Litar du mest på en tidning eller en bok?
Instinktivt tänker nog de flesta att sanningen sitter stadigare inom hårda pärmar. Vi tänker på kursböcker, fackböcker av ämneskunniga professorer, välresearchade biografier om Olof Palme eller Raoul Wallenberg.
Men förutsättningarna ser väldigt annorlunda ut för en tidning och en bok. En dagstidning, eller ett magasin som Skriva, har en ansvarig utgivare som är juridiskt ansvarig för allt som publiceras. Och en reporter har i uppdrag att låta båda sidor komma till tals; den som anklagas för något ska ges möjlighet att försvara sig.
Utan att ta ställning till vad som är sant eller inte kan man efter två avsnitt av SVT:s Dokument inifrån: Hatet konstatera att ingen vill ta det fulla ansvaret för Joakim Lundells megasäljande självbiografi Monster.
I SVT-programmet säger Lundell, när han tillfrågas om uppgifter som saknar tydlig täckning, att »det är väl en fråga till den som har publicerat det, till Forum eller Bonnier som gav ut boken«.
Själv har Lundell inte skrivit boken, det har han fått hjälp med av Martin Svensson och Leif Eriksson, som också har formulerat livsberättelser åt många andra kändisar. Till Hallands Nyheter säger Martin Svensson: »Vi har inte ett journalistiskt uppdrag. Vi är lojala med våra huvudpersoner och skriver alltså inte om dem, utan åt dem, deras sanning. Helt enkelt eftersom de inte kan skriva själva.« Han fortsätter: »Vi dömer inte dem, ställer dem inte till svars, moraliserar inte och tar inget ansvar för hur de vill beskriva sin verklighet och sina upplevelser.«
Och till Aftonbladet säger Annie Kabala, förlagschef på det utgivande förlaget Forum: »Som författare är man själv ansvarig utgivare för texten i boken, till skillnad från texter i medier. Därför måste också författaren ha bestämmanderätt över texten och vad de vill publicera. Som förlag hjälper vi författaren att bedöma de eventuella riskerna med en publicering och vi står upp för författarens rätt att uttrycka sig och föra fram sin berättelse.«
Författaren är mycket riktigt juridiskt ansvarig för sin bok (i Monster står såväl Lundell som Svensson och Eriksson som copyrightinnehavare). Och det är författarens frihet att i en självbiografi gestalta och värdera det som har hänt i hens liv. Men det måste vara förlagets moraliska ansvar att till en rimlig gräns försäkra sig om att själva händelseförloppet är korrekt beskrivet.
För det kan finnas många anledningar för en författare att skarva, överdriva eller rakt ut ljuga när hen ska berätta om sitt eget liv. Hen vill kanske förbättra berättelsen, eller tvätta sin byk, eller överdriva sin framgångsresa, eller hämnas på någon, eller tjäna mer pengar – och ibland minns författaren helt enkelt fel.
Det skrivs naturligtvis biografier och självbiografier som är just så grundligt genomarbetade som vi läsare förväntar oss. Och många stora förlag har på senare år blivit mer försiktiga med självbiografier och true stories, som helt baseras på en enda persons minnen och berättelse.
Men det är inget som vi kan ta för självklart. Vilket inte minst journalister bör tänka på. För när något står skrivet i en bok tenderar vi som sagt att betrakta det som sant och seriöst; redo att användas som underlag för intervjuer och analyser.
På så vis kan en berättelse som ingen har kontrollerat växa till en allmän sanning.
Veckans …
… redaktörsbord
Många beställda frilanstexter landar hos mig nu, inför jul.
I premiärtexten under den vinjett som (i dagsläget) heter »Så skrev jag boken« berättar Alex Schulman ärligt och intressant om arbetet med 17 juni.
På en annan del av skrivbordet ligger Sara Gordans första utkast till en guide som tar avstamp i hennes prisbelönade Natten, som både Johanna och jag tyckte mycket om.
Och så har jag blivit upprörd av en text om hur en viktig del av Skrivarsverige är på väg att slås sönder.
Allt publiceras i Skriva 1-2026, som också får en ny grafisk form och ytterligare nya avdelningar.
… egna skrivande
Själv har jag börjar fila på den första artikeln under vinjetten »Hur funkar det?«. Ämne: Sveriges i särklass mest omfattande recensionsverksamhet.
… snedtänkt
Den som skriver eller bearbetar mycket text riskerar alltid att hemfalla till standardlösningar eller att överanvända vissa grepp. I går sa jag till Johanna att vi borde börja passa oss för de kursiverade orden, det är så enkelt att betona med ett knapptryck i Word-menyn istället för att värka fram den exakta formuleringen.
Föredrar dock en hyfsat kultiverad kursiv framför de gallskrikande VERSALERNA.
… kontorsmusik
Bee Gees. Tillräckligt simpla låtar för att inte slita sönder arbetets tankekedjor. Tillräckligt glada låtar för att lysa upp de första två timmarna på jobbet, då det fortfarande är becksvart utanför fönstret.
… dansmusik
Försöker tillsammans med en grupp andra medelåldringar lära mig två minuters tät jazzdanskoreografi till Leon Elses Black Car. Men det är ju apsvårt att hela tiden minnas vad man ska göra och i samma sekund utföra helt nya steg (butterfly, dolphin, hängkors …)!
Jag kastas mellan självhat och små stunder av stolthet.
… fixa din julklapp
Har du någon nära dig som gillar att skriva? Ge bort en halvårsprenumeration på du vet vad till ett bra pris, och ladda ner ett gåvobevis.
Om de närstående är mer intresserade av fotboll eller samhällsjournalistik tipsar jag gärna om våra systertidningar Offside och Filter. De har liknande erbjudanden här och här.
… film
Jay Kelly. Noah Baumbach regisserar och George Clooney spelar rollen som familjeförsummande filmstjärna, med blinkningar till den egna karriären. Mindre egensinnig än Baumbachs bästa filmer men han får som vanligt ut mycket av skådespelarna, även om Stellan Skarsgård har en helt annan tyngd än Clooney i sin tematiskt liknande roll i Sentimental value.
Filmernas sensmoral: den Stora Konsten riskerar att gå ut över det lilla livet. Och livet erbjuder inte en ny tagning, även om du tycker att det första försöket inte blev riktigt som du hade tänkt dig.
