Hon den nya

»Vet du, det var en ny på jobbet idag. Eller, jag tror i alla fall det. Vi hade ju det där Teambuilding-grejjen, när vi skulle ut och gå en massa, och så var hon bara där. Det var ingen som presenterade henne, utan hon var just bara där. Och gick med oss andra. Men någon hade hört att hon var en ny anställd, så så är det kanske. Men nog var det lustigt att hon inte blev riktigt presenterad? Kanske är hon någon sådan där arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Hon såg ju redig ut, men man vet ju aldrig. Just för att ingen sade något, liksom.«

»Du vet hon som jag pratade om, hon var visst på riktigt. Ja, en riktig anställd alltså. Kommer från stan, har en massa utbildning och erfarenheter och kvalifikationer och sådant. Jag hörde att hon skulle ersätta Gunnar. Och det är nog rätt, han är ju väl gammal på sin post. Kommer inte ihåg när han pensionerade sig egentligen, men det är ju ett antal år sedan. Och visst, han ägnar ju bra del av arbetstiden åt att sköta sin hobby, så har det ju alltid varit. Och lite gammaldags är han ju. Och inte helt polerad vad gäller kvinnor och invandrare och sådant. Så det är nog hög tid. Men man kan ju förstå att det inte är roligt för honom. Och så hon med allt sitt nytänkande. Ja ja, det blir nog bra till slut.«

»Hon, den nya, har faktiskt börjat ta sig ton! Det är en lustig historia, man vet ju inte riktigt hur man ska tänka. Jag hörde från de andra att hon inte ens hade fått ett eget skrivbord! I nästan två veckor hade hon suttit vid arbetsrummets soffa och försökt hålla ordning på sina papper på det pyttelilla soffbordet. Det måste ju känts jättejobbigt för henne! Men samtidigt kan man ju inte låta bli att undra hur ledningen tänker? Om de gör så har de kanske inte så stort förtroende för henne? Idag på mötet framförde hon några idéer om hur man kunde vidareutveckla utbildningen. Det sades i en trevlig ton, absolut, hon sade sig vara mycket mån om att alla skulle känna sig bekväma för att det skulle fungera. Men Gunnar såg onekligen lite tillplattad ut. Inte undra på det, han har ju styrt över det här i gud vet hur många år. Och så duger det plötsligt inte längre. Det kan ju inte vara lätt för honom, får man ju förstå. Ledningen var också ganska sval, kunde jag inte låta bli att märka. Och jag förstår ju att hon har mycket utbildning och erfarenhet och sådant. Men på det här stället är hon ju ändå ny, så är det ju bara.«

»Hon den nya, som jag pratade om. Det blev en riktig konflikt idag! Nej, inte öppen, i och för sig, men ändå. Hon jobbar ju inte heltid, och det säger ändå något. Men även om hon är ledig på tisdagarna vill ledingen ändå att hon är med på eftermiddagsmötena. Så när hon kom, strax innan mötesdags, skickade chefen henne direkt att hämta mjölk till kaffet. Och hon liksom stannade till, det blev som en paus. Hon såg både förvånad och missnöjd ut på samma gång. Nå, hon gjorde det ändå, men det var ändå en obehaglig stämning över det hela. Sedan, på mötet, hade hon en del idéer igen, men ledingen ville inte lyssna på henne. Det var faktiskt väldigt tydligt att de inte ville det. Gunnar var med för en gångs skull, han brukar ju annars inte närvara. Och han sade emot henne. Inte så välformulerat, och ganska aggressivt får man ju ändå säga. Men ledningen sade inget, lät honom hållas. Det kan man ju tänka en del om …«

»Nu är det officiellt, den nya är i blåsväder! Ledningen hade ju planerat att hon skulle ta över ansvaret för utbildningen, men sedan ändrade de sig och lade det tillbaka på Gunnar. Det var något om att hon inte var mogen än. Att hon körde över Gunnar. Att hon inte samarbetade tillräckligt bra. Och förvisso, hon har ju ingen som vill samarbeta med henne, så det kanske inte bara var hennes fel. Men å andra sidan kanske hon skulle ansträngt sig mer? Ja, jag vet ju inte, jag är ju inte med på den biten. Jag säger bara vad jag har hört. I alla fall, när ledningen ändrade sig och gav tillbaka ansvaret till Gunnar backade hon naturligtvis. Och inget ont idet. Men Gunnar är ju som han är, det vet ju alla. Han är ju bra på många sätt och vis, kunnig och erfaren. En klippa. Men så är det ju en del saker som inte blir gjorda. Tydligen hade hon inte heller gjort dem nu, fastän hon visste att det bordes. Ledningen var inte glad, det var den verkligen inte! Och nu, när vi hade ›öppet hus‹ för att visa verksamheten och locka nya elever hade det tydligen blivit konflikt igen. Gunnar hade från början sagt att han inte kunnat närvara, det var visst något med hans hobby. Men ledningen hade velat ha honom där så han dök upp ändå. Och då hade han frågat henne om planen för dagen, men hon hade tydligen inte svarat honom ordentligt. Tydligen hade hon varit lite sur. Så han hade gått till ledningen och berättat alltihop, och de gjorde genast en anmälan till HR. HR, har du hört på den! Hon fick sköta dagen själv, det gick visst bra ändå. Gunnar gjorde inte så mycket, rektorn höll honom sällskap större delen av dagen. Det var ju så varmt, och han är onekligen ganska gammal. Dessutom hade han ju hennes ovilja att hantera. Jag tycker det var fint att de ställde upp för honom!«

»Ja, så var det med det! Hon den nya jag pratat om, hon från stan, med utbildning, kvalifikationer och kompetens och sådant. Märkvärdigheterna. Hon är färdig. Det blev för mycket, helt enkelt. Hon förstod inte hur vi jobbar här. Och Gunnar har ju skött det hela utmärkt genom alla åren. Han kan den här arbetsplatsen, han smälter in. Det gör inte hon. De säger att hon får sluta i juni.«