Berget på andra sidan dalen hade sprutat kaskader av eld i flera dagar och mullret kunde liknas vid ett kraftigt åskväder. Stora mängder magma kastades högt upp i luften och berget färgades rött av den heta trögflytande massan som sakta rann ner. Aska började regna ner över hela området och den stickande svavellukten var tung att andas in. Inne i grottan kunde de känna att golvet började skälva och ett stort stenblock lossnade från grottans tak och föll ner på den eldstad de hade. Vid grottöppningen bildades en bred och djup spricka. Det kändes inte längre säkert för den lilla gruppen att stanna på den plats där de hade levt en längre tid. Mörkret hade fallit och i det eldsprutande bergets sken kunde de se och höra djur som flydde i panik över dalen. Alla var lika rädda, att något fruktansvärt skulle hända.
Grottan som inhyst gruppen hade känts säker, även mot de rovdjur som brukade ströva omkring i området. Gott om föda fanns i närheten av grottan både i dalen, den närliggande djungelliknande naturen och i floden, vilken även den fanns i närområdet. Alla som kunde brukade hjälpas åt att samla föda. De jagade, fångade fisk, plockade bär, frukter, örter och ätbara rötter. De väntade in i det längsta, men nu var de tvungna att söka sig till en annan plats där de kunde känna sig säkra. Det var med stort vemod den lilla gruppen lämnade det som varit deras hem, där de hade trott att de skulle kunna stanna för en lång tid. Klimatet hade inte alltid varit det bästa och det var inte första gången de var tvungna, att söka sig till ett annat område. Gruppen, som bestod av tre familjer levde ett stilla liv även om det ibland hände, att någon blev tagen eller skadad av ett rovdjur, eller råkade ut för en olyckshändelse. Deras tillhörigheter var få: spjut, stenredskap, djurskinn och fällar. De tog även med sig den föda de hade lagrat och det vatten de förvarade i skinnpåsar. Förflyttningen gick inte speciellt fort, då familjerna bestod av medlemmar i två och tre generationer. De gamla orkade inte vandra i snabb takt och två av dem var inte längre friska. Småbarnen turades de vuxna om att bära på ryggen. De vandrade bort från den tidigare trygga grottan och det kändes oroligt att vistas ute, då andra faror kunde finnas i mörkret. Gruppen hade inget annat val och var tvungna att fortsätta. De gick i tystnad, tätt ihop och såg till att ingen lämnades efter. De som bar på spjut gick ytterst i klungan. Den stickande svavellukten påverkade andningen och det blev därför en mödosam vandring, vilket de som redan innan var svagare hade ännu större känning av. De vars uppgift var att jaga visste att det fanns en bra grotta två dagsmarscher bort, men med den takt de nu var tvungna att gå torde det förmodligen ta närmare en dag extra. Skulle de klara sig dit? var tanken flera av dem hade, men det var inget någon nämnde högt. Tröttheten vandringen medförde gjorde sig påmind och gruppen stannade för att vila och för att dricka av det medhavda vattnet. Natten var mörk och mulen på grund av askan, men trots detta vande de sig vid mörkret och därför var det inga större svårigheter att ta sig fram. Det som skrämde dem mest i mörkret var att bli anfallna av rovdjur. Det farligaste var ett stort och smidigt kattdjur med långa hörntänder. Året innan hade ett stort kattdjur legat i bakhåll och anfallit en av gruppens medlemmar. Efter den händelsen var deras rädsla och respekt för det stora djuret ännu större. Att ensam klara av ett så stort och kraftigt kattdjur var inte möjligt, då den oftast anfaller bakifrån och håller sig fast, innan den hugger med sina långa hörntänder.
Vulkanutbrottet och jordskalvet påverkade även djuren och de var lika skrämda. Även dessa ville bort och flydde från området och därför fann de denna natt inget intresse av att jaga. Gruppen fortsatte vandringen och under natten stannade de till några gånger för att få lite vila. Framåt morgonen, strax före soluppgången, kändes svavellukten inte längre lika starkt och det gick lättare att andas. Askregnet hade minskat, men marken skälvde fortfarande till med jämna mellanrum och de insåg, hur tungt det än kändes, att deras beslut att lämna grottan varit riktigt.
Gruppen hade ingen bestämd ledare, utan alla vuxna lyssnade på varandra när de samtalade om hur de skulle fortsätta vandringen. Det var självklart att höra på varandras åsikter och komma överens för gruppens överlevnad. De hade ett språk, om än primitivt. Alla gånger behövde de inte säga många ord, utan de förstod varandra ändå. Samtliga hade sina uppgifter och det spelade mindre roll vilket kön de tillhörde, en del var duktiga jägare, medan andra ägde kännedom om vilka örter och rötter som var ätbara. Det fanns de som visste vilka örter som skulle användas ifall någon blivit skadad eller var sjuk.
Den lilla gruppen kom överens om att förflytta sig i dagsljus och vila på natten. Innan nästa kväll skulle de hitta en lämplig och någorlunda säker plats att övernatta på. En eld skulle vara tänd hela natten som skydd mot rovdjur och de vuxna skulle turas om att hålla elden vid liv.
Solen gick upp och sikten var ganska klar. På avstånd kunde de se vulkanen, som fortfarande hade utbrott. Marken de gick på var täckt av grå aska som lämnade avtryck efter deras fötter. Allt var täckt av aska och naturen såg därför både färglös och spöklik ut. Samtliga hade klarat natten bra. Ett stycke ifrån den plats där de övernattat växte träd som bar frukter. Det blev ett bra tillskott,
