Likt många andra fascinerades jag av Nationalmuseums utställning om romantiken förra året. Där kunde man studera hur en grupp konstnärer – och även författare – för drygt 200 år sedan började bryta ny mark, delvis som en reaktion mot upplysningstiden.
Romantikerna tog avstånd från de senaste decenniernas förnuftsdyrkan och lyfte istället fram Känslan, Längtan och allt det som döljs bakom ytan, bakom det omedelbart synliga.
De ville manifestera den personliga upplevelsen, den individuella blicken.
Därmed blev romantiken också en reaktion mot sekler av traditionsbevarande »beställningskonst«, då konstnärer, författare och kompositörer förväntades ställa sitt skapande i kungens, furstens eller kyrkans tjänst.
En av romantikens förgrundsfigur, Caspar David Friedrich, menade att »målaren ska inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig.«
Det konstnärsidealet, oavsett konstform, har mer eller mindre regerat ostört sedan dess. Inget är en finare än en fri konstnär, som skapar utifrån sin egen vision, med sitt alldeles egna uttryck.
Ungefär samtidigt som romantiken fångade människornas sinnen sköt också den moderna marknadsekonomin fart, med mekanismer och teorier för hur varje enskild människas efterfrågan snabbt och kostnadseffektivt ska tillgodoses av ett lämpligt utbud. Även den utvecklingen har som bekant bara fortsatt och intensifierats.
Såväl Karl Ove Knausgård som kebabpizzan är ett resultat av västerlandets vägval.
I dag härskar jagets uttryck och jagets vilja oinskränkt. Men vi är många som längtar efter andra krafter, värden och teorier. Som känner att två sekler av välkommen ökad frihet och frigörelse för individer och grupper till sist slagit över i rå egoism och otyglad narcissism.
Det räcker med att titta på världens aktuella makthavare. Men vi måste också vända blicken mot oss själva. Läs The Guardians artikel om flaking, en allt större benägenhet att undvika allt och alla som just du, just nu, inte vill befatta dig med.
Eller fundera över hur det gick till när inte bara pizzabagare på nyårsdagen utan även läkare, lärare och ideella fotbollstränare blev ett slags avpersonifierade tjänsteleverantörer som förväntas leverera ett »utbud« som är skräddarsytt efter varje individs individuella efterfrågan.
När vi sedan har tittat och funderat så hoppas jag att det finns författare som också kan gestalta den här utvecklingen. Som kan ställa sig inte i bara i sina egna skor utan även i läkarens och lärarens, pizzabagarens och den ideella fotbollstränarens. Som skriver en novell om 30-årsfesten där hälften av gästerna inte kom, för att det dök upp något roligare eller för att de hellre låg kvar i sängen med tredje säsongen av White Lotus. Och skildrar vad det beteendet gör med 30-åringens tro på vännerna och mänskligheten.
Kanske, i allra bästa fall, finns det till och med författare som kan antyda en annan riktning än den som pilen färdats i sedan slutet av 1700-talet.
Veckans …
… skrivreflektion
Gårdagens bokcirkel bjöd på pasta med räkor, purjolök och vitvin, samt essäsamlingen Små dygder av Natalia Ginzburg. Jag fastnade såklart för texten »Mitt yrke«, där den italienska författaren beskriver sin skrivresa och skrivfilosofi. Ur texten: »Man leds till att skriva på olika sätt beroende på om man är lycklig eller olycklig. När vi är lyckliga är vår fantasi mer kraftfull, när vi är olyckliga är det minnet som arbetar livligare. Lidande gör fantasin kraftlös och trög. […] Det är svårt för oss att vända bort blicken från det egna livet och den egna själen, från den längtan och oro som fyller oss.«
Håller ni med? Vad säger det i så fall om autofiktionens dominans det senaste dryga decenniet?
… nya intervju på sajten
I dag släpps Jenny Aschenbrenners Den enda vägen är upp, baby, en bok som kan placeras i samma zon som Andrev Waldens Jävla karlar och Mikael Yvesands Häng City. Det vill säga allåldersböcker om barn som försöker orientera sig i en obegriplig vuxenvärld, men samtidigt har en egen verklighet som de vuxna inte känner till.
I Johannas nya Skrivaintervju säger Aschenbrenner: »Det sas mycket, så upplevde jag världen när jag var barn. Den eviga skrönan om den vita skåpbilen, eller att det kunde ligga knark i godiset på marken. Kanske representerar det hur barn i någon mån alltid lever i osäkerhet och i händerna på godtyckliga vuxna: att de är lite maktlösa i brist på förståelse för hur världen hänger samman och ändå försöker pussla ihop sin egen bild. Men barn sprider också själva konstiga rykten och fantasier och halvlögner och tycker att det är spännande, den där makten som ord kan ha. Om man säger att någon är pedofil, blir det sant då?«
… nygamla ordgymnastik
Min Wordfeud-app hade legat i dvala i tio år men strax före jul väckte en vän liv i detta digitala Alfapet. Jag blev oväntat uppiggad både av tävlingsmomentet och av att knåpa fram ord som jag sällan tänker på – och aldrig använder i det dagliga jobbet.
Från det pågående partiet (på väg mot seger, med närmare 550 poäng!) bland annat: Måg, Hoj, Krum och Strövande.
Rekommenderas!
… eviga sanning
Natalia Ginzburg skriver också: »Pengar ger det [författaryrket] inte mycket av, ska ni veta, snarare behöver man alltid också ha ett annat arbete samtidigt för att kunna leva. Men ibland ger det ändå en del, och att tjäna pengar i kraft av det är härligt, som att ta emot pengar och presenter från den man håller kär.«
Förutsättningarna har inte ändrats nämnvärt sedan 1949.
… nya vanor
Det sägs att det tar 66 dagar att etablera en ny vana. The Guardian har, så här i nyårslöftenas tid, låtit några av sina skribenter försöka knuffa en bit av sitt liv i önskad riktning inom just den tidsramen.
Cait Kelly började skriva dagbok och tyckte att det gav henne ett extra liv – tills det vanliga livet tog över.
Doosie Morris bestämde sig för att återupptäcka en gammal kärlek – att läsa böcker. Efter sina 66 dagar summerade hon nöjt: »I’m back to a place where reading isn’t considered something I should be doing, but rather something I just want to do.«
Det är nu inte 66 utan snarare 150 dagar sedan även Johanna erkände att mobilen (nåja, de tre små barnen var inte heller oskyldiga) hade tagit kål på hennes romanläsande. Tidigare snittade hon nästan en roman i veckan »av fri och verklig vilja«, utöver allt hon läste i Skriva-jobbet. Under sommarsemestern 2024 blev det inte en enda.
Så min fråga över skrivbordet i går morse kändes given: »Har du läst några romaner under dina två veckors julledighet?«
Johanna svarade, med ett snett leende: »Jag har läst Petter och hans fyra getter. 400 gånger ungefär. Jag kan nog berätta den utantill för dig om du vill.«
Vilket jag ville. Och vilket hon kunde. 23 rader rakt ur minnet. Imponerande!
