Suohppá

Smällen ekar mellan träden och benen viker sig. Pappa lägger ifrån sig bultpistolen. Ingen av oss tänker på att det var mammas jobb. Att hon ville vara den som avlossade skottet för att kunna tacka i exakt rätt ögonblick. En sista frustning släpps igenom renens mule, blåser varm luft på min hand som inte skakar. Ingen av oss tänker på mammas sista andetag. Det som för bara några månader sedan suckades ut med kroppens sista krafter. De tankarna ryms inte idag. Hinns inte med. Djuret rycker där det bli liggande på marken. Min lillasyster skär med vana händer upp ett hål mellan bröstbenen för att blodet ska kunna pumpas ut med hjärtats sista förtvivlade slag. Det som rinner ut samlas upp i en hink. Ska ätas extra frekvent under de dagar vi har mens, hjälpa oss fylla på järnreserverna. När strilandet saktat ner lyfter min lillebror bort den en gång vita hinken, tar några steg åt sidan. Med lena pojkhänder utan förhårdnader ännu, plockar han upp ett björkris han förberett innan. Han rör runt för att det ångande blodet inte ska koagulera. Han blir prickig när det skvätter. Det är bra med näring för huden säger vi. Vispa snabbare, säger vi.

Sex händer hjälps åt för att lyfta upp henne i slaktställningen av stål. Den kan mest liknas vid konturerna av ett tacoskal. Den knarrar under tyngden. Jag skär upp buken och värmen slår mig i ansiktet. Jag sticker ner händerna och häver försiktigt ut maginnehållet på en skottkärra som pappa kört fram. Där inne finns det nu bara ett hålrum kvar. Bara kött och ben synligt. Skottkärrans hjul behöver smörjas för det knarrar i tystnaden som sänkt sig mellan oss. Hon behöver få vila. Vi behöver få vänja oss vid tanken på att hon inte finns mer. Det som tidigare var en mage som uppehöll många liv, hennes eget och oräkneliga antal kalvar, ligger nu utanför och är innanmat. Pappa drar i tarmar och organ med mjuka händer. Sorterar det som ska användas från det som ingen längre har kunskap eller ork nog att ta hand om.

De tjocka pälsen är fet mellan mina fingrar. Duggregnet gör att eftermiddagen luktar mer järn och förstärker känslan av strävhet. Det är alltid regn på slaktdagar. Jag tror att vädret sörjer med oss. Ett sakta strilande för att dölja tårarna på våra kinder. Jag stryker med handen över henne innan jag börjat dra. Jag sliter i huden, försöker förmå den släppa från köttet. Jag kör ner min knutna hand mellan huden och kroppen, känner hur det motvilligt släpper taget. Min syster snittar snabbt i hinnorna för att hjälpa det lossna, lämna sin plats som hud, omformuleras till att vara ett skinn som så småningom ska fungera som sittunderlag eller skor eller material för duodjin, slöjden. Kniven som en klo i hennes hand. Den svischar snabbt förbi som ett sträck i luften bara. Alla bemästrar kniven som om den alltid funnits i ett stabilt grepp. Kniven har alltid funnits i ett stabilt grepp, förmodligen är det därför.

Jag sticker in min egen kniv i hennes knäled. Bryter upp. Knakandet stör mig inte. Jag är van. underbenen lägger jag i en hög på sidan om oss. Klövarna blänker svarta som nylagd asfalt i eftermiddagsljuset. När vi lyfter upp vajan för att förflytta henne till häng ser jag att fettet över korsryggen är flera centimeter. Hon har levt ett gott liv. Vi ska äta henne och vi ska göra det under tystnad. Minnas allt vi gjort för henne och allt hon gjort för oss.