I det röda huset med vit gavelvägg norr om staden ligger en katt och sover i en tom säng. Greta vaknar upp i sin lillebrors gamla rum, i hans gamla säng. Självlysande stjärnor i taket, som lyser när det är mörkt, om en lampa har gett dem näring. Nu är de svagt gulgröna. De sitter fast i taket trots att brodern har flyttat ut. Rummet är sig likt som när han lämnade det, förutom ett skrivbord som kördes till Hagby miljöstation, eller om det såldes på blocket. Det är tidig morgon. Ute regnar det lätt, som det ofta gör vid den här tiden av året.
Tystnaden ekar i huset. Greta gör en kroppsskanning och känner efter hur kroppens delar känns. Hon känner ett lugn. Hon är tacksam för att få egen tid i sitt barndomshem. Med sin katt. Och för arbetsro att skriva efter en löptur i skogen. Det är katten och skogen som är hennes viktigaste fasta punkter i livet. Förutom föräldrarna förstås. De som har funnits där när livet varit utmanande.
Efter att både hennes och kattens morgonrutin är avklarad är hon redo att ge sig ut på en löparrunda. Hon stannar till vid spegeln och konstaterar att hon ser tröttare ut än hon känner sig. Det ska bli skönt att komma ut och få frisk luft i skogen tänker hon. Väl ombytt till löparkläder, går hon in till sin katt som ligger och vilar i soffan för att berätta att hon ska ut och springa och kommer tillbaka om någon timme. ”Stella” säger hon. Stella vilar och tittar upp när hon hör sitt namn. Greta sätter sig i soffan och Stella tittar på henne med de gröna ögonen och snart gäspar hon stort. Hon förstår att Greta är på väg ut. Då sträcker hon på sig och ser på Greta på ett sätt som säger ”killa mig på magen!”. Greta skrattar och börjar killa Stellas mage. Hon är så tacksam för att vara i sitt barndomshem och ta hand om sin katt när föräldrarna är bortresta.
Stella fick flytta in här när Greta flyttade till grannlandet. Hon hade egentligen tänkt ta med sig henne, men det fungerade inte med hennes boendesituation. Hon bodde i en lägenhet i en villa i ett trevligt och lugnt område utanför Oslo. Terrassen till den gröna mattan hade varit perfekt för Stella, men ägaren av huset tyckte inte om katter. Så hennes katt fick bo hos föräldrarna under en tid. Och när hon väl flyttade hem igen var det omöjligt att ta med katten hem till hennes lägenhet i staden. Hon har läst att katter kan bli deprimerade, när de har varit utekatt och flyttar in till en lägenhet. När de har bott i hus och haft möjlighet att springa fritt.
Greta blickar tillbaka till en tid då löpningen i skogen blev hennes enda ventil. Det blev en aktivitet som gjorde att hon överlevde en mycket svår tid. Plötsligt känner hon ett obehagligt tryck över bröstet. Det högg till ordentligt. Det har hon aldrig känt förut. Och så blir hon tveksam om det är en bra idé att springa nu. Om det händer henne något, så är det ingen annan som kan se efter hennes katt. Föräldrarna är sällan bortresta numera. Nu är de hos vänner i Värmland. Det är inte läge att utmana deras resa. Och när hon väl fått en tanke som kräver en extra runda för att göra ett medvetet val, då gör hon något åt det. Grundligt. Tack vare sin mindfulnesskurs har hon lärt sig att lyssna på kroppen. Hon ringer vårdguiden 1177 för att rådfråga om lämpligheten att springa i skogen just nu.
Hon knappar in numret och lyssnar på de olika alternativen. Hon väljer sjukvårdsrådgivning för vuxna. Och kopplas fram. ”Hej, jag ringer bara för att höra om jag borde avvakta att springa nu då jag plötsligt fick ont i bröstet”? Den sjukvårdsutbildade kvinnan i den andra änden ställer ett par frågor som Greta svarar på. Hon vill skicka en ambulans. Greta vägrar. Hon vill inte åka in till sjukhuset alls, men går med på att ta en taxi, för att lugna kvinnan som hon pratar med. Hon lägger på luren och ser på sin katt. ”Jaha, då blev det ingen skog nu, men jag ska ut en liten stund. Jag kommer tillbaka snart. Älskar dig”. Säger hon och pussar Stella i pannan och går till hallen.
Hon ringer Taxi Stockholm. ”Det finns en bil i närheten, den kommer direkt”. Greta går ut och inom kort ser hon taxibilen. Hon öppnar dörren och hälsar på föraren. I förd sina löparkläder och löparskor sätter hon sig i bilen och säger ”Jag vill åka till Danderyds sjukhus, till akuten, fast det är inte akut, jag måste bara kolla en sak” säger hon. Kvinnan på 1177 hade envisats med att hon måste kolla upp hjärtat, så då gör hon det även om hon tycker att det verkar onödigt.
Taxichauffören kör fram till akuten. Greta betalar och tackar för körningen. Går in genom entrén och fram till den lediga luckan. ”Hej, jag har blivit hänvisad hit av en kvinna på 1177. Jag fick ont vid bröstet och tänkte springa, men blev uppmanad att kolla upp det.” Kvinnan i luckan tar legitimation och Greta betalar för besöket”. ”Följ den röda linjen i golvet” säger hon.
Ingen kö. Bara att gå på. Snart kommer Greta till ett rum där det finns flera britsar. Och där ligger det människor. De är uppkopplade med maskiner och sladdar mellan dem. Hon är på det sjukhus där hon föddes, fast på akuten för hjärtat. Och det är så lugnt här så det känns så odramatiskt. Inte så som hon föreställt sig hur en hjärtakut kan vara. Det som man ser på film.
Det kommer en läkare fram till henne som ställer frågor. Hon kopplas också på med en maskin som ska kolla hennes EKG. Hon ser en inglasad kur där det sitter flera läkare och tittar i monitorer. Där ser hon en hjärtläkare som hon tidigare blivit hemskjutsad av.
