I tystnad väntar han på vad hon har att säga. Det här är hans bästa tid. Av dygnets alla timmar är det just här, på de mjuka ullfällarna i skenet från talgljus och månsken, som han lever för. Han borrar in ansiktet i hennes hår där de ligger tillsammans, tätt intill varandra i nattens omfamning. Det är här hans muskler får vila, ärr läka, tankar sjunka till ro men framförallt är det här han får vara med henne.
Hennes kastanjlockar kittlar över hans bröstkorg när hon försiktigt vrider upp ansiktet mot honom.
“Du är så tyst, Erigo?”
“För att jag märker på dig att du har nåt att säga.” Han stryker sakta med sin lediga hand över hennes rygg. Känner värmen från hennes nakna hud, försöker att inte låta det sluka all hans uppmärksamhet. Han får hejda impulsen att röra fingertopparna neråt, förbi hennes ländrygg. Han måste vara försiktig, det vet han. Har varit så nära henne tidigare kvällar men lyckats förstöra allt varje gång. Ikväll ska bli annorlunda. Det behöver bli annorlunda. ”Kan det vara så att jag har rätt?”
”Det skulle jag aldrig erkänna i så fall.”
”Det är sant.” Han skrockar milt. Hans trygghetsspråk, som hon brukar kalla det.
”Okej… jag tror… jag tror att vindarna svarade idag.”
I tusentals år har det berättats om hur deras förfäder viskade till vindarna. Om hur byarna mellan bergen räddats undan såväl stormar som torka av de som kunde viska till vindarna. Erigo sluter ögonen. Han vet att berättelserna som flyter genom ådrorna i deras folk är just berättelser, ingenting annat. Han vet det och han vet att också hon vet det. Lätt kysser han hennes panna. Hur ska han förklara för henne att det är hennes desperation som talar?
“Du tror… att vindarna svarade?” upprepar han.
Hennes röst är len och söt som honung.
“I våra förfäders berättelser, när de saknat solen för länge, viskar de till Sydanvinden. Har de tjänat henne väl anländer hon med sånt solsken att byborna tvingas stänga in sig i sina hus för att inte förblindas. Efter tre dagar är grödorna inte bara räddade undan frosten, de är dubbelt så livskraftiga som året innan.” Hon sätter sig upp i sängen och ögonen som möter Erigos har en iver han inte sett på veckor, kanske månader. ”Jag vet att jag låter galen, men jag lovar…. Jag tror verkligen att vindarna svarade mig idag.”
Stilla betraktar han henne. Hans glädje över att se henne hoppfull slåss med sorgen över att känna förståndet rinna ur henne. För visst är det såhär det börjar, svältens vanföreställningar och galenskap? Hennes nakna överkropp glänser i det dova skenet från ljusen. Skuggorna fladdrar över de runda brösten, över nyckelbenen, över de slanka armarna. Det bästa för honom vore att slå bort blicken, men hur i helvete skulle han klara av att inte titta på henne? Hur i helvete ska han klara av att fortsätta leva såhär, utan att vidröra henne ordentligt? Utan att ta henne hårt och bestämt och passionerat? Fröet han vill plantera i henne skulle också bringa så mycket mer hopp och framtidstro än gamla sagor. Deras gård skulle kanske inte kunna räddas, det är han fullt medveten om. Kanske behöver de fly allt de har. Men gården är inte någonting han behöver, bara någonting han vill ha. Kärleken som han och hon har till varandra är något han behöver.
“Du tror mig inte?”
Han sträcker instinktivt fram handen mot hennes kropp innan han svarar henne. Vill kupa handflatan över hennes bröst, vet att hon gillar det, gillade det förut, men hon ryggar tillbaka och lägger armarna i kors. Hans blick möter åter hennes.
“Jag… vet inte vad jag ska tro, min älskade. Jag tror på din övertygelse, på det du känner…”
“… men inte på sagorna?”
Erigo tystnar igen. Behöver tänka. Om han hade trott på sagorna hade han trott på en framtid av gyllengula fält. På långbord uppdukade med godsaker alldeles utanför det här rummet. På stall fulla av kor, får och höns. Han hade trott på en framtid där vänner och familj sitter tillsammans och njuter av att äta sig mätta. En framtid där de retar upp varandra för småsaker, skrattar tills kinderna ömmar. En framtid där barn orkar springa runt och leka med viljan upptäcka världen. Har de verkligen levt i en sådan värld?
Det går en lång stund innan han harklar sig. Han tar hennes hand. Orden han ska säga kommer plåga hans samvete men ändå har han bestämt sig för att säga dem. Han fortsätter smeka hennes hand, fläta samman hans torra händer med hennes.
”Vet du, min älskade? Jag tror på dig. Jag tror att vindarna svarade idag. Och jag tror att det är ett tecken. Jag tycker…” Så gör han det. Han frågar inte om lov, låter henne inte hinna protestera. Varsamt men bestämt drar han henne intill sig och kysser hennes hals. Hon sväljer, vill sätta något emot men klarar inte riktigt av det, måste ge efter för det sensuella. ”Jag tycker att vi sätter vårt allra viktigaste frö här och nu” viskar han i hennes öra. ”Den här gården, den här byn, de här bergen… allt det här är vårt hem och vi ska ingenstans. Om du tror att vindarna svarade så svarade vindarna. Och då kommer vi att klara det. Vi bygger en framtid här, du och jag, nu. Vad säger du?”
Ett lätt stön lämnar hans älskades mun när han fortsätter att kyssa henne ner över bröstkorgen. Det kittlar i honom av längtan efter henne, efter dem. Han känner hur blodet strömmar neråt, hur han hårdnar. Men så trycker hon plötsligt undan honom.
”Vi måste komma ihåg…” andas hon våldsamt, till hälften fylld av åtrå och till hälften av panik. ”… Vi måste komma ihåg att våra förfäder offrade till vindarna för att få hjälp. Vi måste också offra till vindarna.”
”Nej.” Den här gången behöver han inte tänka för att veta vad han ska svara. Han släpper henne, lika bestämt som han nyss drog henne intill sig. ”Nej. Aldrig. Vi kan aldrig offra till vindarna så som de offrar i sagorna.”
