Vi är nästan framme vid hållplatsen när Adrian drar i min arm.
– Mamma?
Det går att se rälsen härifrån. Hur den blänker och klyver asfalten i två delar. Jag tog min vårjacka fast det inte är vår än. Jag har stoppat händerna i fickorna, för jag har aldrig vantar i mars. Adrian rycker loss min hand ur fickan.
– Aj, säger jag.
Vi hinner ut på Kungsportsplatsen innan Adrian drar i mig så hårt att jag måste stanna. Han fryser fast sig i marken, de nya vita vårskorna tätt ihop på stenplattorna. Han valde dem själv, alla andra har såna, sa han. Men han är inte som de andra ens med vårskorna på.
– Mamma, vad är staden?
Han är stor och klumpig, och han har djupa smilgropar fast han snart är tolv. Jag brukar peta honom på kinden där när vi skrattar.
Han trasslar in sina fingrar i mina och jag säger kom nu, vi hinner inte bråka. Min haka är stel, den stannar kvar vid orden för länge.
Spårvagnen går om tre minuter, sedan är det trettio minuter till nästa, och det är mörkt.
Adrian skakar. Man hör det på andetagen.
Spårvagnen. Vi måste hinna med spårvagnen, för vi klarar inte att gå hem, det går inte med Adrians fötter, de har alltid pekat inåt och han kan få skavsår i de nya skorna.
– Mamma, svara då.
– Vad sa du?
– Vad är staden?
Han säger så konstiga saker. Bara står där och flinar och ögonen blir till små, små streck. Det är som om han testar mig.
– Staden är här, säger jag och slår ut med armarna.
Jag börjar gå igen men Adrian står kvar. Han skakar på huvudet.
– Vadå här?
Han härmar mig med armarna. Han vet egentligen. Han vet att man inte kan peka på staden när man står i den, och det är precis därför han frågar.
Hållplatsen är full nu, jag kan se det härifrån. Det står andra mammor där. Med andra barn, vanliga barn som inte låser fast sig i gatan.
– Byggnaderna, säger jag. Många hus tillsammans blir en stad.
Jag tar honom i handen och drar. Bara lite, försiktigt. Det kanske går att lirka loss.
– Och affärerna, säger jag, fast det inte är sant.
Staden är inte lägenheter eller köpcentrum eller skyltar. Stora bokstäver av lysrör långt ovanför huvudet. Eller kopparmärra som ser ner på oss nu. För om man skulle ta sakerna och rycka upp dem från asfalten och sätta ner dem någon annanstans, så skulle det inte vara en stad. Staden är något annat.
Adrian torkar sig om näsan med handen. Jag tar fram en servett och han stryker den mellan fingrarna. Jag stoppar pappret i min jackficka. Det ligger andra papper där. Från andra dagar. De är stela nu. Jag kramar dem hårt.
– Människorna, säger jag. Människorna är också en del av staden.
– Men de är inte staden?
Jag ser bort mot hållplatsen. Spårvagnen som som saktar ner och människorna. Alla människorna som går på. De är som skuggor, likadana allihop. Och dörrarna som stängs. Adrian ser inte. Jag tar ut händerna ur fickorna och stoppar tillbaka dem igen.
Jag går bort till bänken. Sjunker ner, sjunker ihop. Adrian sätter sig bredvid, en liten bit ifrån.
– Vi då? säger han. Är vi en del av staden?
Jag nickar. Staden kan vara så många saker. Duvorna som trampar omkring mellan våra vårskor. Och glasskartongen nedanför soptunnan. Den rullar runt i cirklar. Spårvagnen som åkte utan oss. Men ändå. Jag lägger benen i kors. Stad. Det är bara fyra bokstäver.
Jag reser mig upp. Vi får gå. Vi får försöka gå.
Vi går över spåren, korsar dem tvärs över. Apoteket och bokhandeln och Adrians fingrar är så små och kalla i mina. Det är inte snö eller så. Bara mörkt och blått åt alla håll, men jag tror att Adrian orkar. När han verkligen vill kan han orka mycket mer än vanliga barn.
Vi går på cykelvägen, förbi biblioteket. Adrians skola. Och alltihop är staden fast ändå inte riktigt. Låtsas kasta mat åt fiskmåsarna. Gå balansgång på trottoarkanten. Adrian snubblar flera gånger, han är dålig på balansgång. Vi skrattar. Jag håller honom hårt i handen. Det är fötternas fel. De viker sig. Men han reser sig varje gång. Upp och fortsätta gå.
Vi är långt från centrum. Vi går bort från staden och det är svårt att säga exakt när vi lämnar den.
(Inspiration från dikt av Katarina Widholm.)
Juryns motivering
»Barn som ställer sokratiskt dumvisa frågor är en klyscha och därför svåranvända litterärt, men vi erkänner oss besegrade av författarens känsliga ton och poetiska socialrealism.«