Jag deltog i en »visdomssökande aktivitet« i tisdags.
Runt ett bord satt en folkhögskollärare, en kvinna som jobbar inom vården och ytterligare ett halvdussin personer som sökt sig till ett filosofikafé på en biblioteksfilial i Göteborg. Under ledning av Miriam van der Valk, grundligt utbildad i ämnet och medlem i Svenska sällskapet för filosofisk praxis, diskuterade vi sedan begreppen »yttrandefrihet« och »respekt« i en dryg timme.
Får man säga eller skriva vad man vill? Bör man göra det? Ska yttrandefriheten vara beroende av sammanhang och plats? Är respekt något som man förtjänar eller ingår respekten i det grundläggande människovärdet? Tappar man självrespekten om man inte säger vad man tycker?
Jag lyssnade, provpratade, tyckte till. Miriam modererade och fyllde på med sin fackkunskap. Vi deltagare kände inte varandra sedan tidigare men tillsammans gjorde vi oss lite klokare, lite mer reflekterande. Folkhögskolläraren, som hade varit med även på den förra träffen, om »empati«, sa att han hade funderat fram och tillbaka på temat i flera dagar efteråt.
Jag tycker om sådana här sammanhang. Min bokcirkel, min filmcirkel. Semikurerade samtal med en form och riktning (i cirklarna skickar vi alltid ut frågor i förväg). Istället för att bara kulturkonsumera tvingas jag reflektera och formulera.
Samma lust är grunden för skrivandet, tänker jag. Men istället för att diskutera med andra, samtalar vi med oss själva när vi skriver. Istället för att »bara« leva så processar vi vårt levda, tänkta och lästa till text. Jag sa faktiskt till Johanna häromdagen: »En bra grej med fredagsbreven är att man blir mer påkopplad. Jag läser liksom inte bara kultursidorna, utan jag läser och tänker: ›Stämmer verkligen det här? Håller jag med om det där? Är det något för Fredagsbrevet?‹«
Det magiska är att vi inte bara skapar en text när vi skriver; själva skrivprocessen ger det levda mer färg, och livet en tydligare »berättelse« – både bakåt och framåt.
Då mejslar vi också fram ett jag som blir tydligare för oss själva, något som jag känner blir allt viktigare. Jag vill inte vara en sådan som lägger min röst i riksdagsvalet utifrån vilken skandal eller vilket utspel som slår an mina känslosträngar just den tredje veckan i september 2026. Jag vill inte välja mina böcker, TV-serier, kläder eller matinköp utifrån vad som annonseras och exponeras mest aggressivt, eller följa strömmen till den senaste »snackisen«.
Jag hoppas kunna stå stadigare än så. Men det kräver en aktiv insats, åtminstone i mitt fall.
Veckans …
… logiska slutledning
Ett annat sätt att undvika fladdrande uppmärksamhet är att se film på bio, besöka Göteborgsoperan och deras fantastiska danskompani eller bänka sig på en litteraturfestival i fem timmar. Jag gjorde alltihop förra veckan och jag kunde inte trycka på en fast forward-knapp på dansen, inte plocka upp en second screen på bion, inte ljudboksspela litteratursamtalen på 1,5 x hastigheten. Jag kunde bara låta mig sugas in helt och fullt, i något som andra människor hade skapat. Underbart!
… digitalnytt
Vår app (sök »Tidningen Skriva«) är nu uppdaterad så att du kan läsa både lösa artiklar och e-tidning. Ladda ner och sätt på pushnotiserna, så får du info om nya publiceringar. Fler förbättringar kommer efter årsskiftet.
… förebådande
»Vad är egentligen en bitter kvinna? Den här boken är ett utforskande av fula känslor, av de fula känslornas psykologi. Vad händer när man borrar sig långt in i den ilskan? Med hjälp av Haggan har jag äntligen gjort det.«
Aase Berg porträtterades i Skriva för sex år sedan, i samband med att romanen Haggan kom ut. Nu har »de fula känslornas psykologi« placerat henne mitt i höstens mest vittförgrenade kulturdebatt. Startpunkt för debatten: är det rimligt att i en publicerad dagbok kalla en namngiven litteraturkritiker för »liten fitta« efter en dålig recension? Och ska läsaren tolka detta som att författaren tycker och uttalar att recensenten är just en »liten fitta«? Eller ska vi läsa raderna som ett utfall mot allt som är »dumt« och hela dagboken som fiktion, som bland annat Martina Montelius och Aase Berg (»personangrepp i litterära dagböcker är alltså inte personliga«) förespråkar?
Montelius menar att »man måste läsa Aase Bergs poesi för att förstå vilken sorts penna som skriver dagböckerna«, vilket är på gränsen till var som kan krävas av en dagstidningskritiker och inget som den vanliga läsaren kan förväntas ha gjort. Varje verk ska väl kunna stå på egna ben?
Min slutsats: att något publiceras inom hårda pärmar – istället för i en dagstidning eller i en podd – ger inget automatiskt frikort. Det är inte rimligt att först använda verklighetens kraft och sedan vifta bort den, med hänvisning till att det är »litteratur«.
… följetong
Skrev i mitt förra fredagsbrev om hur få följare även framgångsrika författare har på sociala medier. Varpå Johanna förra veckan tipsade om fem författare som faktiskt är kreativa på Instagram. En av dem, Malin Haawind, läste Johannas fredagsbrev och kommenterade (på sin Instagram): »Håller förstås med, inte om hur bra jag är på IG, jag var bättre förr. Men hur otroligt många som är svintrista. Framför allt riktigt framgångsrika författare. Jag har läst bruksanvisningar som varit mer kittlande än somligas flöden.
Teori: De som skaffat ett IG-konto för att ›marknadsföra sitt författarskap‹ kommer aldrig någonsin vara intressanta för någon annan. Vi som bara inte kan låta bli att vräka ur oss saker hela tiden pga uppdämt uttrycksbehov och som dessutom med fördel saknar integritet – vi har lite mer chans att åtminstone ibland få ur oss något som kan vara av intresse.«
… en låt, tre röster
Har i veckan toklyssnat på The Windmills of Your Mind, en otroligt vacker låt som sjungits in av ett 80-tal artister. Bland dem tre av mina favoritröster: Barbara Streisand, Dusty Springfield och Randy Crawford. Randy Crawford är min absoluta favorit – men just här låter det som om hon ganska oförberedd sjunger från ett nothäfte. Och Barbara Streisands version är lite för teatral för min smak (hon är ju också lika mycket skådespelerska som sångerska). Bäst alltså: Dusty Springfield.
Texten, med sitt återkommande cirkeltema, har blivit föremål för en del analys. Läs den som en dikt. Eller som en bild av tankeverksamheten hos en skrivande människa.
… tankeexperiment
Samma låt får alltså väldigt olika prägel beroende på artist och arrangemang. Hur hade resultatet blivit om exempelvis Johannes Anyuru, Emma Hamberg och Lydia Sandgren hade fått skriva varsin bok utifrån ett extremt detaljerat synopsis med ett förutbestämt händelseförlopp. Hur mycket hade blicken och språket skilt sig? Berättarperspektivet? Detaljrikedomen? Längden på boken?
Har något liknande gjorts? Jag hade gärna läst.
