– Det är jag som räddar jorden. Jag vill bara ni ska veta det innan ni ställer alla era frågor. Jag förstår att ni vill göra det: ställa frågor. Men om jag är schysst och säger att papperet jag stoppade i brevlådan, det ingår i ett livsviktigt uppdrag som ni måste låta mig fullfölja annars går vi under allihop, så kan ni väl låta mig gå nu? Så slipper vi det här. För det ni anklagar mig för är helt absurt.
Bra öppning. Mer fruktkaka än så här kan ingen önska sig.
– Ni säger ingenting, nähä. Ni måste tydligen få ställa alla era frågor innan ni är nöjda. Då kan jag lika bra klaga: Du där vred min arm och det är jag inte van vid. Det är ingen som har rört vid mig sedan min mamma dog. Så jag är inte van. Men det kanske ingår i ert jobb att göra så här.
Jävla polisövergrepp, men att de valde tennisarmen gynnar mig, det kan bli en riktig skada där och det ska utnyttjas. I värsta fall får jag vrida till mer själv.
– Den där spegeln på väggen, sitter det någon bakom? Jag har sett på amerikanska filmer att det gör det i förhörsrummen. Sitter någon därbakom som upphetsat säger: ”Det var han, jag känner igen honom.”. Eller så är det någon psykolog som glor surt och gör anteckningar. Jag har nog varit med. Sist jag var på det där stället skällde min mamma ut dem och sa att hon skulle aldrig komma dit med mig mer för jag blev ju bara sämre. Utan nu skulle hon ta hand om mig själv. Och det gjorde hon ända tills hon dog. Min kära mamma.
Tack och lov att morsan är död, och det där stället får de leta efter. Men är jag knäpp så är jag. Det vill säga hur jävla sinnesslött var det inte av mig att ta mig upp till Göran Nyborgs hus för att ge honom lång näsa och en varning på samma gång. Vad hade jag i huvudet? Rätt åt mig om de spärrar in mig på dårhus resten av livet. Hade jag tänkt efter borde jag begripa att så klumpig som Göran Nyberg är har snuten hans hus under bevakning redan för nån skitsak antagligen. Och så kommer jag som en levande räkmacka vandrandes rakt in i deras fälla. De måste ha känt igen mig från nån övervakningskamera.
– Jaja, nu blev du otålig, det ser jag, jag är inte dum även om du tror det. Jag ser det på dig att du till och med undrar om jag är mer än dum. Hans sätt där borta att vrida om armen på mig, pekar i samma riktning. Ni tror att ni har fångat en riktig farlig en, va? Men ni får tro vad ni vill, det skiter jag i. Jag sköter mig, ja kanske inte på det viset som jag har sett på teve att folk också kan göra. Men jag sköter mig själv och det har jag rätt i. Så kan ni andra hålla på som ni vill. Fast det begriper ni inte. För ni gör inte som ni själva vill. Ni styrs hela tiden av krafter ni inte har en aning om existerar. Men det har jag! Det är därför jag använder mig av brevlådor för min ansvarsfulla verksamhet i jordens tjänst. Ja det finns alltså fler brevlådor som får sådana här papper; om ni bara orkade leta så skulle ni hitta de andra och förstå att jag är oskyldig till det som ni anklagar mig för.
Jag är så gott som ertappad med fingrarna i syltburken, men kanske går de på att jag har ballat ur fullständigt och så slipper jag sitta inne på det värsta stället. Kan de ge barnamördare tillfälle till middag på stan så borde jag kunna få åtskilliga permissioner. Och vad vet vad Karlsson kan hitta på då? Nu kör vi hårt!
– Du skruvar på dig, du. Ja det kan du göra, för det är väldigt obehagligt det ni utsätter mig för just nu. Det här kan få katastrofala konsekvenser. Jag måste nämligen snarast ha delat ut alla papperna för att mönstret ska vara helt och jag var inte klar när ni störtade fram ur buskarna och grep mig. Ni förstår, om det nu ska vara lönt att förklara, att varje papper bär en del av mönstret som bildas när man gör en fraktal av Taylors formel. Taylors formel är en viktig matematisk huvudsats för att upprätthålla universums lagar. Jag måste, det har rösterna noga sagt till mig, en gång om året skapa mönstret i en dator, skriva ut det på stora ark som jag river i mindre delar för att stoppa i vita brevlådor som det står Ej Reklam på. Annars upprätthålls inte denna universella lag längre och då går det åt pipan med oss allihop, det fattar ni väl?
Det har redan gått åt pipan för mig. De andra har dragit från samlingsplatsen nu, de har kanske gått ut på radion med mitt gripande också. Nu rullar den preparerade bilen med fyra lyckliga killar i ut ur landet. Jag skulle ju bara inom Göran och lägga ritningen i hans brevlåda. Han skulle fatta att det var jag och att jag vet att han prasslar med min brud, hans före detta som han alltid söker upp när hans fru inte vill släppa till. Så han kunde ha suttit där och svettats nu. Och undra om en kniv plötsligt skulle snitta av utrustningen. För hans tystnad äger jag sedan mordbranden på hans förra företag. Men han kunde gott fått klart för sig vem som var bäst på både det ena och det andra.
Tack och lov för Christer som tyckte vi inte skulle gå omkring med originaldokumentet utan rita av det vi behövde för hand på ett vanligt papper. Det har hänt förr att slumpen har skapat likheter. Så kanske de tror mig? De kanske släpper mig, jag kanske hinner ikapp? Och då kan Göran ha Annika till vad han vill, jag har ändå tänkt dumpa henne. Men det ska vara jag som bestämmer det.
– Hur tror ni därför att jag i mitt livsviktiga, jag upprepar: för jordens befolkning livsviktiga, uppdrag kunde ha en aning om att fraktalritningen som jag lade i brevlådan på Åkersorksvägen 18 hade ett mönster som ni påstår exakt överensstämmer med hur ledningarna är dragna till larmet på SE-Bankens kassavalv? Jag vet inget om bankrån och fem miljoner kronor, jag försöker rädda sex miljarder människor!
