För några veckor sedan intervjuade jag Tomas Bannerhed om hans nya bok Den oduglige. Vi pratade om de hjälpsamma och utsatta romanpersoner som Bannerhed ständigt dras till när han skriver, och när intervjun nästan var färdig sa han:
»Jag måste bara få fråga dig en grej. Vad tyckte du om slutet?«
Det svajade till lite i magen på mig, inte bara för att jag ville säga något genomtänkt och sant om slutet utan också för detta: Frågade verkligen Tomas Bannerhed vad jag tyckte om hans nya roman?
Jag var 27 år när Korparna gavs ut. Romanen var oerhörd. Läsningen omtumlande. Jag jobbade inte alls med böcker då, eller kulturjournalistik överhuvudtaget, jag var vikarie på Hallandsposten och hade inga tankar om författare och verk, perspektiv och tempus, gestaltning och dramaturgi. Inte heller visste jag någonting om Tomas Bannerhed eller folkhögskolan Biskops Arnö där han hade läst. Det här var en tid då information inte for så blixtsnabbt omkring och mellan oss. Saker tog tid, och beteendet att genast googla allt man undrade hade inte hunnit sätta sig. Jag hade inte omedelbar tillgång till fem nyskrivna intervjuer med Bannerhed och fem recensioner av romanen.
Det enda som fanns i läsningen var jag, och orden som mötte mig på sidorna.
Helt blank och öppen läste jag Korparna, som senare skulle Augustprisas och beskrivas som en mycket sällsam debutroman.
Nuförtiden kan jag inte läsa böcker på ett sådant rent och klart sätt. Jag kan mer om litteratur och skrivandets hantverk, på gott och ont. I varje roman jag läser tycker jag mig se de många stora och små beslut författaren fattat längs vägen, och kan förundras över vad de besluten gör med berättelsen. Som den subtila skiftningen och skevheten som uppstår när perspektivet i Den oduglige svajar till, om än så lite, i en för huvudpersonen Einar avgörande scen. Hur hela romanen gungar till då, av en liten och medvetet skapad spricka i prosan. Eller det skenbart enkla men geniala i att Einar, till skillnad från Bannerheds andra romanpersoner, inte vänder blicken mot fåglarna och himlen utan mot blommorna på marken; för Einar längtar inte bort, han är inte en som vänder blicken uppåt, han vill bara bli kvar och hans blick mot marken blir ett sätt att gestalta det.
Och så direktheten i första scenen, som jag först drabbas av men sedan också förstår när Bannerhed förklarar: »Jag har försökt att ta bort författaren ur texten. Romanens första stycke, där Einar står under lindarna i blåsten och lyssnar, kan ses som en sorts poetik nästan, där finns ju inget subjekt ens, det är mer en förbivirvlande tanke eller bild, bara.«
Med detta sätt att läsa böcker och diskutera böcker, som kommer sig av att jag förväntas kunna ställa relevanta frågor till författaren efter läsningen, är det förstås inte konstigt att en författare som Bannerhed frågar vad jag tycker om slutet. Men ändå, ändå: allt vad Tomas Bannerheds böcker betytt för mig, och att han frågar mig.
Jag blev så perplex att jag inte kunde svara ordentligt. Men några veckor senare hördes vi på mejl och då skrev jag ett PS: »När du frågade mig om slutet blev jag lite ställd. Jag hade nog inte helt bestämt mig för vad jag tyckte. När det nu fått landa i mig tänker jag att det som känns finast med slutet, är att det fick lov att bli precis som Einar ville. Kanske för första gången någonsin i hans liv?«
Och Tomas svarade: »Stort tack för dina kloka tankar om bokens slut! Som författare kan man ju inte riktigt veta hur det man skriver kommer att läsas, men det var nog ungefär så jag hade tänkt själv.«
»Mina kloka tankar?« Tänk om den av läsningen drabbade 27-åringen hade vetat.
Veckans …
… intervju
Den längre webbversionen av min intervju med Bannerhed, kanske? I papperstidningen fick blott en sida med fokus på de kantiga karaktärerna rum. I den längre versionen pratar vi mer och lite djupare om själva skrivandet.
… bok
Läser just nu Ölandsförfattaren Tove Folkessons Min farsa var kommunist, en bok jag föreställer mig utspelar sig på ön där hon tycks ha hittat hem. Själv besökte jag Öland förra sommaren (och råkade faktiskt köpa ett loppis-ex av Tordyveln flyger i skymningenav Anna i det här reportaget, fast jag insåg först efteråt varifrån jag kände igen henne). Veckan på Öland blev några av de bästa dagarna min familj och jag hade den sommaren. Vi var ett rätt slitet gäng där och då, utan någon annan anledning än att livet med tre små barn kan kännas som att vada genom ett kärr ibland. I huset vi hyrde på en gammal kringbyggd gård, med kattungar i ladugården och havet bara några kilometer bort, kunde vi landa mjukt. Och alla de miljöer Folkesson skriver fram i sin bok; stenmurarna, havet, mörkret, brasorna, känns nära när jag tänker på hur havet, vinden, strandremsorna och skymningarna på Öland ter sig.
… mjuklandning
Även det här påsklovet har varit välbehövligt vilsamt. En vecka på landet i Dalsland där vi eldat, grävt upp gamla berberisbuskar, sått gräs, dragit ris, snickrat fågelholkar, byggt barkbåtar och doppa tårna i vattnet. På en promenad hem från sjön försökte jag förklara för mina barn att just detta enkla – vårsol, att bryta ett stycke bark från ett träd, att ens mormor plockar fram ett paket kex – är värt så mycket bara man kan se och sätta värde på det. Just den saken lärde jag mig av Matti Ollikainen, som när jag porträtterade honom sa: »Jag insåg det, någonstans i tidiga tonåren, att det finns så mycket små saker. Solen mot kinden, och dricka lite kaffe. Såna grejer. Om man bestämmer sig för att ge de sakerna ett otroligt stort värde så klarar man sig alltid, för de sakerna kan man alltid få. Mycket kan man inte lita på men man kan alltid lita på att solen går upp. Håller man sig till det blir man ganska nöjd. Det har jag fortsatt att köra med i hela mitt liv.«
… storm
Mina barns favoritfilm är Per Åhlins Melonia, inspirerad av Shakespeares Stormen. Hur kan vind förflytta så tunga hjul och skrotbitar och välta så stora båtar, har barnen undrat när de sett inledningsscenen. Efter den här påsken, när hundraåriga träd brakade ned i trädgården och studsmattan flög som en tumvante över åkrarna, vet de vad vind kan göra.
… rusning
Strax före påsk lanserade vi vår romankurs tillsammans med Therése Granwald. Det gäller ju att låta självsäker när man släpper en sådan grej men vi hade egentligen ingen aning – fanns intresset eller riskerade vi att få ställa in på grund av för få anmälningar? Nu vet vi – kursen kommer utan tvekan att bli av.
Risken lutar istället åt andra hållet – att den blir fulltecknad. Vill du vara säker på en av platserna (framför allt de paket som inkluderar lektörsläsning och personlig rådgivning) bör du hugga en plats snarast. Skrivaprenumeranter får fortfarande 1 000 kronor i early bird-rabatt.
