»Någonstans i allt detta anar jag en novell«

När alkoholen och skrivkrampen slog klorna i P O Enquist gick han tillbaka till grunderna. Han bestämde sig för att besvara en fråga, bara för att skriva åtminstone en rad eller två. Sedan kunde han, som han skriver i självbiografin Ett annat liv, »med gott samvete gå in i dimman«.

Frågan han ställer sig i boken är: »Vilket var ditt första telefonnummer?«

Enquist svarar sig själv på skrivmaskinen: »Mitt första telefonnummer var Sjön 3, Hjoggböle.«

Författaren sitter i en sjurumsvåning vid Champs-Elysées i Paris. Det är 1980-tal och han har bara en katt som sällskap. Båda hatar Frankrike.

Som läsare undrar jag vad för slags mästerverk som kan tänkas komma ut av »Mitt första telefonnummer var Sjön 3, Hjoggböle.«

Sedan lägger jag mobilen (jag läser e-bok) upp och ner på bröstet, glömmer Enquists livskriser och framgångar, och tänker på mitt första telefonnummer.

11223.

Jag var stolt över numret. Rytmiskt och tydligt, och ändå fyllt av talmystik. Det lät coolt när man svarade, siffra för siffra. Att svara »ett-ett-två-två-tre« var viktigt. Mammas »elva-tjutvå-tre« missade hela poängen (alla som inte var minst i mormors ålder svarade med telefonnumret på 1970-talet).

Numret var också lätt att komma ihåg. Ett powernummer, som man sa ett par decennier senare om dem som lyckades skaffa sig ett mobilnummer som till exempel slutade med tre nollor.

Eftersom jag har semester, och det ösregnar, och jag ligger ovanpå en säng i samma stuga som för många, många år sedan hade telefonnumret 11223, låter jag tankarna vandra vidare.

Till dråpslaget.

Det kom ett brev från Televerket. Vi tilläts inte längre ha vårt nummer. Larmnumret 90000 skulle bytas ut mot det internationellt vedertagna 112. Alla svenskar med telefonnummer som började på 112 fick därför vänja sig vid nya tider.

Vi tilldelades en extra 4:a, som förstörde allt.

411223.

Ett nummer i mängden.

Jag tänker att förändringen måste ha skett när jag var i tioårsåldern. Skäms sedan en smula när jag erinrar mig att jag läste ett äventyr i Bamse för min äldsta dotter, som handlade om hur man skulle använda det nya larmnumret. Då var jag ju sisådär 28 år gammal.

Eller var inte 112 nytt då? Kanske Bamseäventyret bara skulle lära barnen hur man larmar, i största allmänhet.

Vänder upp mobilen från bröstet. Wikipediar. Jo, jag var alltså nästan 30 när jag blev irriterad på att numret togs ifrån oss. Eller … inte riktigt, 112-numren byttes tydligen ut flera år innan det nya larmnumret infördes.

Funderar lite över planeringshorisonter, Nato-inträden, myndighetsutövande, monopol och svenska samhällsförändringar.

Någonstans i allt detta anar jag en novell. Minst.

Jag lägger ner mobilen på bröstet igen och tittar bortom mina tår, ut genom fönstret. Regnet har upphört och popplarnas blöta löv hänger alldeles stilla. Perfekt väder för en tur med sup-brädan.

Kliver upp, går ut i vardagsrummet. Inser att den gråa telefonen sitter kvar på väggen, med snurrskiva och allt.

Den har hängt där så länge att jag har slutat se den. Först för att vi skulle slippa måla om hela väggen, antar jag. Sedan för att … den alltid har hängt där.

Tänker att P O Enquists telefonnummer, nedtecknat när han var på väg mot sitt livs botten, verkar ha lagt grunden till mästerverket Kapten Nemos bibliotek.

Och att mitt telefonnummer nog inte blir en novell. Men kanske ett fredagsbrev.

Veckans …

… läslista

Nätmagasinet Kult har satt ihop årets mest ambitiösa och överraskande tipslista på sommarläsning, med hjälp av en eklektisk samling kulturpersoner.

Kult finns för övrigt med i Skrivas guide över tidskrifter och digitala plattformar där du kan få skönlitterära texter publicerade.

… fortsatta funderingar

Aldrig känner jag tiden i mig så tydligt som på sommaren. Jag lever i nuet, uppmärksam på ett sätt som jag inte är resten av året. Samtidigt framträder alla tidigare årsringar tydligt, vissa delar av sommaren går ju gärna i repris.

När jag gick ner mot stranden, och telefonnumret levde kvar i mitt huvud, mindes jag plötsligt också telefonstolparna som vi brukade spela fotbollsgolf med, på väg ner mot badet. Det spänstiga vinande ljudet när nakna barnfötter träffade en plastboll. Det spetsiga gruset, numera asfalt, som förvandlade fotsulor till skosulor. Känslan av att alltid vara yngst, av att alltid kämpa för att visa att man var lika bra på att spela fotbollsgolf, dyka, spela krypcasino, slå med lie …

Känner du igen dig i det här samtidiga nuet och dået, så är sommaren en bra tid för att skriva.

… bra och dåligt

I slutet på juni tog en kvalitetsdebatt fart på Instagram efter att Clara »Underbara Clara« Lidström lyft fram en insändare i Icakuriren, skriven av en medlem i bokklubben Bad Taste, som frossar i dåliga feelgoodböcker. Simona Ahrnstedt vände sig mot Lidström, »viktigpettrar« och »internaliserad misogyni«, men vässade pennan på allvar först när Svenska Dagbladets litteraturredaktör Josefin de Gregorio klev in i debatten och skrev: »En feelgood-roman undersöker inte ett problem, den argumenterar inte, den skildrar inte djupt mänskligt mörker. Den konsumeras och glöms oftast snabbt.«

Jag gillar ofta de Gregorios texter men den här artikeln är ett exempel på hur högstatuskulturens grindvakter gärna och slarvigt avfärdar mindre värderade genrer med svepande argument, gruppmarkörer (»på Instagram – av alla ställen«, »de flesta av oss«) och vändningar som för mig är rakt ut oförståeliga. De Gregorio avfärdar till exempel genrelitteraturen med att »språket [i genrelitteraturen] är medel snarare än mål«.

Är inte språket alltid ett medel, oavsett vilken typ av litteratur som skrivs, och vilken kvalitet den håller? Jag kan faktiskt inte komma på något som är så mycket ett medel som språket; vår främsta bärare av tankar, berättelser, minnen och kommunikation. Om språket skulle vara ett mål vore väl bara språkmaterialistisk litteratur godkänd?

… kanon i förändring

Intressant och kunskapsrik är däremot Svenska Dagbladet-artikeln om Astrid Lindgren-berättelsernas minskande dragningskraft på de nya generationerna, och vad som görs för att vända trenden.