Till Gränsen

Jag ska till Gränsen, det är bråttom nu. Ett sus tar plats i öronen när jag börjar röra mig, benen dras igång, mina nakna fötter gör lätta avtryck på de upptrampade gångarna. Här och var ser man spår av ett material som användes i dåtiden, det gråa, där nu blommor trängt sig upp, tagit över. Tårna landar på mjukt gräs, mossa. Pulsen som alltid hålls i schack, idag dånar blodet i halsen redan när jag börjar.

Hon började hosta en söndagskväll, hennes vita skjortärm blev röd och hon tittade på oss, på mina föräldrar och på mig, men de tittade bort medan jag såg hur hon drog efter andan, ögonen uppspärrade, rädda, det skorrade i halsen. Jag drogs ut ur rummet, de stängde till hennes hus i trädgården, låste. Jag stod med örat mot dörren. Ljuden som trängde igenom kunde inte komma från hennes kropp, de lät som en stor man, som hos dem som arbetade långa dagar på fältet, men ingen annan fanns i rummet och fönstren runtom var stängda. Genom nyckelhålet såg jag hur särken färgades röd, sängen också. Sängen där jag ofta satt och höll hennes hand medan hon med stadig stämma berättade sagor. »Det var bättre förr«, viskade hon ibland men mamma sa att hon var dement och hon inte längre fick gå ut. Pappa kom och drog mig från trappen, in i vårt hus, farmor försvann när nyckelhålet bara blev en mörk springa. »Berätta inte för någon«, sa han. Jag berättade aldrig, men så fort jag var hemma stod jag vid dörren och viskade genom nyckelhålet.

Jag är mitt i Byn, jag har precis börjat springa. De skickar mig för att jag är snabbast, jag hittar vägarna genom fälten, genom skogen, varje kvadratmeter kan jag som de vore delar av min egen kropp. Jag har varit längre bort än vi egentligen får röra oss. De vet, och nu ser de mellan fingrarna. De ser mellan fingrarna för att jag har sprungit förbi även de vuxna som försökt tävla. Men det är ingen tävling, det är på riktigt, det är ingen utforskande tur, jag ska så långt bort det är möjligt. Jag hör hjärtats snabba slag i öronen, det överröstar ljuden från människorna, djuren och datorerna. Trycker ner hjärtslagen i magen. Jag ska till Gränsen.

Förbi Gården springer jag snabbt, kryssar mellan träbänkarna vi samlas på om kvällarna. Regeringen är 75 år och hon berättar ibland om hur livet var förut, innan jag fanns. Hon var med då, hon bodde i en stad, hon vet saker, mer än de flesta av oss. När mörkret lagt sig sitter jag uppkrupen med benen under mig, hon pratar med en mjuk stämma som färdas ut genom mikrofonen till alla på Gården och till alla som sitter i sina hem och kopplar upp Gården vid middagsbordet. Jag tycker om att vara på plats, tycker om närvaron av de andra och maten som delas ut. Mina händer kupar runt skålen, värms av dess innehåll, en tomatsås med kikärtor och lök och matvete. Eli bredvid mig. Regeringen berättar ofta om smutsen, om hur människor tog livet av sig, flera om dagen. De hoppade från broar, framför tåg, och människorna i tåget som blev försenade tog livet av sig också för att de hellre dog än kom försent till jobbet. När de inte jobbade blev de lungsjuka, feta, de kunde inte längre gå, kropparna slutade fungera och de injicerade vitaminer direkt i blodet för ingen åt längre riktig mat och de färdades på elfordon för ingen kunde längre gå. Eli trycker sig mot mig när hon berättar, han ritar med nageln mot sin handdator feta människor som ligger ner rad efter rad med valkar som flyter ut på golvet, och magra som springer, efter jobb, springer tills de i slutet av hans målade sekvens stupar en efter en i stora högar av benknotor. På andra sidan sitter de feta återigen, slickar sig runt munnen. Regeringen säger att i den här världen kan vi leva hur länge som helst, det finns inga begränsningar förutom dem som människan själv skapar och jag undrar vem som skapade farmors hosta och blodet som inte slutade.

Vi höll henne hemlig ända tills det inte fanns en enda vit fläck kvar varken på lakanet eller täcket. Sedan gick det fort, de kom i stora gröna dräkter och tittade in genom fönstret. Det har kommit hit nu, sa de, och tog sig in genom vår ytterdörr, in genom farmors dörr, bar ut henne i en vit kokong och sedan hällde de ett pulver över det lilla huset som snabbt förvandlades till aska. »Varför hon, var har hon varit?« frågade de och vi sa att vi inget visste och vi talade sanning. »Vi visste att det skulle komma«, viskades det sedan överallt, på Fälten, i Husen och på Gården. Det viskades att vi har inte fått träffa någon utanför Gränsen på ett år och nu har det kommit ändå. I Byforumet skrevs långa anonyma och inte anonyma trådar om oss med försonande och inte försonande påhopp.

Jag springer förbi Kulturhuset, mitt i byn tornar det upp och solfångarna blänker på taket. Där inne har vi festivaler, vi pratar med Grannbyarna, vi dansar, leker och diskuterar tillsammans. Grannbyn ligger i en annan världsdel men ser ut som vår. Byn som ligger närmast oss har vi inte mycket kontakt med, för den är Brun, och vår är Grön. Men Grannbyn kan inte hjälpa oss nu, annat än med sina analyser och sina forskningsresultat och sina vänliga ord. De är för långt bort och de har inte heller vad vi behöver. Medicinen. Vi har en chans och det är hos de Bruna. Jag springer men det är långt kvar än, fyra mil till Gränsen, så långt har jag inte sprungit innan.

De flyttade henne till Utkanten, vi svor på att vi inte varit i kontakt med henne, inte sedan hon började hosta. Hon har alltid hållit sig för sig själv, sa mamma, och vi talade sanning då också och de trodde oss men vi fick inte längre jobba.

Jag springer genom fälten, en smal upptrampad stig där de små djuren går för att hitta bete. Robotarna rör sig bredvid mig, de som finns kvar, jag vinkar till dem och de vinkar tillbaka. Jag springer förbi robotkyrkogården, de har en efter en ramlat ihop och inga nya kan byggas. Men de behövs inte, människan är skapt att klara sig själv, kroppen behöver arbeta. Jag springer förbi vetefält, havrefält, fruktträdens dal och sedan svampskogen.

I svampskogen är Byn bakom mig och jag andas som vanligt igen. Kroppen har vant sig, benen, hjärtat, lungorna går i takt, kanske har de Bruna medicinen som behövs. Kanske vill de ge den till oss, det kommer de att göra, jag kommer att berätta att vi måste ha den till farmor. »Vad var bättre förr«, frågade jag farmor när hon berättade. »Det beror på vad man är för typ av person«, sa hon då. »Jag kan inte tala för dig.« Jag tänker att jag ännu inte vet vad jag är för typ av person när jag hoppar över stockarna som myrorna lever under, förbi hägnet där småviltet bor och skogen tar slut och fälten öppnar sig återigen. Så ser jag äntligen Gränsen, jag kommer närmare och människorna avtecknar sig. De ser ut som vi.