Containern
Jag låg på några kartongbitar i gräset. Frukosten bestående av två smörgåsar på hembakt bröd och en god kopp kaffe hade avnjutits i värmen från första solljuset som smet runt husets södra hörn. Strax skulle dagens arbete ta sin början. Ett antal tegelstenar behövde flyttas från en plats till en annan. Morgonsolen värmde skönt. I skuggorna låg nattfrosten kvar. Fåglar förmedlade sina drömmar om framtiden. På avstånd, något förtunnat, hördes fortkörande bilars däck mot asfalt. En tupp gol sin morgonsång några hus bort. Sporadiska ljud från aktiviteter i byn bars uppför backen av svaga vindar. En hammare drog spik ur brädor. Myror bar tallbarr till stacken. En större hackspett trummade sitt budskap. Vinden från norr blåste kallt från ena sidan och solen från sydöst värmde gott på den andra. Jag befann mig på gränslinjen mellan två världar. Skulle bara vila bort morgonens kvarstående trötthet lite till. Det var så skönt där på kartongbitarna.
Jag tänkte på gårdagen då jag anlänt till Uddebo och besöket på gratisloppisen i Gula Huset. I botten på en gammal ryggsäck hade jag hittat en märklig nyckel som tilltalade mig. Jag tog upp nyckeln ur fickan, kände dess tyngd och imponerades av nyckelns komplexitet och detaljrika utförande. På nyckelns grepp fanns en upphöjd symbol. Det var en cirkel indelad i åtta lika stora sektorer med en mindre cirkel i mitten. Jag kände på symbolen med fingertopparna. Överraskande nog blev fingrarna varma. Det fladdrade till bakom ögonlocken, ett silvergrått susande steg i öronen och hjärnan blev inslaget i något som kändes likt ett blött ylletyg. Jag sjönk ner genom kartongbitarna, förbi gräset och in i jorden.
Jag stod framför en gammal rostig förrådscontainer, tillbucklad efter många års bruk, fullständigt täckt i flera skikt av graffitimålningar och klotter. Gamla flagnande och sönderfallande affischer med information om konserter och andra arrangemang fyllde mittsektionen på ena långsidan i tjocka lager. De senast uppklistrade affischerna gjorde reklam för en black metal-konsert i en närbelägen och nerlagd gruva. En annan affisch informerade om en trumresa under ledning av en shaman ute i ett närliggande naturreservat. Uppe på taket stod en sliten och väl använd betongblandare som troligen hade varit målad i en orange färg någon gång. Kortsidans dörrar var stängda med en kraftig metallregel, låst med en rostig grov kedja och ett gammalt lås, mycket stort och kraftigt. Jag tog upp nyckeln ur fickan och den gled in perfekt i det väloljade låshuset och låset öppnades med ett metalliskt plingande ljud. Jag drog bort kedjan och regeln lyftes av. Den högra dörrhalvan öppnade sig utåt på gnisselfria gångjärn.
Inuti containern fanns absolut ingenting. Eller rättare sagt, det gick inte att se någonting där inne. Trots ljuset utifrån och dörren som stod öppen, var det totalt mörkt i containern. Den var full av en kompakt, fysisk svärta, ett ogenomträngligt mörker, en svart slät vägg. Handen gick att sticka in och det svarta dallrade till en aning för tryckutjämning. Handen blev sval, sedan allt kallare och den kändes frusen. Blodet rörde sig allt långsammare. Jag ryckte ut handen snabbt och mörkret slöt sig igen. Handen bultade och sprängde när den långsamt värmdes upp och blodet började strömma igen. Mörka och molnlika sjok rörde sig under huden och naglarna målades svarta.
Orden kom till mig från ingenstans och utan medveten tanke. Poeten i mig vaknade till och jag deklamerade med en något ostadig röst orden som uppenbarade sig likt stjärnor på himmelen.
I det mörka finns också ljus
Efter natt kommer dag
Efter kvällning kommer gryning
Svartmåne blir åter fullmåne
De två stora krafterna
balanserar och reflekterar varandra
Den svarta massan ryckte till, dallrade långsamt och svärtans intensitet avtog. Färgtonen skiftade från svartaste svarta, över till mörkare grått och sedan mot ljusare grå. Containerns inre väggytor började skymta och efter ett tag upplöstes det grå likt svävande morgondimmor över ett solbelyst fält. Containern var tom, kliniskt välstädad och luktade gott av syrenblommor. På golvet fanns en infälld lucka av metall med ett nedsänkt handtag. Med en viss möda öppnade jag luckan, ställde upp den och en metalltrappa uppenbarade sig. I takt med nedstigandet lystes schaktet upp av dolda ljuskällor inuti väggen. Trappan ledde ner till en korridor och även här tändes en dold belysning för varje steg som togs.
Efter drygt hundra försiktiga steg slutade korridoren med en metalldörr utan vare sig lås, handtag eller gångjärn. Dörrytan var full av symboler ordnade i ett svagt lysande rutnät. Det fanns 9×20 rutor, där varje ruta var 1×1 decimeter i storlek. Många av symbolerna och dess betydelse var okända för mig, några väckte svaga minnesbilder och ytterligare andra var bekanta. Tanken började fokusera på de sedan tidigare kända symbolerna, vilka gicks igenom mentalt och bearbetades i omgångar. Efter en längre tid började symbolerna tändas upp en efter en i svaga kulörer. När trettionio symboler var tända, hördes ett svagt surrande, dörren sköts ut en bit från väggen och svängde upp. Där inne fanns ett behagligt upplyst och stort rum. Vid en snabb överblick verkade det vara ett kombinerat bibliotek, laboratorium och en välutrustad verkstad. Kanske även en bostad. Laboratorium och verkstad var åtskilda från den mer bostadslika delen med en glasvägg från golv till tak. Jag kände igen mycket av den kemiska utrustningen. Framför allt var det en fantasieggande och märklig blandning av högteknologi och alkemiska apparater. Framför en öppen eldstad i rummets bortre ända stod två fåtöljer. Mellan dem fanns ett smalt träbord, på vilket två stora glas var placerade. Där fanns även en flaska med bärnstensfärgad dryck och en flätad korg. Från en av fåtöljerna hördes plötsligt en röst som sa: ”Välkommen Glimmer, du är väntad. Kom och slå dig ner i fåtöljen.”
