Den tjugonde

Den tjugonde la han i fel grav.

Kanske.

Men det var senare.

Först skulle den tjugonde hämtas, kylas, tvättas och kläs på. Tre svartklädda sörjanden närvarade vid ceremonin. De satt på olika rader. Två kvinnor satt till vänster om mittgången. En äldre man satt till höger närmare dopfunten.

Prästen, som bara druckit två glas vin innan lunch, talade högt om världens besynnerliga beskaffenhet och dödens definitet i synnerhet.

Kvinnan längst fram hade gäspat bakom ett grovmaskigt sorgflor.

Prästen hade först stirrat på henne, men ett gott midsommarhumör gjorde att han i stället började sjunga.

I denna ljuva sommartid.

Organisten hade stämt in efter den första versen. Sannolikt ansåg han inte att psalmen i fråga passade på en begravning.

Kyrkvaktmästaren stod i dörröppningen in till vapenhuset och svettades. Det var en torsdagseftermiddag och långt över 25 grader.

Han hade förberett gravarna. En var grävd vid björklunden. Där hade han fått ta till grävmaskinen, stenarna i jorden var stora och många. De sista spadtagen tog han för hand. Där var prästen tydlig. Kyrkvaktmästaren kunde dyka upp en timme eller två för sent en måndagsmorgon utan repressalier – men gravar grävdes färdigt för hand!

En grav skyfflade han fram i backen ned mot vattnet. En tredje grävdes i den gamla delen av kyrkogården.

En påkörd ung kvinna skulle ligga vid lunden och en socialdemokratisk kommunalpolitiker skulle få utsikt mot sjön.

Den tjugonde skulle ligga bland de övriga nitton i den gamla delen dit sällan någon gick och där aldrig nya blommor planterades vid stenarna. Där sket både hundar och katter när nöden trängde på.

Där rosor aldrig dör.

Kyrkoherdens kinder glänste röda som äpplena vid prästgården när hans nasala röst fyllde långhuset.

De tre svartklädda reste sig omedelbart när allt var över och förvann ut i junivärmen. Prästen drog sig tillbaka in i sakristian och kyrkvaktmästaren samlade ihop de tre psalmböckerna från bänkarna.

Det var en sorglig skara, sa organisten uppifrån orgelläktaren.
Menar du de döda eller de som fortfarande lever, sa kyrkvaktmästaren. Allesammans, svarade organisten.

Den tjugonde skulle ligga mellan den tolfte och den femte. Det var sagt så. Kistan var av den ljusa typen. Nästan alla valde den sorten numera och kyrkvaktmästaren förstod inte varför. En mörkare kista vore mer anständig i den svartbruna myllan.

Kistan sänktes försiktigt ned. Den var oväntat lätt, kyrkvaktmästaren och hjälpredan Jansson klarade det själva med hjälp av repen.

Åskan mullrade i norr över bergstopparna. Men inte en droppe föll. Värmen var som kådan i träden; den gick inte att torka av sig.

 

Flickan skulle ned i sin grav samma kväll. Hennes ceremoni hade varit välbesökt. Många hade gråtit högljutt. Det uppskattade kyrkoherden, då blev han tvungen att stegra rösten och ta i med hela den uppsvällda magen.

Kommunpolitikern skulle i marken nästkommande dag.

En folkets man, samhällets oförtröttlige förkämpe. Dessutom god hand med pengar! hade prästen sagt till församlingen av partibröder.

 

Flickans kista var tung. Märkligt tung. Kyrkvaktmästaren, Jansson, Olle som bara dög till att klippa gräs och Torsten med ett öga fick alla ta i för att få ned kistan i hålet.

Arbetsdagen var till ända. Kyrkvaktmästaren skulle själv ösa på jorden över det arma flickebarnet.

Prästen lämnade kyrkan i linnekläder och en hatt av strå. Åskan hade dragit bort och en orange sol speglade sig i sjön. Kyrkvaktmästaren lät den första skopan falla på kistans övre del.

Han stannade upp och kände ett skav i magtrakten. Han kisade ned i hålet. På kistan nedre del syntes ingenting.

I kyrkan hade flickans mor omfamnat trälådan med dottern som bara hunnit fylla nitton år och klöst sig fast som en kattunge när släkten försökte dra bort henne. Ljudet av hennes naglar mot träet hade fått prästen att komma av sig mitt i en vers från Matteusevangeliet.

Kyrkvaktmästaren böjde sig ned. Han synade träet. Där fanns inga märken.

Det hade funnit ett tydligt skrapmärke på flickans kista när han rullade ut den från kyrkan.

Jag har lagt jäntan och den tjugonde i fel gravar, tänkte kyrkvaktmästaren.

Satan.

Han borstade av gruskornen från locket och reste sig.

Kanske kunde han låta saken bero.

Flickan låg omgärdad av nitton tappra själar. Här kunde den tjugonde avnjuta björkarnas förvandling genom årstiderna. Men döden är en evighet, tänkte han. Man borde ligga på rätt plats i en evighet.

Dessutom ville han bli ringarålderman och bestämma över de övriga arbetarna på kyrkogården.

Du ska se att du blir något stort en dag, hade hans mor sagt när hon låg ute i köket på femton grova trasmattor med båda fötterna amputerade och inväntade döden.

Han skulle bli tvungen att gräva upp flickan och flytta den tjugonde.

 

Kyrkvaktmästaren väntade till natten blivit tidig gryning. Han kunde inte gömma sig undan midnattssolen där han smög bort till den gamla delen av kyrkogården med spade och hink och spett.

Han började gräva bort det översta lagret av jord på graven mellan den tolfte och den femte. En räv skrek från skogen. Myggen surrade argt i hans öron ju mer svett som rann nedför hans panna.

Se där.

Kyrkvaktmästaren vände sig om.

Jansson satt på sin gamla damcykel. På pakethållaren stod en röd låda.

God morgon, sa kyrkvaktmästaren.

Har du glömt nått, sa Jansson.

Snuset rann mellan hans glesa framtänder ned i skägget.

Vad har du själv för dig så här tidigt, sa kyrkvaktmästaren.

Jansson klappade på lådan.

Sill till prällen, sa han. Tar den direkt från fiskbilen så det blir finbitarna. Midsommarsillen, du vet.

Kyrkvaktmästaren nickade.

Jag har visst lovat att rensa jordgubbslandet också. Det är stort! Men jag har så förbenat ont i ryggen. Men du kan väl hjälpa mig? Så behöver int nån få veta att du vart här i otid, sa Jansson.

Kyrkvaktmästaren suckade.

Vi säger så, sa han.

Jansson satte träskon mot pedalen och trampade ett varv innan han stannade.

Jo, jag filade väck tantens nagelskrap på jäntans kista. De satt inte så djupt som det såg ut, sa han och cyklade i väg.

Juryns motivering

»En kyrkvaktmästare tror sig ha blandat ihop gravarna och råkat lägga den tjugonde i fel grav. Så börjar denna både absurda och realistiska novell, som är rik på svart humor.«