Kött

Kapitel 1

Det började med ett halvt revbensspjäll.

Pappa hade ställt ut soppåsen med middagsrester på trappan. Kaninen måste ha rymt från grannarna och hittat soppåsen. Med sina ettriga tassar hade hon rivit ut papperstussar, plastförpackningar. Och ett halvt avgnagt revbensspjäll.

Hennes rosa, lurviga mun var geggig och röd av barbecuesås. Den ljusbruna pälsen låg slickad upp mot kinderna. Hon såg ut som en hemsk, mordisk clown.

Jag var den som upptäckte det. Och hade jag vetat det som jag vet nu, så hade jag aldrig sprungit in till pappa och berättat vad jag sett.

Jag är Kaj. Och den köttätande kaninen heter Ärtan. Det är nog ett bra namn på en kanin egentligen, men just den här kaninen är inte direkt som kaniner är mest. Ett namn som Slukaren eller Vampyren hade passat bättre på henne.

Förresten är inte jag heller som alla andra. Det är kanske därför vi passar så bra ihop, Ärtan och jag.

Det har gått upp för mig att jag är ovanlig som tycker om djur mer än människor. Något inom mig känner väldigt starkt att djur är mer värda än människor. Och jag menar alla sorters djur.

Insekter, kryp och sniglar.

Människor är nämligen rätt så onda. Kanske inte hela tiden, men i grund och botten liksom. Djur kan inte säga saker som får en att bli ledsen. Djur luras inte, inte på samma sätt som människorna. Och om de luras så gör de det för att överleva. Typ att de kan låtsas vara ett rovdjur fastän de bara är en stor fjäril med gula ögon på vingarna. Eller som ormar som lockar till sig möss genom att skallra med svansen och hugga dem när de kommer nära.

Djur luras inte sådär så att man känner sig förvirrad, bortgjord. De vill bara leva. De försöker inte luras för att vara elaka. Det är bara människorna som håller på med sånt.

Som grannens barn, Viola, till exempel. Viola är den som äger Ärtan. Det var för ett år sen hon kom hem med den lilla kaninungen i en kartong. I början var Viola jämt med Ärtan. Hon var en liten hårtuss bara, så söt och liten så att man liksom skrumpnade i ansiktet när man såg henne.

Sen blev hon större, som alla kaniner blir efter bara ett par månader. Kanske inte lika sockersöt längre. Och behövde rastas mer. Och ville gräva och springa, och bajsade och kissade i sågspånet så att Viola till slut vägrade att rengöra buren. Det luktade för äckligt, tyckte hon.

Jag kan se Ärtans bur som står i deras uterum. Hon är ensam nästan jämt. Ingen är där och gosar och leker med henne. Hon får mat och vatten, och buren töms och städas av pappan.

Som mest får hon komma ut i trädgården och känna gräset under tassarna någon gång i månaden. Men jag har upptäckt att uterummet aldrig är låst. Så när familjen inte är hemma vågar jag mig dit och släpper ut henne i smyg.

De stunderna känner jag mig både rädd och varm. Rädd blir jag när jag hör en bil närma sig, för jag får för mig att Viola och hennes familj ska komma hem och se oss. Varm blir jag när jag ser Ärtan skutta in och ut mellan vinbärsbuskarna. Gräva i mullen där under, och äta gräs som om det vore godis som växte ur marken. Då och då skuttar hon fram och stryker sig mot min fot som om hon säger tack.

Kapitel 2

Jag märkte att hon började bitas under sensommaren. Violas familj skulle på semester och hade bett mamma och pappa att slänga in lite mat i Ärtans matskål en gång om dagen. Det var så de sa. Slänga in lite mat.

Såklart erbjöd jag mig att vara kaninansvarig istället. Jag var där flera timmar varje dag. Ärtan och jag var ute i trädgården, även när det regnade och blåste. Och jag kände att hon blev mer och mer fri. Nyfiken, som kaniner borde vara. Cirklarna som hon skuttade i blev större och större.

Men hon bet mig. Och jag märkte att ju mer jag var med henne, desto värre blev det. En gång bet hon så hårt i min hand att det började blöda. Och det märkliga var att hon slickade i sig bloddropparna, som om det var jordgubbssaft.

När jag skulle stänga in henne i buren blev hon arg och försökte ta sig ut. Gnagde på hönsnätet för att skapa ett hål att rymma genom.

Jag märkte också att hon inte längre åt så mycket av fodret som jag la i matskålen. Hon nafsade hellre på mina sommarskrubbade knän, som om hon ville komma åt mitt kött.

Jag sa inget till någon då. Men ikväll när Ärtan hade ätit revbensspjäll, då blev jag så chockad att jag sprang in och berättade för pappa utan att tänka.

Han gick såklart raka vägen in till grannarna. När Violas föräldrar fick höra att Ärtan hade rymt och ätit av våra köttrester blev de panikslagna. Och kanske skämdes de över att den märkliga kaninen hade hamnat i just deras fina hem. För de sa klart och bestämt: »Då åker vi till veterinären imorgon och avlivar det där missfostret!«

Och det är därför jag måste rymma i natt. Jag darrar i benen och händerna när jag tänker på det, men jag måste. För Ärtans skull, och för min egen skull. Det är mitt fel att hon ska dö. Och det är bara jag som bryr mig om henne på riktigt.

Jag har planerat allt. Jag har packat en ryggsäck med lite kläder, några mackor som jag snott från köket och alla mina sparpengar. Några gamla russinpaket hittade jag också i skafferiet. Jag vet ju inte hur länge jag blir borta. Jag vet ju bara att jag behöver smyga ut i natten, och ta Ärtan så långt bort från Violas familj som jag bara kan.