En kvinna på Gröna linjen pratar i rymdheadset.
– Jag har sån jävla klåda, snart kliar jag sönder mig själv! Hon kliver av.
Jag sitter kvar och undrar. En svettdroppe åker kana längs ryggraden och fångas upp av resåren på kalsongerna. Det känns inte ens äckligt längre, det stadiet är förbi. Det hände någon gång under Afrikavärmen i juni, eller i juli, när skogsbränderna spreds okontrollerat genom landet för att sedan ta fäste i mitt inre.
Jag ställer mig upp, tåget tvärbromsar och min axel hamnar millimeternära en äldre mans panna. Greppar tag i den gula stolpen och får tillbaka balansen. En sista sommarjobbare som fortfarande inte behärskar bromsarna. Nu är det försent. Jag möts av en vindpust på perrongen, den tar inte tag i min hud eller rör om i mitt hår. Vi är ett, vinden och jag. 37 pissljumma grader.
– Mannen, mannen!
Jag ser att en kille lägger handen på min arm men jag känner den inte.
– Hur mycket ska du ha för den där? Han pekar mot fläkten som sticker upp ur min tygpåse. – Den är inte till salu.
– Femhundra spänn?
– Jag har precis köpt den, för åttahundra.
– Snälla, dom är slut överallt!
Han ser på mig med samma förakt som jag kände för killen som sålde den till mig, hobbyentreprenören som fyllt sitt garage med dom sista fläktarna från Clas Ohlson. Jag swishade det jag hade kvar av lönen och tänkte att även han kommer drunkna dagen då isarna smälter. Det var en fattig tröst.
– Tusen spänn, jag ger tusen spänn.
– Sorry.
Han tar bort handen och jag känner ingen saknad. Fortsätter att gå mot min lägenhet, ser en grannes ryggtavla försvinna in genom porten. Jag tar kortare steg, planerar sekunderna så att jag kan få hissen för mig själv. Har ingen ork för trapporna idag, jag har tagit dom hela sommaren. Det är Linas fel, och leken vi alltid lekte för att jag skulle komma ut ur mitt skal men mest för att hon hatade kallprat. Hon var fast övertygad om att hennes själ dog lite varje gång någon pratade menlöst om vädret. Det var därför vi uppfann ”Operation Varmprat”, vårt bidrag till att göra världen mer REAL. Reglerna var enkla, det fanns egentligen bara en: Varje gång man kliver in i kallpratets urkälla a.k.a hissen i min lägenhet så måste man berätta något personligt för en främling.
Det blev aldrig lättare för mig. Jag tror att det är något med min utstrålning som gör att folk, inklusive jag själv, föredrar när jag håller mig på avstånd. Men Lina var en naturbegåvning. Hon kom alltid på nya ingångar och precis innan den vanliga tystnaden höll på att glida över till att bli pinsam så blev man indragen av hennes ord. Mottagandet var blandat, men ofta slutade det med en kram eller en kopp kaffe. Min personliga favorit kommer alltid vara den gången hon sa:
Det bor en sorg i mig. Jag vet inte varifrån den kommer, men jag tror att den alltid har funnits där. Det enda jag kunde tänka på var hur jävla ovärdig den här planeten var henne. Jag minns inte hur hon knöt ihop slutet men det resulterade i att vi blev bjudna på fisktacos av det norska paret på sjuan, som senare blev Mette och Jorun.
Jag lyckas få hissen själv hela vägen upp till elvan. Får känslan av att jag går i sömnen när jag kliver in i min lägenhet. Det finns inga temperaturskillnader längre, det är lika varmt i hallen som ute på gatan. Jag kopplar in fläkten. Ljudet får mig att vakna, det låter som om en spyfluga på steroider surrar inuti min hörselgång. Vinjetten till nyheterna överröstar, jag öppnar
dörren till kylskåpet och sätter mig på golvet framför. Njuter. Av att känna. En forskare berättar att Sverige kommer ha samma klimat som Libanon om femtio år.
– Vi fortsätter med inrikesnyheter, säger reportern.
Om Lina var här skulle hon härma honom med robotröst. Vi brukade skratta åt hur absurt det är, att helt sömlöst glida över från den ena vidrigheten till den andra och lyckas rapportera allt med samma likgiltighet.
Kylskåpet börjar pipa. Jag reser mig upp och stänger dörren. Drar t-shirten över huvudet och slänger den på soffan. Tyget sitter kvar som ett extra hudlager. Låter jeansen glida ner längs benen, sen kalsongerna. Naken men inte fri. Fortfarande ett huvud som sitter fast med kroppen. Öppnar kylskåpet och böjer mig över mejerihyllan. Trycker kinden mot gallret. Kesons bäst före-datum har passerat. Blundar. Vill skrika, högt, men det blir mer som ett jämrande eller ett stön. Tänk om någon granne hör mig. Roboten berättar att en långtradare kört rakt in i en tangofestival i södra Frankrike. Sju döda och hundratals skadade. Jag provar igen. Öppnar halsen och släpper ut det som vill komma. Om någon granne hör, låt dom. För all del, ring psykakuten, gör vad fan som helst bara någon gör något!
Pipet kommer tillbaka, jag stänger dörren. Lägger mig i soffan och tar upp mobilen, går in på appen med eldflamman. Försöker andas, men det tar stopp någonstans mellan klumpen i halsen och spykänslan i magen. Tillbaka på Tinder, nya matchningar, och Lina glider längre ner i listan. Två läskigt gröna ögon får mig att trycka på superlike. Vi är inte en match. Jag drar handen mellan soffkuddarna och fastnar på något. Greppar tag med fingrarna och håller upp det framför ögonen. En pusselbit. En av femhundra bitar jag trodde att vi skulle hinna lägga klart. Hörnbiten med rosa himmel ovanför Taj Mahal. Jag placerar den på soffbordet med baksidan uppåt. Andas, andas.
Roboten går över till ekonominyheterna och min mobil lyser upp. En tjej som heter Evin frågar om vi ska skippa artighetsfraserna. Hon har självsäkra ögonbryn och bra musiksmak. Jag är på.
Evin Skriver:
”Vad röstar du på?”
”Vilka droger har du provat?” ”Vad gör du när ingen ser?”
Mitt hjärta slår snabbare.
”Socialdemokraterna.”
”Allt utom sprutor.”
”Onanerar och lyssnar på The Fray.”
Ångrar det sista jag skrev. Blir äcklad när jag minns att jag är naken.
”Varför The Fray?”
Jag tvekar, men det är försent att inte fullfölja skämtet.
”Perfekt hjärndöd text och melodi att komma till.”
”Hahaha, jag fattar.”
Jag gillar känslan av att få henne att skratta, även om det bara är i en meddelanderuta. Det är min tur att ställa frågor.
Vi har bra flyt och samma humor. Jag blir snabbt klaustrofobisk av att skriva i en chatt och tycker att vår konversation förtjänar ett annat forum. Ska jag fråga om hennes nummer? Det kanske är för framfusigt. Jag känner mig ringrostig men blir påmind om vad det står i min bio: Introvert, men låter det inte hindra mig. Det kändes som en lögn när jag skrev det men det blev sant när jag var med… Lina. Jag hinner inte bromsa tanken. Under två minuter glömde jag att hon fanns. Det var ett framsteg, men nu är jag tillbaka.
Håller andan och frågar Evin om vi ska ses. Lägger telefonen på soffbordet. Tar upp pusselbiten och försöker tänka bort den svarta skärmen. Kanske jag tolkat situationen fel, jag skrämde säkert iväg henne. Vill förklara, berätta att jag inte är sån. Vill berätta allt. Hur jag spenderat en livstid med att vara awkward tills jag äntligen hittade en person jag kunde vara mig själv med, men att det ändå inte var tillräckligt. Att jag för evigt kommer vara bättre i skrift än i tal men att idag verkar vara en dålig dag för allt.
Svaret dröjer. Jag lägger ner pusselbiten på bröstkorgen. Går in på Linas Instagram, fast än jag lovat mig själv. Hennes mamma har taggat henne i en bild från när hon var liten. Roboten lämnar över till vädret. En hurtig kvinna ler och säger att rekordvärmen är här för att stanna. Jag ger upp och inser att svaret inte kommer komma. Går tillbaka till Tinder och tar bort matchningen. Önskar Evin allt gott samtidigt som jag bläddrar längre ner i listan. Går in på Lina och läser igenom vår gamla konversation. Klickar vidare till hennes profil. Det står att hon är 32 kilometer bort. Jag är kvar här.
