Fritänkarnas väg

Över den gula stubbåkern störtar fram en blank pil. Vi kommer att kollidera. Jag ställer mig på bromsen, vill inte hamna in i stenraden på andra sidan vägen.

Innan åkern tar slut svänger den svarta motorcykeln tvärt och sätter av längsmed riksvägen. Stenar smattrar i min vindruta. Två halmflätor står ut under hjälmen som dock inte har några horn. Och här finns ju inga vikingar.

Bilen är kvar på vägen men jag har bromsat in, stoppat mig precis som jag gjort med mitt skrivande.

Händerna vill inte sluta skaka så när skyltarna om Magiska Nattens By och bensinmack med BAR dyker upp, kör jag in. På bardisken trängs smarriga munkgrisar men från borden ser jag en massa stirrande mellanölsögon som jag inte vill sockra ner mig inför. Så jag greppar ett pappkaffe och lyfter på kopplingen.

Färjan går sent så jag har verkligen inget bråttom. Vägen fortsätter lika spikrak som ett stålband som lagts ut bland åkerskärvor och skogspartier. Här finns inget storslaget som vid det gamla gärdeshavet som jag passerade i morse och som numera har graciösa perspektivlinjer ritade med vita plastbalar. Längre fram ligger samhället där morsan en gång bodde. Jag kan ju åka in och titta efter om det fortfarande finns en fabriksoutlet som säljer trevliga trolltyger.

Eller körde jag redan förbi den korsningen? Där kommer en pandabil, här kan jag i alla fall inte göra en U-sväng. På nästa skylt står det Fritänkarnas begravningsplats. Förr hette det väl Annorlundatänkare? Min man tyckte vi skulle fara dit någon gång; det kan lika väl vara nu.

Vägen är som en villagata. Det kommer flera korsningar men inga skyltar, och till slut två val. Jag tar till vänster. Vad är det värsta som kan hända om det blir fel?

Långt inne på bland villorna ser jag en ny skylt. Nu ska man ut ur området, vägen smalnar av och svänger tvärt upp, försvinner bland träden. Backen är smal och regnspårig men vägen verkar vara fri så jag växlar ner och gasar, känner hur den täta skogen sväljer bilen med mig.

Ovanför branten ligger en grusplan inringad av höga granar, med stigar åt alla håll. Jag stannar, registrerar en orienteringstavla, en parkerad bil och en man intill den. På tavlan syns bara löpstigar, inga gravplatser. Kanske hinner jag fråga mannen innan han kör sin väg.

Han ser mig till slut, förstår att jag vill något och öppnar rutan.

Ja, han är från orten och känner till.

Nej, någon sådan begravningsplats har han aldrig lagt märke till.

Ja, han skulle säkert sett om det funnits något.

Men det går kanske att fråga i huset där bakom staketet.

Nej förresten. Det är kanske till höger nedanför backen som man ska leta.

Inte här i skogen.

Framför huset står det en cykel men fönstren är beslöjade med orörliga ljusgardiner och porten är stängt. Jag går istället ner i backen som jag nyss körde upp i, tar till höger, går en bit tills; inser att ett begravningsfölje omöjligen kan ta sig fram på en sådan liten gångväg.

Mannen såg ju ordentlig ut, kortklippt och ansad, vårdat språk, diskreta kläder, diskret bil. Varför ledde han mig hit?

Bilen står nu ensam på grusplanen, huset bakom sin bruna port slumrar vidare. Jag halsar mineralvatten och ser på granarna, tallarna och elljusspåren som kommer och går. En av alla stigarna har faktiskt två parallella spår.

Jag låser bilen och beger mig ditåt. Och där, en bit in i blåbärsskogen halvt dold bakom en grangren, finns den rostiga skylten. Fritänkarnas Väg. Efter ett tag öppnar sig en slänt och bortanför den, mellan två höga tallar en grön port med nummer 66 på en blå emaljskylt. Körspåren fortsätter till porten och innanför den står en kompostlåda och en rad vattenkannor.

Det kan inte vara mer än några hundra meter från parkeringen och hit, och den välansade mannen hade ingen aning.

Gläntan i skogen är inte stor. Stenraderna är så få att jag kan räkna dem. Sex rader gånger ungefär sexton: jobbig multiplikation men landar någonstans kring hundra gravar.

Det bränner till bakom ögonlocken. Finns det inte fler annorlundatänkare än så här? Eller fritänkare, eller vad de nu heter. Varför, oj varför är de så få? Och hur kommer det sig att jag står här och bölar på en okänd begravningsplats, jag som igår gick hel torrögt och la blommor på farmors grav?

Men jag är inte så ensam som jag tror. Någon öppnar porten.

Låt mig inte störa, säger kvinnan. Jag råkade komma förbi, tänkte se efter min väninna.

Nej, jag vet egentligen inte vad fritänkare är för några.

Jo, tänkte att hon hamnade här eftersom hon tog sitt liv.

Men hon är inte här, inte ens bland de här nya namnen som bara har skyltar.

Jodå, visst är det ett fint namn på den där äldsta graven. Armiida.

Gillar du sådant här så borde du besöka den riktiga kyrkogården också, den ligger alldeles nära. Ta bara stigen genom skogen.

Outlet med muminhanddukar får vänta, i stället stannar jag vid ett torg med blomsteraffär, begravningsentreprenör och framför allt: ett café. Nu kan jag äntligen få min munkgris, en stor porslinsmugg med kaffe och ett eget fönsterbord.

Till merkoppen tar jag fram skrivboken och pennan. Vem var den där Armiida? Finns det några uppgifter om henne på pastorsexpeditionen? Kan det finnas en lokalsamling på biblioteket? Jag får boka om färjan men det är lätt nu, efter industrisemestern. Tjejerna bakom disken kan kanske tipsa om var man kan bo …

Genom glaset syns två motorcyklar ute på gatan. Strax bakom dem kör pandabilen som dock inte följer efter när de svänger in på det lilla torget. Så fort poliserna är ur sikte drar de två iväg sida vid sida och lyfter upp sina cyklar på bakhjul. Just när de försvunnit öppnas dörren till blomsteraffären och ut kommer en kvinna med en bukett inslagen i cellofan och bakom henne mannen från skogen. Han har en prästkrage.

Juryns motivering

»Visar prov på en stark, egen röst och förmåga att suga in läsaren i världen. En novell sprängfylld av stora teman: skrivande, inspiration, frihet, liv och död.«