Fiskedrängen

Det hänger en inramad ål i mitt hus. Den slingrar sig halvvägs genom ramen och vidare ut över väggen. Jag har sett den sen tioårsåldern och det är i alla fall så det känns – som om den lever sitt liv här i vardagsrummet. Den tar sig ut på dagarna när ingen är här, när alla är ute på sjön eller i trädgården letar den sig upp över hyllorna – mellan böcker om olika djurarter, tyska sjömansvisor, den tjocka världsatlasen – för att återvända till sin plats, osynligt och utan ett spår av slem, precis innan familjen tar sig tillbaka in i huset och slår sig till ro med ramen hängandes ovanför sina huvuden.

Den äldste sitter i fåtöljen under tavlan. Han välkomnar mig i tofflorna.

»Hur länge är du hemma?«

»Till söndag, tror jag.«

 

Vi möts nere i pannrummet. Den äldste sliter isär en gammal skjorta. Han virar den runt halsen och puffar till som en scarf. Jag drar yllestrumpor över knäskålarna. Vi är omringade av hängande rustningar – vadarbyxor och galonjackor hålls uppe på galgar runtom oss. Gummihandskarna sträcker ut sig på trästället. Stövlarna står uppradade intill värmepannan.

Uniformerna är redo och väntar på att fyllas av sina ägare. 

»Det blåser visst sydvästlig, sjutton sekundmeter.«

Det går ett par sekunder. «Du får ta mössa på dig.«  

Det är sexti år och en meter emellan oss. Den äldste och mig.

 

Plats på jorden: Stuekrogen. Vi börjar vittja vid vikens sista avkrok. Stuekrogen ligger gömd i ett naturreservat med skogsdungar på vardera sidan. I mitten sitter vi – omgivna av sjörök. Vi stänger av motorn och drar oss fram tendel för tendel, sida vid sida över relingen så att båten lutar lätt mot den övergivna herrgården. Det är hundra meter från boj till boj. Tyst som klockan fyra på morgonen.

»Hur fick den sitt namn?«, undrar jag.

»I den här avkroken är det alltid vindstilla som i en stuga – stue­krogen

Vi drar upp den första homman, knyter upp änden och låter innehållet rassla ut i baljan. Det är bara massa bifångst. Smörbult och hjärtmusslor och en abborre. Jag böjer mig över baljan och kastar tillbaka det mesta i vattnet. Den äldste ber mig spara abborren.

»Frukost till skrattmåsen där hemma.«

Den äldste flinar till som en pojke. Han har varit här ute så länge att han vuxit ihop med naturen; skrattmåsen är en lika viktig vän som kassörskan i matbutiken, ålakråkan en lika stor fiende som Bertil uppe i kvarteret. Vi släpper ner hommorna i djupen och fortsätter vidare till nästa ställe. Våra ansikten mitt emot varandra i den lilla farkosten.

Det är sexti år och en meter emellan oss.

Det doftar vilt av hav.

 

Plats på jorden: Utanför Lindskogs. Det är aldrig stilla som i en stuga Utanför Lindskogs. Vi båda förstod att helgens storm skulle ställa till det, men så här? Underströmmarna har fångat tag i homman och vridit den runt sin egen axel varv efter varv som en argsint gädda. Vi betraktar trasslet. Den äldste tappar tålamodet.

»Det är ett eeevigt elände!«

Vi är bara en båtlängd från Edenrydlandets åldrade kåsar. Numera förvildade och sönderslagna efter den hundraåriga stormen, med stenar liggandes huller om buller längs hela kustlinjen och nu också runt oss. Vi driver men garnet blir vår ledstång i kulingen. Den håller oss i linje. Vi följer oss fram tendel för tendel, sida vid sida över relingen. Båten lutar kraftigt. Till en mumlande klagosång löser vi ut de hopplöst hoptrasslade hommorna. Det är sexti år och en meter emellan oss.

Den äldstes ögon vattnar sig i vinden. »Ibland önskar man att det inte är något i.«

I den sista homman tömmer vi fjorton stora ålar i baljan. Vi tar oss vidare ut och passerar riktmärken som Kraugeskarvet, 

Den gamle hamnen,

Gruarna.

Edenrydslandet är en landskapsmålning vi rör oss genom.

Tången hänger som på tvättstreck mellan pålarna i kohagen. Det ligger ett badkar omkullvält i det ångande gräset. Stenar sticker upp plötsligt och nyfiket som mullvadar ur marken. I övrigt ett par vindpinade träd. Gästskivarboden ligger nedsänkt mitt i det karga kustlandskapet.

 

Plats på jorden: Skräddarnisses kås. Här inne stillnar viken igen.

Jag hänger över fören för att se efter stenar. Den äldste står upp och söker sina bojar. Det är snårigt att navigera i det grunda vattnet. Vi flyter fram över den försvunna ålagräsängen. Det är vackert men inte som det ska. Det är slutet på våren och bottenvegetationen har inte kommit upp. Var är växterna? Var är algerna? Var är det grumliga livet? Just det huvudbryet sveper in som ett lågtryck över Den äldste, får fäste och cirkulerar runt i hans kropp som lätt obehagliga vindar för resten av turen.

»›I halva maj har det vajst upp!‹ triumferade alltid Morfar Ville …«

Det går ett par sekunder.

»Men det är tvärs emot vad det ska allting snart.«

Våra gamla familjeordspråk var satta i gungning. De hade fallit i rakt nedstigande led, som på besök från en naivare värld, innan naturen börjat röra på sig. Den äldste kunde ligga i flera nätter bland kuddar och lakan och uppfinna nya metoder, redskap, vittjeställen.

Jag ser plötsligt lösningen lätta ankar i honom. »Vi testar Krogstorp Aale istället!«

Det skiljer bara ett par hundra meter men snart börjar det självlysande, gröna ålagräset uppenbara sig under båten. Vi sätter hommorna i en spikrak linje från väst till öst. Sen tar vi oss hemåt igen och passerar riktmärken som Gruarna,

Den gamle hamnen,

Kraugeskarvet.

Huset välkomnar oss i morgonsol. Vi går iland på stenbryggan, hissar upp den stora sumpen och tömmer fångsten däri. Och så går vi ut på det grunda och skrubbar våra kläder med en borste, låter fjällen släppa och rinna tillbaka ut i viken. Sen lägger vi ut uniformerna – vadarbyxorna, galonjackan och handskarna – i gräsmattan för att torka. Där ligger de nu bredvid varandra. Det är sexti år och en meter emellan.

Den äldste och mig, 

Fiskedrängen.

Juryns motivering

»Vid Stuekrogen, ­Skräddarnisses kås och Utanför Lindskogs är det sexti år och en meter som skiljer fiskedrängen och den äldste åt, och ändå får läsaren en känsla av att vara alldeles nära. Med en unik ton, röst och blick skapas en plats på jorden och i texten, som läsaren dyker in i och vill vara kvar i.«