Skulden vi ärvde (1885)

– Alice!

Hon satte sig opp. Svetten rann mellan brösten, var var hon. I utdragssoffan. Mauritz stod böjd över henne, hans andedräkt mot skinnet på halsen, varm och fuktig, måste han vara så nära så kvävande nära. Handen mot madrassen, hon stötte till honom i sidan. Han rätade på sig. Sa något men hon hade sömnen i örona och tog inte in vad.

Långsamt klarnade rummet i det bleka nattljuset från fönstret. Spisen i hörnet framträdde, slagbordet, skänken.

– Vad är det.

– Pojkjäveln har inte kommit hem. Du måste följa med ut och hjälpa till med att få opp fisken.

Han stod vid fönstret nu; axlarna uppskjutna till örona, ryggen stel. Första tanken: luktade han. Hon vädrade i luften; tyst, det fick inte höras. Nej, inget annat än strömming och svett – inte ens när hon drog sig opp från soffan och ställde sig bredvid honom vid fönstret kände hon något. Det luften var tjock av var hans ilska. Den bekom henne inte.

Medan hon krånglade på sig klänningen och häktade ihop den började innebörden av hans ord tränga in. Bengt.

– Var är han.

– Fan vet. Ute och ställer till med sattyg som vanligt.

Ett stick i magen medan hon snodde ihop flätan och fäste den i nacken.

– Han kommer nog snart.

Hon fick på sig förkläde, tröja och huvudduk, stack sedan fötterna i träskorna. Gråkatten slank ut genom glipan när hon öppnade dörrn.

Juninatten sköljde över henne när hon kryssade mellan gistarna på väg mot sjöbon. Luften var så klar att den borde gå att dricka, himlen sommarnattsblå. Om det inte varit för Bengt hade hon inte haft något emot att följa med ut – sedan hon var barn hade hon älskat skötrodden. För lite sömn hade aldrig stört henne. Men känslan från det bryska uppvaknandet satt kvar.

Och platsen bredvid skötbåten gapade tom. Den där lillbåten borde ligga.

Mauritz hade redan gjort loss och stod och väntade med båtshaken. Knappt hade hon kommit på plats på toften innan han sköt ut båten och började ro mot Själholmarna. Knyckigt rodde han. Drog åt sig årorna så häftigt att ena årbladet slant över ytan och båten drog åt fel håll. Med en muttrad svordom rätade han opp den. Rörelserna, och krökningen på läpparna, röjde hur arg han var. Skyll dig själv ville hon säga. Det är efter dig han har det. Ni har det i er, både du och pojkarna.

Helst hade hon rivit åt sig årorna och rott själv. Så mycket kraft han spillde på det där ryckandet. Men hon iddes inte. Manligheten måste aktas och hon skulle ändå få ta över när skötarna väl skulle opp.

Ovant overksamma fick de ligga i knäet, händerna, medan skötbåten knyckte sig ut från Kråkvik. Det enda som hördes var årornas plaskande och pipen från måsarna som hade ungar på stenstranden en bit bort. Ovanför björkarna reste sig husgaveln; skorstenen och de vita fönsterfodren lyste ur dunklet. Lagårdstaket stack opp ur syrensnåren.

Som vanligt svullnade det i bröstet när hon såg Kråkvik från sjön. Hon mindes hur de kommit seglande den hösten -62, Mauritz vid rorkulten och hon med Bengt i knäet. De hade hört att det fanns mark att arrendera norröver och seglat från Rådmansö. Ingenting fanns det då i det som kommun kallade Kråkvik, bara en skogsslänt mot vattnet. Men de hade inte varit rädda. Inte för tystnaden och inte för arbetet. Det hon nu betraktade var deras eget verk. Varenda sten hade de staplat, varje timmerstock och tegelsten. Kroppsstyrkan var det inget fel på, varken hennes egen eller Mauritz, och inte pojkarnas heller.

Men styrka var inte bara stora nävar. Åter vände hon näsan mot Mauritz och vädrade efter den lukt hennes näsa var så uppmärksam på. Men den enda hon uppfångade var båtens, av tjära och intorkade fiskfjäll.

De rundade stenarna där några ejdrar sov, och Udden. Som lyktor svängde hennes ögon över fjärden och stränderna, letade efter lillbåten med Bengt. Låg den förtöjd någonstans, som den gången då han kommit på fyllan i Stenåker och inte kunnat ta sig hem. Men sommarljuset till trots var det för skumt för att se annat än granfransarna längs stränderna. Om lillbåten låg där syntes den inte. Inte heller drev den på fjärden, som den gjort då Nilsson på Simpharet hittat den i Ängsviken och kommit seglande med den på släp. Även den gången hade Bengt blivit liggande och inte kunnat ta sig hem. Mauritz hade varit vansinnig över att han inte haft bättre reda på båten.

– Alice …

Mauritz nickade att hon skulle ta över årorna. Utan att hon märkt det hade de nått Gråhällan där vålarna låg och skvalpade vid ytan. Äntligen fick hon de lenslipade årorna mot handflatorna, genom träet kände hon havet som välvde sig och andades. Med ett par årtag vände hon opp båten så att Mauritz kunde hala in vålrepen.

Man behövde inte bemästra havet. Det räckte med att förstå det. Med små, små rörelser kunde man använda sig av vågorna och lirka båten dit man ville. Helt utan att spilla kraft.

På vägen hem satte de segel, fräste fram genom gryningsljuset medan upphetsade måsar kretsade runt masterna. Ändå hade det varit dåligt med fisk i skötarna; knappt till ett kok.

När Mauritz styrde mot sjöbon låg lillbåten fortfarande inte i länningen. Mauritz svor och muttrade om pojkjäveln medan Alice hoppade i land med tampen. Åter sticket i magen. Till Mauritz sa hon:

– Han kommer, han kommer.

I smyg kastade hon ännu en blick mot fjärden. Ytkruset låg tomt under morgonhimlen.

Ingen lillbåt.