Hennes fötter i någon annans knä

Han:

Han låg naken bredvid henne i deras stora säng och ville älska.

Men hon ville inte älska.

Hon ville istället berätta att hon inte älskade längre. Ville berätta för honom att hon legat naken med någon annan.

Tydligen hade hon gått runt och känt sig kvävd. Ville ha frisk luft.

Och hon hade träffat någon annan där ute i friska luften.

Hon ville berätta att hon varit fast i osäkerhet länge. Hon hade, helt för sig själv, helt utan honom, förberett sina vingar för avfärd och nu låg hon här bredvid honom, men hon var ändå inte här. Hon hade redan lyft. Redan landat någon annanstans.

Och det fanns ingenting som han kunde säga.

Fanns ingenting han kunde göra.

För hon hade redan gjort.

Så låg de där i sängen. Hon berättade och han lyssnade. Lyssnade till ord som rent fysiskt skadade honom. Ord som rev upp sår innanför hans hud.

Han gick upp och tog på sig sin pyjamas och lade sig sedan bredvid henne igen. Lade sig så långt ut mot sin egen sängkant som möjligt. För att inte riskera att snudda vid hennes varma hud. Som om några centimeter och lite tyg skulle kunna skydda honom.

Han undrade för sig själv om det kanske var så här det kändes att dö? Bilder flimrade förbi bakom hans stängda ögonlock.

Platser, människor, hennes skratt, hennes gråt.

Dofter, olika typer av ljus, tidiga mornar, hennes gröna gummistövlar, hennes härliga skratt, hennes gråt.

Hennes kläder överallt på golvet, hennes iver att få leka med barnen, äventyr av ingenting, maskrosor i lila småvaser, hennes sätt att somna gott på kvällen, hennes sprakande skratt, hennes riktiga gråt.

Känslan av hennes fot i hans händer. Han tyckte mycket om hennes fötter. Skulle han aldrig mer få hålla hennes fötter? Han tänkte på hur hon skulle lägga sina fötter i någon annans knä när hon läste sin bok på kvällarna, och den tanken gjorde kanske mer ont än allting annat.

Hon grät nu. Bredvid honom i deras stora säng.

Hon grät sin riktiga gråt, och han stack osynligt in sin hand i hennes och grät han också. Tyst och långsamt, men lika på riktigt som hon. Låg helt stilla, där allra längst ut på sin sida av sängen.

Som vanligt ville han skydda henne från ledsenheten. Han ville göra upp med alla som gjorde henne illa. Han ville försvara henne till varje pris. Men vem gjorde henne illa nu? Vem skulle han göra upp med här? Mot vem skulle han försvara henne. Sig själv?

Så flyttade hon sig närmre. Längre in mot hans sida av sängen. Hon la sitt huvud på dess plats, där på det mjuka skinnet mellan hans axel och hans hals. Där fanns en plats som för länge sedan format sig efter just hennes huvud.

Tänk att han i resten av sitt liv skulle gå omkring med en plats för hennes huvud, som en avgjutning av allt som han inte längre hade. Var han än var, vem han än träffade, så skulle den finnas där, den tomma platsen för hennes huvud, som avslöjade att han blivit lämnad kvar.

Han fick för sig att stanna tiden just här. Tänk om morgonen aldrig kom. Då behövde de inte gå upp ur sängen. Då blev han aldrig tvungen att släppa hennes hand.

Hon:

Det var tydligt att han ville älska. Och av någon anledning ville hennes kropp plötsligt också det? Men det gick ju inte nu.

Hon undrade för sig själv vem hon svek mest om hon älskade med honom nu? Här i deras stora vanliga säng. Den som kunde deras kroppar, som visste hur de skulle röra sig. Som liksom omfamnade dem i något slags skön trygghet, men som samtidigt gjorde henne mätt och trött.

Trött på sig själv. Mätt upp i halsen, på kroppen som blivit för bekväm och oformlig. Hon ville kräkas på sin egen döda konversation. Den intetsägande blicken som mötte i badrumsspegeln.

Hon saknade sig själv. Hon längtade efter sig själv.

Och hon var besviken på honom för att han inte gjorde det.

Hur kunde han bara fortsätta älska det som fanns här nu? Kalla rester av det brinnande som brukade vara hon. Märkte han inte?

Hon hade själv blivit förvånad när hon gett sig åt någon annan. Det var det där att få känna sig ny. Som att livet började om. Istället för att bara, varenda dag, vara på väg att ta slut.

Så hon hade kastat sig ut i allt det nya och inte alls tänkt på allt det som redan fanns.

Men nu måste hon. För nu låg han där bredvid i sängen och ville älska med henne. Och plötsligt ville hon det, men nu var det för sent. Nu hade hon redan gjort. Med någon annan. Bara tänkt på allt det härliga, nya. Glömt att tänka på det som var fint med det gamla.

Han sa ingenting när hon berättade. Han låg bara tyst och sen plötsligt gick han upp och tog på sig sin pyjamas. Pyjamasen som hon hade köpt åt honom för två jular sen. Pyjamasen som han aldrig hade använt eftersom han alltid sover naken. Hon visste ju det, men ändå hade hon köpt den där jäkla pyjamasen. Och nu låg han där, så långt ut på sin egen sängkant som han kunde komma, med pyjamasen som någon slags sköld omkring sig.

Och hon blev fullständigt överrumplad av all kärlek som plötsligt sved i henne.

Hon grät så att kroppen skakade lite och hennes fötter var iskalla, där de låg för sig själv på hennes sida av sängen. Hon brukade alltid få värma sina fötter på hans varma ben under täcket. Och nu undrade hon för sig själv var hon skulle värma dem om han inte låg där bredvid henne. Det kändes liksom inte riktigt rätt att värma dem på någon annan.

Hon längtade efter att lägga sig närmre honom. Men hon vågade inte för den jäkla pyjamasen.  Pyjamasen som han gått upp och tagit på sig, och distanserat sig med.

Så plötsligt kände hon hans hand. Han hade smugit in den i hennes. Så hon flyttade sig närmre. Kröp upp till gropen vid hans hals.

Hon fick för sig att stanna tiden just här. Tänk om morgonen aldrig kom. Då behövde de inte gå upp ur sängen. Då blev hon aldrig tvungen att släppa hans hand.