Första mötet
Under den stormiga morgonpromenaden trampade sig Gottfrid och hans gyllene Milo fram genom skaren i Griggatorpsskogen. På den kärva skorpan for nysnön rastlöst omkring mellan träden. Sin vana trogen gick Milo några meter före och sniffade bekymmerslöst. Men snart stannade han tvärt, spänd och avvaktande, för att lika plötsligt börja vifta förväntansfullt med svansen.
För några år sen hade Gottfrid börjat grunna över varför Griggatorp hette just Griggatorp. Men trots efterforskningar fann han ingen vettig förklaring. När hans hustru Anna skämtade om att det kanske bor ”griggar” i skogen, skrattade han först gott, men sen slog den tanken rot. Föreställningarna om griggar blev alltmer intensiva och efter en tid betraktade han dem alltmer som en upptäckt av en hittills obekräftad verklighet snarare än som fantasier.
Så när den drygt två meter höga griggen nu stod där en trettio meter bort med ryggen mot Gottfrid, förstod han direkt vad det var han såg. En känsla av lättnad kulminerade i tyngdlöshet. Det var ingen dröm men samtidigt en otänkbar händelse. Han svävade, men såg i samma stund sina egna fötter stå stadigt i den djupa snön. Sen hörde han sig själv försynt ropa: “Hej du!” Griggen vände sig om, såg på Gottfrid, plirade med sina stora runda ögon och sträckte på nacken. Milo la sig ner på skaren medan Gottfrid och griggen stod helt tysta och betraktade varandra.
Vinden mojnade. Bortsett från isen som råmade på Linnesjön blev skogen med ens stilla och tyst. Gottfrid anade en diskret men omisskännlig doft av kanel, vanilj och bittermandel, de ljuvligaste dofter han kände till. Det klarnade upp och solen silades in mellan stammar och grenar. Snöröken la sig och griggen syntes tydligare. Han bar mörka byxor som slutade strax nedanför knäna. På överkroppen hade han en grön stickad tröja som såg ut att vara tre nummer för liten. Han var tunnklädd, men föreföll inte alls besvärad av kylan. Och huden! Visst påminde den blottade huden på underbenen och i ansiktet om näver! Armarna var precis som resten av kroppen – smala och långa, medan händerna var stora som dasslock och dinglade med spretande knotiga fingrar en bra bit nedanför knäna. Och så det märkligaste av allt – fötterna! Gottfrid kunde inte se dem i den djupa snön, men av spåren att döma var de enormt stora och dessutom… dessutom satt de bak och fram!
Griggen sträckte armarna åt sidorna. Vänligheten i hans ögon lyste upp ett fårat ansikte. När Gottfrid med ens fann sig själv stå leende med utsträckta armar uppstod en kontakt och närhet mellan dem, bortom orden, bortom tid och rum – trots att de aldrig mötts förut.
Milo pulsade fram mot griggen, luktade på hans underben, reste sig därefter på bakbenen och la framtassarna på hans knän. Han viftade ivrigt på svansen. Griggen lyfte upp Milo i sin vänstra hand, som han höll framför sig. I den stora handflatan såg Milo ut som en liten valp och trots sina taniga armar föreföll griggen stark som en oxe. Varsamt strök han Milo över nacken, kliade honom bakom örat – som om han visste vad Milo tycker om. Och när Gottfrid själv betraktade griggen var det som att återse en kär gammal vän.
Griggen satte ned Milo som lufsade tillbaka till sin husse. Därefter sträckte griggen återigen ut sina armar åt sidorna, bugade djupt för att sen räta på sig igen. Sen gjorde han en slags honnör samtidigt som han, alltjämt leende men högtidligt, utropade ”auf wienerschnitzel!”. ”Va?!!” tänkte Gottfrid som sen plötsligt besvarade hälsningen genom att göra precis som griggen och utropa “auf wienerschnitzel!”, som om det vore det mest naturliga att göra när man tar farväl av en grigg.
Griggen satte av i språng ner mot sjön. I stormen som återvände brusade skogen på nytt, träden vajade oroligt och Griggens spår sopades igen.
Andra mötet
Drygt två år senare satt Gottfrid uppe på Linneberget – knallen som höjde sig lite närmare himlen än huset nedanför. Tillsammans med missmodets röst hade tvivel börjat ta ton under sommaren och ifrågasatte vad han egentligen var med om den där stormiga vintermorgonen? Men ett ljust minne som fått en särskild plats i ens hjärta avfärdar man inte som ett opålitligt vittne i första taget. Inte heller när en olustig skugga är på intåg och en behöver allt ljus man kan få? Men tungsinnet, som återkommande och utan vett att betala för sig tog sin boning i hans bröst, satt nu hur som helst än en gång i lobbyn och blängde. Som så ofta var där fullbelagt och inte minst glädjen, inspirationen och förnöjsamheten, ängslades inför ett underförstått krav på att snarast överlämna sin plats åt den ovälkomna stamgästen och dess stånk och stön. Dessutom förväntades man tillmötesgå den strida ström av klagomål och gnäll, som fick mjölken att surna och kaffet att garva sig till yttersta bitterhet.
Tungsinnet, som kunde nästla sig in i Gottfrids tankar och dirigera dem inifrån, gjorde det svårt att skilja den missmodiga rösten från hans egen. Därför hände det att den jovialiske Gottfrid gick tungsinnets ärenden och försummade sina egna, utan att han själv begrep det.
Nåväl, trots den höga klara luften gav Linneberget inte samma andrum som det brukar. Gottfrid hade suttit en lång stund och känt livets vingslag rastlöst cirkla över honom. Under honom andades marken ansträngt och i kölvattnet från en främmande båt sattes sjön i gungning. Linnea II guppade ängsligt intill bryggan och krängde hårt mot fendrarna medan glöden inom Gottfrid falnade.
Just som Gottfrid skulle resa sig klev Griggen oväntat in genom kransen av det sly som ger rum åt Gottfrids tankar. Med ett enda kliv nådde han berghällens mitt och satte sig ner med sin taniga men stadiga rygg som stöd åt Gottfrids. Visst avtog spänningen i bröstet och visst kände han sig trygg i Griggens sällskap. Men! Något var onekligen fel. Den senaste tidens stämningar, inombords och utombords, varslade om prövningar fördolda i ett ovisst öde.
