Pjotr hade svårt att gå rakt när han kom ut på Fasanstraße igen. Efter att ha druckit upp hela flaskan med det vita vinet som han hade beställt in till den märkliga risotton, kände han att det smartaste nog var byta miljö nu innan han gjorde bort sig fullständigt där inne på Literaturhaus.
Han vandrade planlöst längs den fashionabla gatan som kantades av idel gamla stenbyggnader och som alla verkade husera ett konstgalleri längst ned på gatuplanet, men han såg inte en enda skylt som indikerade att det fanns en öppen bar i det här kvarteret.
Det enda han ville just nu var att bli ännu fullare än vad han redan var. Ett idiotiskt sätt att tvinga sig själv att glömma de dåliga nyheter han hade nåtts av, det insåg han. Ändå var det hans enda plan för tillfället.
Det som gjorde honom mest frustrerad var att de två stora bokförlagen som båda hade sagt sig vara intresserade av att ge ut hans snart färdigskrivna manus, säkert också nu skulle läsa den starkt negativa nyhetsartikeln som hans litterära agent hade messat över, och som Pjotr mot bättre vetande hade valt att läsa inne på restaurangen. Hans författarskap riskerade återigen att reduceras till ett frågetecken.
När han kom fram till korsningen till den betydligt mer trafikerade Kurfürstendamm, vek han av till vänster och såg till sin glädje en lysande reklamskylt för det tyska ölmärket Jever cirka femtio meter längre bort. Pjotr styrde sina vingliga steg dit och knuffade sen med viss möda upp den tröga trädörren.
När han steg in i den murrigt bruna puben möttes han omedelbar av en närmast öronbedövande hög ljudnivå från sorlande kroggäster, men hittade som tur var en ledig barstol vid den långa bardisken som han slog sig ner vid. Bartendern som var en överviktig vithårig man i helskägg med ilsken uppsyn bemödade sig varken att hälsa på Pjotr eller fråga vad han ville beställa, utan nickade bara uttråkat i hans riktning.
”Eine großes bier, bitte”, fick Pjotr fram på sin skoltyska, varefter bartendern utan att röra en min vandrade bort till ölpumpen och började hälla upp ett stort stop med skummande öl.
När mannen någon minut senare kom tillbaka och ställde ner den stora ölen framför honom, märkte Pjotr att det vibrerade i jeansfickan.
Han tog en klunk av den kalla ölen och drog reflexmässigt upp mobiltelefonen ur jeansen som mycket riktigt ringde. Pjotr tittade nollställt på skärmen och valde trots att det stod ”okänt nummer” på displayen ändå att klicka på ”svara”.
När han placerat telefonen så tätt mot örat han kunde för att stänga ute pubens oväsen, hörde han en obekant mansröst i den andra änden som utan att presentera sig först tycktes vilja försäkra sig om att det verkligen var Pjotr han pratade med. När den saken var avklarad harklade sig mannen som inför att säga något viktigt, och tog sen till orda.
”Jag ringer med anledning av den bok som det sägs att du håller på och skriver”, sa rösten och fortsatte: ”Jag vill bara informera dig om att om du inte ger upp bokprojektet omgående så kommer det att gå riktigt jävla illa för dig.”
Det anonyma hotet framkallade en obehaglig rysning hos Pjotr, men innan han hann svara eller ens fråga vem han hade den tveksamma äran att tala med, var personen i andra änden borta. Pjotr tittade på mobilskärmen, mannen med den obekanta rösten hade lagt på.
