Den sista våren (1925)

Kinnekulle, våren 1925

Det var vår när Helgas och Melins dotter steg ner i brunnen. Hela skogen doftade lök. Skatorna hade börjat bygga bon i boken utanför huset. Bäcken som aldrig sinade var kall och frisk och klar för vårbyket. Det var vår och det var den sista våren för efter att ens dotter stigit ner i brunnen, då tystnar alla dofter, alla sånger, all törst. Den täcks in av löv och vadmal och sorg tjock som tjära. De drog upp henne och tiden stannade.

I ett fruset ögonblick såg Helga följande, detaljer som etsar sig fast:

En dotter. Håret mörkt, höljt som en skugga över ansiktet. Sjalen slingrar likt en snok runt en smal hals. Doften av ull och lin och gammal sjukdom. Tyngden av det kött som är kvar när själen lämnat kroppen.

En make. Den kalla ylande desperationen lägger sig som linjer, som dystra stråk som fäster sig och suger sig fast i ansiktet, varelsen, sinnet. Hans händer, de älskade slitna varsamma grova, som sluter sig kring en dotters vattentunga kvarlevnad. Hur hans bröst skälver, hur varje andetag rosslar och blöder.

Hon borde vara van, tänker hon när tiden står stilla. Van vid tidens vandel. Men nog är det en del av att vara människa, att aldrig vänja sig; att alltid vänja sig.

En mor. Hon ser sig själv utifrån, i samma stund som ögonblicket faller sönder i tusen vassa snöflingor. I den stunden skådar hon ett vrål, ett uråldrigt.

Vem är det som vrålar som att livet självt har lämnat dem?

Ramslöken rörde sig lätt i vinden. Skatan petade in ännu en kvist i sin familjs trygga vrå. I bäcken rörde sig en sorg som förvånat fann sig ha blivit något mer, i samma stund som en gåva villigt given återbördades.

*

Visst visste de att Ingrid måste anmälas som död på något sätt. Att hennes kropp borde iklädas söndagskläderna, de kläder som de redan innan sålt, och att hon borde läggas i en kista och begravas på kyrkogården i Västerplana. Men hennes Melin hade aldrig varit något som brydde sig om några borden eller måsten. Så inte heller nu.

Hans smala, darrande gestalt vandrade mellan träden. Strök med händerna över trästammar. Viskade, smekte. Vadade över bäcken och i dess närhet valde han ut det vackraste trädet. En bit från dess fot började han gräva. Genom jord och sten och rötter. Han grävde tills ryggen riste och hans tårar blandades med svetten från att gräva en grav.

Koltrasten sjöng och björkens löv spelade, den dag de la Ingrid till vila. Bäcken porlade.

*

Helga kurade ihop sig på sängen och stirrade ut genom stenhusets enda fönster. Glas tunt som is, i en spröjsad båge. Hon hade blivit förvånad att det satt kvar där när de återvände. Det var mellan de här fyra väggarna som de tagit sin tillflykt när de först blev utan bostad för tjugo år sedan. Det var här hon burit de barn som aldrig blev några barn. Det var i den här sängen som hon födde Ingrid.

Det blev alltid kallare i stugan när vintern tinade till spirande vår. När regnet kom borrade sig fukten ut i kalkstenen i väggen och in i kökssoffan och sängen.

Eldstaden som Melin murat då för så länge sedan gav värme, men den rök som inte följde skorstenens väg, den letade sig in i näsan, i kjolen och ner i lagren av filtar och fällar. Det luktade fukt och kyla och mellan trä och sten växte det. Möglet. Hon ville inte se det, inte tänka på det. Hon satt här och hon sov här, men hon visste vad som frodades på möblernas baksida. Helga kunde inte låta bli att tänka att möglet var det enda som ville och kunde fortsätta leva.

*

»Melin i Grottan« kallade de hennes make, även under de femtontalet år som de inte ens bodde i stenstugan. När någon är så eljest som den ödet valt att sammanbinda henne med, då sätter sig smeknamnen. Eller öknamnen, om man så vill.

Själv kallade hon honom just inget alls. »Du« räckte oftast långt. Det lilla huset av sten hade varit en nödlösning. En fristad under några års sorg och förvirring, men när de lämnade dess fuktiga väggar trodde hon att det var för gott.

Det blev hostan som drev dem tillbaka. Hostan och blodet och smittan. Melins gamla ärrtyngda lungor satte stopp för arbetet i kalkbruket och när Ingrid också började hosta kastades de ut ur arbetarlägenheten utan pardon.

Utan inkomst och med gamla grannar och kollegor som såg pesten gå förbi var gång de visade sig bland folk, fanns ingen annan utväg än att återvända till grottstugan i skogen där Ingrid en gång föddes.

Ödets ironi undgick inte Helga. Tiden stod inte stilla, den rörde sig i en cirkel. Det gud ger, kan han också kräva tillbaka.

*

Var våren så bräddfylld av skönhet bara för att sticka kniven djupare i hennes hjärta? Hur kan något vara så vackert när du inte är här?

Hon stod utanför det lilla stenhuset, byggt på ofri mark och helt av hennes makes egna händer. Hit ledde inga vägar, och skogen dolde den enkla stenbyggnaden som sköt ut från kalkberget, med en vägg gemensam med berget självt.

Solen strilade genom blad av bok, ek och sälg. Ljusgrönt blåbärsris, vitsippor i mängder. En pigg bäck och en gammal åker med förra sommarens torra örter.

»Du kan odla igen. Jag kan jaga«, sa han och hon hörde den falska klangen i hans röst när han försökte måla opp en framtid som ingen av dem längre ville ha. Hon försökte tro honom fastän hjärtat värkte.

*

Melin kunde lägga bössan på axeln och sen bli stående, stirra oseende ut i skogen eller mot brunnen. Han ryckte till när hon la en hand på hans axel. Såg skuldmedveten ut; påkommen.

Hon var inte bättre hon. Liksom då för tjugo år sedan drogs hon mot bäcken ett hundratal meter från stugan.

Hon gick dit för att dricka och för att tvätta jord och sand från händerna. Brunnen tänkte hon aldrig röra igen. Vattnet i bäcken kom från längre upp på berget, alltid iskallt, alltid vilt och gott. Hon stod barfota i dess mitt och lät vätan stänka och slå. Mot ansiktet, öppna handflator och om hon satte sig på huk; upp i skötet. Hon stod där tills hon inte längre kände sina fötter, torkade sig på förklädet och gick tillbaka till sin åkerlapp.