Korsningen

Albin suckade när datorn plingade till. Ännu ett mail från Gunvor på Arbetsförmedlingen.  Ännu en uppmaning att söka fler jobb. Denna gång med en länk.

Albin tog en klunk av det ljumma kaffet och klickade på länken som ledde till en jobbannons från Gröna Lund. Böckerna låg bredvid honom. Det var som om de vakade över honom. Han kunde inte avslöja sina egentliga planer för Gunvor. Hösten var vikt för att sjunka in i Descartes meditationer, försöka hitta nya vinklar på Hobbes syn på människans ondska och avslöja nya dimensioner av John Stuart Mills syn på relationen mellan människan och staten. Allt detta skulle hjälpa honom när han åter stegade in i på filosofiska institutionen i Lund för att börja den sista terminen på kandidatprogrammet i filosofi. Han lutade sig bakåt i stolen och ströläste annonsen. Det var som om raderna hakade i varandra. Det var som om alla annonser var skrivna efter en formel. Hade man läst en, hade man läst alla. Han riktade blicken rakt mot skärmen, öppnade sitt CV, infogade några stavfel och la till några negationer. Han klickade iväg ansökan och skickade kvittensen till Gunvor.

När han reste sig från skrivbordet för att ta en ny kopp kaffe plingade det till i mailkorgen igen. Hans hjärta rusade. Kanske var det studievägledaren från Lund som skrev till honom att det faktiskt fanns plats på kandidatkursen redan i höst? Han satte sig vid bordet med en duns. På skärmen uppenbarade sig en inbjudan till en intervju för ett arbete på Gröna Lund. Det plingade till igen i mailkorgen. Denna gång var det Gunvor som skickade ett mail med tummen upp och uppmaningen att gå på intervjun så snart som möjligt. Albin svarade plikttroget på mailet, satte Gunvor som kopia och skrev att han var tillgänglig för intervju redan idag. Snabbt kom en mötesinbjudan för en intervju på eftermiddagen. Han accepterade och tömde kaffekoppen.

Det var bara en timme kvar till intervjun och han öppnade sin garderob. Hans blick föll på en svart kostym som han hade fått i present av sin farmor. Han betraktade kostymen och blundande. Den var som ett ont omen. Bara ett halvår efter han hade fått kostymen gick hans farmor bort och den enda gång han hade haft användning av presenten var på begravningen. Byxorna som hörde till kostymen var bläcksvarta med ett rejält pressveck. De var dessutom för stora och en aning för långa. Vem ville anställa någon som såg ut som en nedtonad begravningsentreprenör? Han plockade fram byxorna, valde en cardigan i en blodröd färg och satte på sig sina joggingskor. Skorna var leriga efter sensommarens alla joggingturer. Han rufsade till håret, greppade ett par glasögon med tjocka glas som han inte använt sedan högstadiet och letade fram en smutsig ryggsäck i en beigegrön färg. Han betraktade sig nöjt i spegeln. Han såg minst sagt förvirrad ut.

Han anlände till Gröna Lunds personalkontor fem minuter för sent. Personalhandläggaren väntade redan vid receptionen. Han bad om ursäkt för förseningen, påpekade att han inte var så bra på att hålla tider och skakade hennes hand. Något glimtade till i personalhandläggarens ögon.

»Välkommen, Eva heter jag«, sa hon med stadig röst och ledde honom mot ett mötesrum.

»Te, kaffe?«, frågade hon.

Eftersom tystnad kunde göra nästan vem som helst obekväm lät han ett tiotal sekunder passera innan han tackade nej. Eva satte sig på andra sidan bordet och betraktade honom uppmärksamt.

»Kan du berätta lite om dig själv?« började hon.

Albin satt tyst och betraktade Eva.

»Du har god människokännedom?« frågade Eva.

Han nickade och lät blicken snurra runt i rummet. Han lutade sig tillbaka och började skratta lite lätt. Eva log och nickade. Hon verkade förstående, tolerant och intresserad. Albin betraktade henne oroligt. Böckerna han hade tänkt studera under våren för att skriva den bästa kandidatuppsatsen på flera år forsade genom hans inre. Kandidatuppsatsen som skulle bli hans biljett till doktorandprogrammet och vara startskottet för en fantastisk karriär som forskare som skulle utmynna i en professorstjänst med ett kontor högst upp i Kungshuset. Han var tvungen att göra något, något som skulle få Eva att förstå att han inte var lämplig att spänna fast barn i karuseller, hjälpa stressade föräldrar valla sina barn eller sälja sockervadd.

»Jag ser i din ansökan att du är tillgänglig för arbete under hela hösten. Det är mycket bra.«

Albin hjärnsynapser arbetade febrilt med att få fram något som skulle göra Eva obekväm. Utan att veta varför reste han sig, ställde sig på bordet och bugade djupt.

Eva tittade roat på honom, skrattade mjukt och bad honom att sätta sig igen. Hon fnittrade.

»Du har verkligen tänkt till«, sa hon och log.

Albin skakade på huvudet och sa snabbt.

»Nej, nej, nej…«

Det glimtade till i Evas ögon igen. Hon reste sig från stolen.

»Jag ska gå och hämta en kollega.«

Albin satte sig tungt på stolen. Det bekymrade honom att Eva inte hade bett honom att gå ännu. Långt bak i huvudet ekade Gunvors ord om att arbetssökande ofta skulle bedömas av flera personer. Arbetsgivaren måste ha en skälig grund för att neka en person en anställning. Kanske behövde Eva en kollegas hjälp för att kasta ut honom?

Nu gällde det att verka så märklig som möjligt. Han ställde sig vid väggen, lutade sig tillbaka och beslutade sig för att stirra på de två personalhandläggarna. När dörren öppnades slutade han blinka och lät blicken bli lika kompakt och genomträngande som laserstrålar. Synen grumlades efter ett tag och han blinkade till. Han möttes då av två skrattande människor. Eva skrattade hjärtligt och en man med tjockt grått hår fäst i lång hästsvans applåderade.

»Du har rätt, Eva, han är helt perfekt att ta sig an karaktären Korsningen«, sa mannen med stabil röst.

Mannen gick fram till Albin, skakade hand och presenterade sig. Hans ord fick inte fäste i Albin. Det var som om Albin saknade krokar att hänga upp mannens meningar på.  En känsla av overklighet gjorde sig påmind. När han sögs tillbaka till nuet hörde han Evas röst.

»Vill du veta mer om karaktären Korsningen? Jag ser på dig att du har lusläst annonsen.«

Albin hörde sig själv säga att han att lagt mycket tid på efterforskningar och att en del gissningsarbete lett honom rätt.

Mannen nickade nöjt och tog till orda.

»Vi har då tänkt på Korsningen som en av de mer skrämmande karaktärerna i årets Halloween-evenemang. Vi tänker anställa runt tio personer och Korsningens skepnad kommer därför alternera mellan dagarna. Varje person kommer att ta sig an en unik korsning. Anställningen löper under hela hösten då ni även får möjlighet att framträda på olika firmafester.«

Eva nickade och fortsatte.

»Vi har bland annat en kvinna som har valt att korsa en häxa med en sjuksköterska, en annan person har valt att korsa en byråkrat med en gapande demon och en annan har valt att låta en vampyr smälta samman med en mellanchef.«

Albin nickade förvirrat.

»Det är fantastiskt roligt att se era uppslag. Din kombination av en professor och en gastliknande gestalt är helt perfekt«, sa mannen.

»Ni är duktiga som vågar. Vi erbjuder dig anställning under hela hösten«, fortsatte mannen.

Eva viftade med en hög papper framför honom och berättade att han gärna fick ta hem anställningskontraktet för att läsa igenom det. Albin kände att all energi dunstade bort från hans kropp. Tankarna rusade. Var det något han kunde göra för att få dem att dra tillbaka anställningskontraktet? Han funderade en kort stund på att stjäla något eller göra något annat kriminellt men denna tankebana avbröts snabbt. Ett brott skulle troligen inte gynna hans kommande akademiska karriär.

Eva gick bredvid och småpratade glatt. Han svarade kortfattat på hennes anekdoter och när de skildes vid dörren skakade hon hand med honom och önskade honom hjärtligt välkommen.

Han gick upp Narvavägen för att ta bussen vid Karlaplan. Flera gånger snubblade han på sina långa svarta byxor. Det hade börjat dugga. Han satte sig på en bänk. Det pep till i telefonen. Gunvor hade skickat tre tummen upp. Regnet blev allt tyngre och tätare. Framför honom höll några personer i gröna overaller på att klistra upp nya affischer. Han såg hur pappret buktade sig och hur regnet blandade sig med klistret. Männen gav snabbt upp och skyndade sig därifrån. Kvar lämnades den skrynkliga affischen. Albin stod stilla en stund i regnet och närmade sig sedan det våta pappret. När han vände på bladet såg han en text skriven med i ett sirligt snitt.

Mörkret tilltar.

Låt din och Korsningens vägar mötas.

Vågar du?

Albin rev affischen och slängde bitarna i en papperskorg. Han tog upp anställningskontraktet ur sin ficka och lät det piskande regnet falla på bunten papper. Texten började lösas upp.