Herrarna vilja att vi skola vara glada (1904)

Karolina står lutad över fatet medan fingrarna krampar om kanterna på kommoden. Magen knyter sig och pressar ut innehållet som förpestar munnen och luften i rummet. Mannen drar upp sina byxor och snärtar hängslena över axlarna. Skjortan har han fortfarande på sig. Han ser på henne som om hon själv vore sörjan i fatet. Karolina viker undan med blicken, blundar. Den fräna lukten från uppkastningarna får henne att hulka igen och inte blir det bättre av att karln stinker som ett överfullt utedass. Hon kände redan på gatan att han är skitbärare, tänkte att det ändå skulle gå att stå ut en kort stund. Med ryckiga rörelser letar han i kjolfickan och tar tillbaka de tre kronorna. »Förbannade hora.« Dörren knarrar till och väggarna skakar när han slänger igen den.

Karolina sätter sig på sängkanten. Andas stötvis. Det spruckna träet i kommoden har lämnat en röd strimma i handflatan. Hon torkar sig i ögonen och skulle behöva snyta sig. Någon näsduk har hon inte och inte vill hon blåsa näsan i sin nya blus. Det vore skadligt på ett sådant fint plagg. Tack och lov behövde hon inte ta av varken kjol eller blus. Hon gör det ogärna just nu. Sedan febern och ömheten i ljumskarna försvunnit har hon fått rödflammiga utslag på överkroppen som kläderna nätt och jämnt döljer. Naturligtvis anar hon vad det är men skjuter undan tanken på sjukdomen alla får.

Det här var det hemskaste hon varit med om. Inga pengar blev det heller. Nu måste hon försöka ta en extra karl. Tre förutom skitgubben har det blivit ikväll, oftast behövs minst fem för att pengarna ska räcka till. Med en djup suck reser hon sig från sängen. Vad sjutton ska hon göra med fatet? Genom glipan i gardinen ser hon genom det smutsindränkta glaset ner mot gatan. Hon kan knappast tömma det där bland alla människor. Det får väl stå kvar. Den stackars städerskan lär inte bli glad.  Karolina tar upp hatten som ligger på den enda stolen och fäster den med nålen efter att ha sett till att blomstren sitter åt rätt håll.

Väl ute på gatan drar hon några djupa andetag. Hon har vant sig vid stadens lukter vid det här laget. Ibland saknar hon grönska och luft som är lätt att andas. Hon hade inte trott att det kunde lukta så mycket lagård i en så stor stad. Det beror förstås på alla hästar som klapprar runt med sina vagnar. Över hustaken skymtar telefontornet. Med sina tvinnade järnstänger liknar den en fyrkantig bur med trådar som går kors och tvärs över hustaken. Märkligt att det går att prata med varandra med hjälp av de där snörena. Ibland susar det i dem. Vidare grant är det inte. Syns gör det och många gånger har tornet hjälpt henne att hitta rätt genom Stockholms gator.

Så här lördag kväll är det mest karlar och såna som hon ute. Flera unga män med uppenbart mer än en sup innanför västen passerar under skratt och blinkningar mellan varandra. Karolina fortsätter uppför backen och tvingas ta ett kliv åt sidan. Skon landar nästan i en hög med hästdynga. Här på Norra Smedjegatan finns gott om hotell dit män kan ta med kvinnor för en kort stund. Män och kvinnor försvinner in genom portarna och kommer ut en och en. Männen försvinner i myllret, kvinnorna påbörjar sökandet efter nya karlar. Det finns gott om dem, i alla åldrar. I arbetsskjortor och grova skor eller med rena och propra kläder.

En kvinna står och pratar med yviga rörelser och hög röst med en man med enorma mustascher och rundmagen hängande utanför byxorna. Karolina vänder bort blicken. Förbannar sitt dunkande bakhuvud och klibbande gom. Ruset skulle ha behövts ett tag till. Det är svårt att förmå sig att gå med karlarna om en inte har druckit. Snabbt blev det ett måste. Männen vill att hon ska vara på gott humör och spriten hjälper till att låtsas. De som säger att de inte nyttjar starkt kan inte tala sanning.

Egentligen vill hon inte mer ikväll. En karl till måste det ändå bli. Karolina funderar på att gå över till Regeringsgatan när hon blir tillfrågad om hon möjligtvis står till tjänst. Karolina ler och nickar, hoppas att andedräkten inte luktar av uppkastningarna. Han ser ordentlig ut och leder henne tack och lov mot hotellet Thor som ligger bredvid Garni hon var på nyss. Det skulle just vara snyggt om de fått samma rum som innan och städerskan inte hunnit få undan.

Knappt har hon hunnit ut från hotellet när han står där, den satans konstapeln. »Så det är till att söka plats?« Var tusan kommer de ifrån? Inga uniformer har de heller så det går inte att se skillnad på dem och andra karlar. Det är samma en som förhört henne två gånger tidigare. Första gången gick hon fram och frågade om han sökte sällskap. Då skrev han leende ner hennes namn och ålder och adress. Karolina bodde då inneboende hos fru Granström och hjälpte till med sömnad för en liten slant. När frun förstod att både hon och rumskamraten Charlotta rände med karlar fick de flytta. Granström tyckte det var synd och skam att Karolina gick ner sig i fördärvet när hon var så duktig med sömnaden. Stum av förlägenhet hade Karolina packat ihop sina tillhörigheter.

Efter första förhöret fick hon gå med uppmaningen att sluta gå ute då hon ju hade sömnadsarbete. Nästa gång tog konstapeln med henne till polisstation för förhör. Då for hon med osanning och sa att hon fortfarande bodde inneboende och letade plats på caféer och som sömmerska. De trodde henne knappast, ändå fick hon två veckor på sig att skaffa sig hederlig försörjning. Hur hon nu skulle hinna med det när hon vaknar långt in på dagen och tiden går till att ordna pengar till sovplats och mat. Och starkt.

»Konstapeln kan få det gratis om han glömmer att han träffat på mig.« Karolina ler med ena handen på höften, låser fast blicken i hans.

Han skrattar till. »Kommer inte på fråga. Fristen är slut för Anderssons del. Hon ska till besiktningsbyrån imorgon och får sova i arresten i natt.«

Bröstkorgen snörs ihop och ljuden runt om försvinner. Kroppen som vill fly gör inget motstånd när konstapeln tar ett fast grepp om hennes arm och börjar gå mot polisstationen.