Genom eldens flammor såg jag hur mor lutade sig över korgen med örter. Hon tog fram en kvist, den såg grön ut, men det yttersta på bladen övergick i silver. Jag kände genast igen den, Eukalyptus. Dess främsta egenskap var skyddande och renande. Hon bröt av några blad och malde dem försiktigt mellan tummen och pekfingret. Trots att rummet var nästintill rökfyllt såg jag att hennes ögon var slutna och ett svagt mummel hördes från hennes läppar. Kitteln kokade över elden och det fräste till när hon knyckte till med handen och kastade ner de nu söndersmulade bladen. Brygden hon kokade skulle skydda mig och göra mig osynlig för hans allseende öga. Jag kröp ihop och la armarna om knäna. Kvällen var ung men mina ögon blev trötta av röken och snart sov jag halvsittande i min mors säng. När jag vaknade kände jag mig utvilad första gången på flera veckor. Innan jag ens hade hunnit att öppna ögonen kände jag hennes närvaro och jag visste att det var Mara jag hade att tacka för min goda sömn.
Mara, min älskade syster, med den starka viljan och ljuva rösten. Hennes svarta långa hår låg utspritt på fällen hon sov på. Hon var vacker och det brände till av stolthet när jag såg på henne.
Tyst reste jag mig från min mors bädd och smög fram till kitteln. Brygden mor kokat hade stått på svalning under natten. Jag lät mina fingrar försiktigt röra vid glasflaskan. Det pirrade till i mina fingertoppar. Försiktigt tog jag upp den och stoppade jag ner den i min skinnpung. Grynings ljuset som lyste in genom fönstergluggen landade på mina fötter och jag smög ut genom dörren.
När jag kom ut visslade jag tre ljusa toner som smälte samman till en harmonisk melodi. Ögonen kisade. Jag kände mig oskyddad där jag stod, mitt på den öppna gårdsplanen. Tyngden av min mors skyddande bryggd kändes mot höften. Tillsammans med amuletten var det den viktigaste ägodelen som låg i min skinnpung. Oroligt tittade jag mig omkring. Varför kom han inte? Hade det hänt något? Öppna platser fick mig att känna mig illa till mods, min blick sökte av skogsbrynet som låg intill vår stuga.
Jag tillhör rådarna, vilket gör att jag föddes utan någon speciell gåva. Istället vakar jag över och skyddar alla de vilda djur som har sitt hem i skogen. Och det är också där, i skogen, som jag tillbringar det mesta av min tid. Jag visslade samma melodi igen, men innan jag hade nått den sista tonen, såg jag hur Grodom kom travande ut ur skogsbrynet. Jag skyndade på stegen och gick honom till mötes. Han behövde inte stanna eller sakta in farten, utan jag svingade mig vant upp på hans rygg. ”Vad har hänt?” Hans mörka röst fyllde mitt inre. ”Vänta”, svarade jag utan att ens öppna munnen. ”Det är inte säkert här.”
Vi stannade inte förrän vi kommit en bra bit in i skogen. Jag klappade hans manke och Grodom saktade ner på stegen. Så hade det alltid varit. Vi kommunicerade med varandra utan att använda ord. Tankarna fladdrade fritt mellan oss och han kunde inte dölja någonting för mig. Mor hade förklarat att det var det yttersta tecknet på tillit, när någon skänkte en fri tillgång till sitt innersta. Bandet knöts när jag räddade livet på honom när han bara var en liten älgkalv och sen den dagen litade vi blint på varandra.
När vi kom in i gläntan hoppade jag av hans rygg. Jag smekte ömt hans mule och såg honom rakt i ögonen. ”Kriget är nära”, jag fortsatte tala på vårt tysta språk. Hans mörka ögon såg in i mina. ”Ja”, svarade jag. ”Jag är rädd”. Någonstans ifrån hördes en jorduggla som hoade. Det var en varning. Det var för tidigt på dagen för att de skulle ge sig tillkänna. Jag stelnade mitt i rörelsen, slöt ögonen och fixerade all min kraft och energi till det enda sinne jag för tillfället ville använda, hörseln. Män, män med vapen hade setts i skogens nordvästra hörn. Det var inga vanliga jägare, utan soldater. Jag öppnade tvärt ögonen, paniken var nära. ”Mor” sa jag högt, ”Grodom, vi måste varna mor.”
I rasande fart galopperade vi tillbaka den väg vi kommit. Jag kastade mig av Grodom som stannade precis framför dörröppningen till stugan. ”Mor”, ropade jag så högt jag kunde,” Mor, var är du?” Innan jag ens hade öppnat dörren började stora korpar cirkla över gårdsplanen. ”Ta skydd,” skrek jag åt Grodom samtidigt som jag slängde upp armen för att skydda mitt ansikte. Korparna cirklade lägre och lägre och tillslut var de så nära att jag kunde höra deras vingslag. När jag försökte öppna dörren rev och slet de i mina kläder. Min bara hud rispades av deras näbbar och klor. Aldrig förr hade jag blivit attackerad av något djur. Chocken fick mig att stelna till och jag försökte skydda mig så gott jag kunde genom att krypa ihop till en boll. De försöker stoppa mig, varför? Jag sökte febrilt efter ett svar på deras märkliga beteende, samtidigt som smärtan fick mig att svimma.
En hård smäll fick mig att öppna ögonen. Jag såg in i min mors klarblå ögon. ”Lea, vad är det som har hänt?” Hennes genomträngande blick sökte svar i mina ögon. Jag kände hennes medvetande i mitt inre, jag slappnade av och kände hur jag föll.
