Om kriget eller krisen kommer

Malmö, september  2018

Om kriget eller krisen kommer. Så stod det på broschyren som låg på köksbordet. Den var orange. Utanpå var en familj som packade grejer i lådor. Och soldater som sprang som myror överallt. Jag vet inte var den kom ifrån, den bara låg där, som om inget.  Jag bläddrade i den medan jag plockade fram mellis, mjölk och ringar till Sami och mackor till mig. Det var bilder på varje sida, som en serie. Jag läste lite och bredde mackan samtidigt. Det gick sådär, plötsligt hade jag smörat hela tummen. Jag försökte skrapa tillbaka smöret i paketet men det blev mest bara värre, det sista torkade jag av mot byxbenet.

Sami åt mjölk så det stänkte. Vita stänk på träbordet. Som små vita sjöar åt flugorna att bada i. De blänkte i solstrålarna på bordet, ljusgula som smöret på min tumme. Sådär som ljuset är i början av hösten, innan löven ramlar av och allt blir grått och fult.

Jag reste mig för att hämta papper, innan hon började rita i mjölken, jag vet ju hur hon är. Det var september då, jag kommer ihåg, för då var allting bra. Jag hade börjat fyran och Sami hade börjat på Ugglan. Hon var skitnöjd, hon sa att ugglorna var bättre än Grodan som hon gick på innan, med småttingarna.

»Varför det?« sa jag. »Är det för att ugglor är smartare?« Sami stirrade på mig.

»Ugglor äter grodor« sa hon bara. Sen tog hon sin mjukis Knök under armen och gick.

Till Sveriges invånare. Det var ju till exempel jag. Jag är medborgare i Sverige. Fast jag kanske inte precis ser ut som det. Och inte låter som det. Jag vet att Pappa tyckte att jag skulle heta Nils, men det hette mammas sämsta klasskompis i skolan, så det blev inget med det. Istället fick jag heta Naim, som pappas storebror. Han är kvar i Libanon. Ibland säger han att han ska komma hit och bo med oss. Men det är bara när han är arg, egentligen menar han ingenting med det. Någon måste ju bo med min faster och mina kusiner. Det skulle ju bli skitkonstigt om han bara flyttade?

Jag tog en stor tugga av mackan och fortsatte läsa om vad jag skulle göra om min vardag vändes upp och ned. Till exempel att det kunde komma en jordbävning och göra så att elen tog slut. No shit. Klart elen tar slut om ledningarna pajar. Fattar väl en bebis? Helt ärligt verkade den där tidningen lite korkad.

Det var innan allt det andra. När mamma fortfarande var ogalen och pappa var hemma. Det var innan Rami försvann. Innan allt blev helt kajko. Ibland tänker jag att inget av det skulle ha hänt om det inte hade varit för den där broschyren.

***

»Hallå!«

Jag väntade och hörde någon som sparkade sig genom skohögen i hallen. Så dök mamma upp i dörröppningen med matkassar i händerna.

»Har ni fest eller?«

Hon såg menande på smörspåren på bordet och Samis efterlämnade mjölksjöar.

»Bara en liten fest« mumlade jag och strök bort smöret med toapapper. Ingen kommer någonsin ihåg hushållspapper hemma hos oss, men toarullar brukar finnas.

Mamma är ungdomsledare på Garaget. Det betyder att hon vet allt om spel och Youtube och inget om vanliga mammagrejer. Som andra morsor, som packar gympapåsar och läser lappar från skolan. Jag vet inte vad som är bäst egentligen, men det är roligt när vi är hemma själva, när hon tar fram kuddar på golvet och vi får äta Doritos med pinnar och spela tills vi somnar. Hon säger att det är så alla hackers gör. Som att hon skulle veta. LOL. Och så har hon rosa hår.

Nu tittade mamma på mjölksjöarna och suckade. Sen tittade hon på min broschyr.

»Vad har du där?«

»Jag vet inte riktigt. Någon slags handbok tror jag? Vad man ska göra om Krisen kommer.«

Mamma tittade på mig och skakade på huvudet. Hon sjönk ned på Samis stol och började torka upp sjöarna.

»Var är Sami?«

Jag nickade åt vardagsrummet. Om man lyssnade noga hördes musik därifrån. Den konstiga uggelguggelmusiken från Labyrint, Samis bästa program. Mamma suckade igen. Egentligen tycker hon att Sami är för liten för att kolla på läskiga robotar och slem, men Sami sätter på det iallafall, så fort mamma inte är med.

»Och Majje? Var är han?«

»Vet inte.«

»Han skulle ju följa er hem från skolan?«

Jag skakade på huvudet.

»Ja, men nu gjorde han inte det.«

Mamma rynkade pannan.

»Men vart har han tagit vägen då?«

»Jag vet inte! Jag kan inte hålla reda på allt faktiskt!«

»Nej. Det förstås. Jag får ringa honom då.«

Mammas röst tog slut någonstans i mitten av meningen. Men så log hon, så att groparna i kinden syntes.

»Det var duktigt av dig att hämta Sami själv. Tack!«

»Kan jag gå nu? Jag ska träffa Kåge.«

»Visst. Ta en tröja bara. Det börjar bli kallt.«

Jag ställde min tallrik i vasken på de andra och smet in på mitt och Samis rum innan hon kom på att hon ville ha hjälp med disken.

Majje är min storebror. Han går i sexan. Rami är hans bästa kompis, som går i åttan. Eller hans sämsta kompis. Det beror på hur man ser det. Frågar du mig så är Rami en riktigt dålig vän att ha. Egentligen visste jag vart Majid hade tagit vägen. Jag såg hur han och Rami försvann in i parken direkt efter skolan. Fast han hade lovat att hämta mig och Sami. Men det hade jag ingen lust att tänka på nu. Och jag hade inga planer på att säga nåt till mamma. För gulare är inga polare. Eller så har de inga polare? Jag minns inte helt.

Jag samlade ihop mina ritgrejor och kexpaketet från min sänglåda och tryckte ned i min ryggsäck, sen fortsatte jag ut i hallen. På vägen ut fick jag syn på mamma i köket. Hon satt och åt av Samis slafsiga flingrester och läste i krisbroschyren.

Naim har just börjat fyran när Kriget eller krisen kommer. Det börjar oskyldigt med en broschyr på köksbordet men så börjar storebror Majid försvinna om kvällarna och mamma fyller skafferiet med  knepiga konserver. Pappa är nästan aldrig hemma och när han är det blir det gräl vid köksbordet. Och utanför på Parkgatan finns Sparven, han med de elaka ögonen som kanske, eller kanske inte, heter så för att han en gång bet huvudet av en sparv.

Hösten 2018 börjar som en vanlig höst, med skola, tevespel, vänner och ovänner, men den urartar snabbt i ett sönderfall. När vintern kommer har mamma blivit knäpp, pappa flyttat ut, en restaurang har exploderat och Majids kompis Rami är försvunnen. Förr eller senare rasar allt, som Naim säger, frågan är om allting går att laga? 

Vad gör man när Kriget eller krisen kommer? Kan man laga vad som helst? Hur gör man när man är tio år, och inte ens vet hur man säger “Ät bajs” på arabiska? Om detta och andra viktiga saker handlar min bok om Naim, tio år, som bor i världens bästa hus vid Folkets park i Malmö.

Jag som har skrivit den heter Anna Sallenman och jag bor inte längre i Malmö, men jag gjorde det i nästan halva mitt liv. Även jag har en familj med barn som är till hälften arabiska och de kan ungefär lika mycket av sitt andra modersmål som Naim kan. Den här historien är inte sann, men den hade kanske kunnat vara det.