timme, en dag av en ny dag och så vidare. Naturligtvis kan författaren göra mindre tidshopp och tillbakablickar i den här tidsmodellen, men de är alltid logiska i förhållande till tidsföljden.
Berättelse med olika tidsplan (modell 1)
När du har en berättelse som mycket bygger på händelser som tilldrar sig i förfluten tid är det en fördel att använda sig av två separata tidsplan. Om du har ett händelseförlopp som utspelar sig på 1970-talet och ett annat som tilldrar sig 2012, är det lämpligt att använda sig av den här tidsmodellen. Man brukar i kapitelform varva de två händelseförloppen. Intrigen blir då en växelverkan mellan de båda berättelserna där en sker i nutid och en i dåtid. Båda historierna har dock en kronologisk framåtrörelse var för sig. När man använder den här typen av tidsmodell innebär det att författaren måste ha koll på de båda händelsekedjorna och samordna dem så att det blir spännande och konsekvent för läsaren.
Ett bra exempel på en berättelse med olika tidsplan är Utrensning av Sofi Oksanen.
Berättelse med olika tidsplan (modell 2)
Det som skiljer denna modell från den förra är att det inte finns något direkt kronologiskt samband mellan de båda tidslinjerna. Tidslinje ett är kronologisk, men man hoppar in här och där i den andra tidslinjen. Att lyckas med den här tekniken kräver en noggrann planering och att övergångarna blir tydligt kopplade mellan tidslinjerna.
Ett bra exempel på detta hittar man i Fallet Thurneman av Arne Sundelin.
Det finns fler tidsmodeller som skapar än större komplexitet, men det kan vara dumt att göra det alltför svårt för sig.
- Mer:
- Guide
