Dåtid
När hon blev så där var sängen hans fort. Han byggde en ljudisolerande barriär av täcke, kuddar och hörlurar. Om en stund skulle hennes skrik övergå till snyftningar för att sedan tystna men han höjde ändå ljudet i lurarna och hoppades att Jimmy Page skulle få honom med sig till Madison Square Garden. Som vanligt knackade ingen granne på, trots att minsta harkling hördes genom de lövtunna väggarna. De hade väl också lärt sig att det var över snart. Han försökte fokusera på musiken men den här gången trängde hon rakt genom hans skyddsvall in i hans skalle. Han kände pulsen öka, överläppen våt av svett. Musiken dånade i hans huvud, hans hjärtslag överröstade nästan basgången men det hjälpte inte.
”Satans jävla helvete!” Han skrek rakt in i madrassen. Handen lämnade värmen under täcket och trevade i nattygsbordets låda. Den hittade snart rätt, öppnade tändsticksasken och pillade fram den tunna stålbiten. Han drog upp sin tröjärm och utan att tveka skar han från armbågen ned till tummen. Det gick snabbt och han visste precis hur hårt tryck han kunde lägga på bladet. Samtidigt som han kände smärtan och värmen från blodet blev hans andning djupare och lugnare. Hans spända muskler mjuknade och han smälte ned i madrassen, musiken blev en livboj som drev iväg med honom till en plats där endast ljudet av hav och Jimmy Page som använde stråken på sin gitarr hördes. För en stund trodde han att han log.
Så, mitt i en våg fick något tag i hans förnuft och han uppfattade att han nog blödde ganska mycket. Han drog bort täcket och såg att fläcken på underlakanet var stor. Satt sig upp, tog ett örngott från en av kuddarna och lindade runt armen. Lägenheten var tyst. Han måste gå till dagis och hämta Mikaela.
Nutid.
12:e december
Adrian står med sina kompisar i en klunga på skolgården. De är som pingvinerna som han har sett på TV. De står i stora klungor för att inte frysa ihjäl. Pelare av andedräktsrök växer från de andra pingvinklungorna på skolgården och det blänker i de reflexprydda jackorna då lyktorna från föräldrarnas bilar sveper över dem. Han ser på den stora klockan på skolans vägg att det fortfarande dröjer mer än 10 minuter innan dörrarna öppnas och de får gå in i värmen.
“Kom” säger Adrian till sin klunga. “Vi går in bakvägen”. Han ser hur Nils och Emil tvekar, de vet att man kan komma in i skolan via pannrummet då den dörren aldrig är låst, inte ens på helgerna. Men det är förstås absolut förbjudet. Högstadieeleverna står ibland där och röker, särskilt när det regnar eller när det är riktigt kallt. En gång hade de sett två som hånglade där inne.
“Jo, kom igen” Adrian lämnar klungan, han vänder sig om och tittar uppfordrande mot Nils och Emil.
“Äh” säger Nils och följer efter. Emil står kvar. Både Adrian och Nils vet att det är för att han inte vill skita ner sig. Det blir alltid ett jäkla liv på Emils morsa om han är skitig eller blöt eller sen. Risken att bli skitig är stor om man går genom pannrummet.
Det har kommit mycket snö i natt och det finns inga spår utanför pannrumsdörren, men eftersom dörren trots allt används ibland behöver de bara sparka undan den nyfallna snön och sedan, med ett par ordentliga ryck, går dörren upp. Inne i pannrummet är mörkret kompakt och lukten av gamla maskiner och något som Adrian inte känner igen slår emot dem. Det finns ingen lysknapp i den delen av rummet, det vet de. De måste gå genom pannrummet i mörker för att komma till dörren som leder in till skolan. Adrian vet bara nästan vilken som är raka vägen, det var ganska länge sedan han gick här och nu tänker han att det kanske inte var en så väldigt bra idé ändå, han är faktiskt besviken över att inte möta någon tjuvrökare. Han går först, hör det svischande ljudet av deras vinterkläder blandas med rummets surrande och tickande. Adrian ökar takten en aning, lukten i rummet får honom att dra upp halskragen över näsan, han vill härifrån. Han hör Nils väsa andfått ”vänta”.
”Tempo” svarar Adrian in i kragen. Han tänker inte stanna, småspringer nu. Då stöter hans sko emot något som ligger på golvet och han faller handlöst framåt. Händerna åker upp för att dämpa fallet mot betonggolvet men till sin förvåning tas han emot av något mjukt och formlöst. Hans hjärna registrerar vad han känner under sig men vill inte ta in det. Han vevar desperat med armarna för att ta sig upp utan att behöva röra vid det han landat på. Han skriker.
– “Va fan” han vräker sig bakåt, faller på sidan men kommer snart upp på fötter. Adrians hjärta slår så hårt att han tror att det ska sprängas. Han hör Nils någonstans i mörkret.
– ”Vad är det?” Nils röst i falsett. Adrian kan inte svara, det susar i öronen. Han måste ut. Han vet vad han har fallit över men eftersom det är otänkbart kortsluter hela huvudet och han fokuserar på att lyfta fötterna och ta sig runt det som ligger på golvet. I ögonvrån förnimmer han Nils som störtar förbi honom och strax sköljer ett skarpt lysrörsljus över dem, Nils har öppnat dörren. Adrian skyndar mot öppningen där Nils står. När han kommer närmare ser han kamratens ansikte upplyst av ljuset från skolkorridoren. Nils mun är vidöppen men det kommer inget ljud. Hans ögon har smalnat, ansiktet har ingen färg. Adrian ser att Nils tittar förbi honom, över hans axel och Adrian vrider på huvudet. I samma stund känner han en varm kaskad som sköljer över hans mössa och ner innanför kragen, stanken av Nils spya blandas med pannrumsdoft och det där andra. Och nu ser Adrian det Nils ser.
