En försynt harkling får Monica att titta upp från datorskärmen på lånedisken. Det är första arbetsdagen efter sommarsemestern och biblioteket är i det närmaste folktomt. Nästa vecka när skolan börjar kommer det vara fullt av elever, hitlotsade av obotligt hoppfulla lärare för att ungarna ska upptäcka sin läslust. Monica tvivlar på att bokslukaråldern fortfarande existerar. Inte ens hennes egna barn läser böcker frivilligt. Skomakarens barn går i trasiga skor och bibliotekariens ungar ägnar sig bara åt osociala medier. Monica själv älskar böcker. Det är en ren fröjd att få vistas i dessa rum fyllda från golv till tak av behändigt paketerade världar av ord. Böckerna utgör ett tryggt och pålitligt sällskap och hon känner sig aldrig ensam. Monica har stulit till sig en stund med sitt stelfrusna romanmanus som inte ens den nyss avslutade ledigheten lyckats tina upp. Stulen skrivtid kan i bästa fall visa sig vara mer produktiv än en hel månads semester. Men nu är friden bruten och Monica släpper skärmen med blicken.
”Åh, ursäkta att jag stör mitt i ordströmmen men vi behöver finna en bok förstår ni.”
Damen framför Monica plirar med pigga ögon men det syns tydligt att hon är vad som numera, om man ska vara politiskt korrekt, kallas årsrik. Gammal. Kort och gott, rejält gammal tänker Monica.
”Javisst, det är mitt jobb att leta böcker, vilken söker ni?”
”Det är till en bekant och det är ingen brådska, men om ni vid tillfälle ville leta fram en roman av Jan Strandin, Möte på halva vägen och lägga undan så vore det tacksamt. Jag vet att hon varit nyfiken på den.”
”Det ordnar jag! I vilket namn ska den läggas undan?”
Monica skriver ner boktiteln på en av de färgglada post-it-lapparna hon använder för att få ordning på sin ostyriga storyline.
”Det förstår du när du hittar boken.” damen ser intensivt på Monica med sina nötbruna ögon.
Den skarpa blicken tränger rakt in i Monicas innersta, borrar sig fram till ett avskalat jag som hon inte ens själv är fullt bekant med. Det känns inte direkt obehagligt, bara ovant. En kärleksfull blick. Förbehållslöst välvillig. Monica kan inte påminna sig att hon någonsin tidigare känt sig så sedd. Efter att damen gått kan hon inte skaka av sig känslan att det var en moders blick på sitt nyfödda barn. Så märkligt.
Monica skärskådar uppgivet sin post-it-samling, detta sorgliga försök till struktur. Färgglada papperslappar där hon omsorgsfullt textat startscen, tema, katalysator, debatt, löfte, motstånd, förlust, slutstrid och slutscen. Monica är allt annat än strukturerad. Charmigt slarvig skulle hon beskriva sig själv men det är inte så man skriver en roman. Det är inte så man hittar sin historia. Men strukturen tar kål på hennes inspiration. Inrutat vill inget hända och hon kan inte koncentrera sig alls. Tanken på damen med den genomträngande blicken lämnar henne ingen ro. Monica ger upp post-it-pysslet för att istället stilla sin nyfikenhet och ta reda på den där boken. Hon kan inte påminna sig att hon hört talas om vare sig titeln eller författarens namn. En sökning visar att romanen är skriven redan i slutet av fyrtiotalet.
Kan det vara åt sin väninna Maj hon ska hitta boken? Hon som var så inne på allt från den tiden. Närmast besatt. Monica och Maj lärde känna varandra på en skrivkurs och har hållit regelbunden kontakt genom åren. Monica hoppades på en djupare vänskap men Maj slutade plötsligt höra av sig. I samma veva lämnade hon sitt jobb och gav sig iväg på en resa för att skriva färdigt sin roman. Monica har undrat vart väninnan tog vägen. De hade till och med pratat om att åka bort tillsammans och skriva men det blev det aldrig något av med. Monica hade spanat in ett spännande skrivretreat i Värmland och föreslagit att de skulle åka dit. Men icke, Maj stack iväg hals över huvud på egen hand under sommaren och har inte gått att nå sedan dess. Mobilen är avstängd. Ville inte berätta närmare vart hon skulle. Maj var hemlighetsfull så till den grad att Monica blev irriterad. Kapitalt dissad. Hela långa sommarsemestern har gått utan ett livstecken.
Men det låg faktiskt ett vykort från Maj i brevlådan när de kom hem från semestern nu i helgen. Motivet var ett kolorerat foto på ett gammalt landsortshotell och en kryptisk hälsning skriven på baksidan.
Jag är på resa, allt är väl. Fann min Jan via en kontaktannons. Oväntat men inte ovälkommet. Cirkeln är sluten, jag har kommit dithän jag ville.
Ta hand om dig!
/Maj
Monica går för att söka rätt på boken. Utgivningsåret får henne åter att tänka på väninnan som var så förtjust i allt från fyrtiotalet. Hon samlade på det mesta från tiden, porslin, inredningsdetaljer och kläder. Ibland tyckte Monica att Maj lät som en karaktär i en gammal pilsnerfilm, använde slanguttryck som kändes allt annat än moderna. Alla tiders, prima och till och med sjuckert förekom i Majs vokabulär. Charmigt och lite udda, precis som Maj själv. Monica hittar boken, högt upp i en hylla, måste använda en stegpall för att nå. Just som hon fått tag om boken vinglar pallen till och hon tappar balansen. Boken glider ur hennes händer och landar uppslagen med ryggen uppåt på golvet. Som en strandad fågel med utbredda vingar. Monica klättrar ner och ser förvånat på boken. Den har dubbla titlar. På ena sidan pärmen syns Jan Strandlins namn och titeln som damen nämnde men på andra sidan, på det som borde varit bokens baksida, finns ytterligare en titel och ett helt annat namn ingraverade.
Hotell blå lögnen, av Maj Westerlund.
Det snurrar till i Monicas huvud och om hon inte redan klättrat ner från pallen hade hon garanterat ramlat nu. Vad in i alla glödheta betyder detta, är det hennes Maj?
Jag har kommit dit jag ville…
Så det var där du blev av.
