En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 7 juni 2020

Det amerikanska våldet – spridda anteckningar

Det går inte att arbeta med vilda västern utan att tänka på det amerikanska våldet. Är det någonting jag måste tänka på är det våldet i USA, om det finns ett amerikanskt våld som skiljer sig från annat våld. Jag vet inte.

*

Det var fyra poliser som mördade en man. Jag har sett videon. Allt finns på video nuförtiden, en sanning eller en spegling, jag vet inte vad. Fyra poliser, man ser bara två av dem, två av dem bakom bilen, tre av de håller ner en man, han ligger med ansiktet mot gatan, en av poliserna trycker sitt knä mot hans nacke. Gång på gång säger mannen: jag kan inte andas. Hjälp mig. Jag kan inte andas. I nio minuter trycker polisen sitt knä, med hela sin kroppstyngd, mot mannens nacke, han svimmar, han blöder näsblod, polisen rör sig inte. Knappt ens när ambulanspersonalen kommer.

*

Detta fruktansvärda land, detta möjligheternas land, detta stora land, där allt är större och våldet urskiljningslöst, detta land med en galen president, detta våldets land. Protester överallt, i munskydd protester för det är ännu pandemins tid, det brinner och presidenten säger jag sätter in militären på dem. Skyltar, de är handskrivna, där står: vi kan inte andas. Kan inte andas här. Kan inte andas.

*

Och hur de i Sydafrika berättade, med sorgsna, triumferande röster: de åkte till USA. De åkte till USA och studerade hur man bygger ett samhälle, det var så de byggde apartheid. Det var efter studier i USA. Det kom inte härifrån, det kom från USA, land of the free.

*

Och gatan i Atlanta, att jag gick där, jag gick där ensam som ett negativ och ja det är sant att jag var rädd. Vad var jag rädd för? Allt det jag visste att jag symboliserade. Det bottenlösa hat och förakt, det urskiljningslösa våld, den makt som tas på bekostnad, den orättvisa som är så djup att det knappt finns ord för den, allt det som stod i mig, över mig, i huden jag bär. Orättvisa. Vidriga, stinkande orättvisa, och jag skyndade därifrån, nej, jag pratade inte med någon, jag var rädd, jag slog ner blicken, jag hamnade på en Shakespeareteater. Jag köpte en biljett och en soppa. Alla där hade samma hudfärg som jag, till och med samma ögonfärg, och det knöt sig i magen, jag stannade kvar en stund, jag pratade med några av dem, jag pratade om kultur och teater. Sedan gick jag därifrån, jag gick med snabba steg, tillbaka till motellet i centrala Atlanta, jag gjorde ingenting mer. Längs med vägen var det så många män som ropade efter mig, visslade, ville slå följe. Jag tänkte att den som är utsatt för orättvisa slår mot det man kan slå emot, och en man kan man alltid vissla på en kvinna, ta hennes ensamhet ifrån henne, och det är alltid något. Det är en annan diskussion. Eller är det en annan diskussion? Jag vet inte. Det var våldet, det amerikanska våldet, våldet i USA, det våldet som finns på film.

*

Våldet i Kina och Hongkong, våldet i Sydafrika. Våldet i Mexiko och i Brasilien, våldet i Venezuela. Våldet i Ryssland, våldet i Thailand, för att inte tala om det tysta våldet i Syrien, Irak, Turkiet, Somalia, Jemen, Afghanistan, Sydsudan, Iran och så vidare. Hur många krig krigar USA just nu? Jag vet inte. I hur många länder det finns amerikanska soldater, vad spelar det för roll, jag skulle tala om det amerikanska våldet. En drönarattack, en väg genom öknen, en klunga soldater, med vapen i hand, detta land av vapen, en skakig mobilkamera, det filmades och mer än så, det visades sedan, över hela världen visades det.

*

Vad händer i USA. Jag vet inte. Eller, jag vet. Vad händer här. Vilken fråga är det som är viktigast att svara på. USA, det oemotståndliga, av tradition, hur ska man kunna värja sig, det är självklart att det som händer där händer i hela världen. Det är det som är, som förenar hela världen, USA, oavsett var, överallt är människor klädda i jeans och t-shirt. Överallt heter det jeans och t-shirt,  överallt pratar människor engelska. Överallt ser människor filmerna från USA, påkostade, vackra filmer med vackra skådespelare, med dramatisk musik, med briljanta dialoger och påkostade specialeffekter, världens bästa, världens bästa filmer kommer från USA och skakiga mobilkameror, visar de grymmaste av orättvisor, visar någonting, finns det en spegling, en spegling vi måste prata om.

*

Det amerikanska våldet. Den amerikanska rasismen. Den amerikanska charmen. Hur de går hand i hand och tränger in i varenda kulturyttring. Skymmer den rasismen som finns här, eller belyser den, riktar strålkastaren hit. Hur ska man tala, när man måste tala genom USA? Hur ska man förändra världen när det måste ske på de amerikanska gatorna först? Vietnamkriget, Irakkriget, #metoo, George Floyd.

*

Svenska politiker uttalar sig om demonstrationen på Sergels torg. Oacceptabelt, med tanke på smittan. De såg poliserna. Vad gjorde poliserna? De hade sitt våldsmonopol. De använde det. Var det rätt? Jag vet inte. Förmodligen inte. Svenska politiker säger: Det är oacceptabelt. Ni får demonstrera digitalt. Att visa sitt missnöje för de upprörande bilderna från USA. Förståeligt, säger de, men oacceptabelt, vi lever i en pandemi, som skördar människoliv.

*

Jag kan inte för mitt liv förstå hur de inte kan förstå att också demonstrationerna handlar om liv. Hur de kan tro att människor som ställer sig på gatorna precis just nu, inte är fullt medvetna om att det är en pågående pandemi, men att de ställer sig på gatorna ändå, eftersom också det handlar om liv, och om död. Inte bara i USA, även om det börjar där, liksom färgläggs där, filmas där, berättas där, får sina fruktansvärda konturer där. Det händer överallt, hur kan de inte ens klara av att säga det.

*

Hur kan en människa på allvar tro att det har undgått någon i hela världen att vi lever i en pågående pandemi?

*

Ett djupt hål i verkligheten. En stor sorg. Någonting mycket, mycket farligt. Att inte ens förstå det mest grundläggande, den här världen har så mycket smärta i sig. Den här världen gör så mycket ont. Överallt, inte bara i USA, här, varje dag, hela tiden, inuti människor bor det, att inte ens våga se det i sig själv, detta fula, det är med detta fula jag styr det här landet, och styr mina egna handlingar. Vad det fula är? Våldet. Orättvisan. Tron på att allt är precis som det ska vara, så länge det inte är mig det drabbar.

*

Svaret har aldrig varit att tystna, endast att veta när man talar på bekostnad av någon annan. Gör man inte alltid det, frågar sig nån. Jag vet inte. Det går att säga så, det går också att säga motsatsen. Det beror på vad man säger. Man måste hela tiden veta att det man säger, är man lämpad att säga. Om man i sanning är lämpad att göra det, så bör man göra det. Det går heller inte att springa undan. Påstå att man ingenting kan göra, eftersom man ingenting bör göra, slå det ifrån sig, som om det inte gällde en själv. Det kanske är därför jag inte kan sluta tänka på min otillräckliga förklaring på frågan om jag var en white feminist, den där gången i Sydafrika.

*

Vad gäller detta, att jag alltså gjorde precis det, slog ifrån mig, agerade inte. Eller, jag vet inte. Jag vet inte om jag förskönade. Jag vet att jag räddade mig ur en obekväm situation, på bekostnad av vem, jag vet inte, kanske inte på någon, kanske sade jag precis rätt sak, kanske kan jag inte sluta tänka på det, av den anledningen att jag på intet sätt visade att den frågan faktiskt öppnar upp en avgrund i mig, som jag fortfarande förhåller mig till, med skräck och skam, det är två år sedan nu, jag förhåller mig, eftersom det är ständigt pågående.

*

Och när jag frågade vad det betydde så sade hon en sån som ritar livmödrar på gatorna. Och att jag sade det jag förstod att hon ville höra. Jag sade att det var mitt ansvar att förstå, inte någon annans ansvar att förklara för mig, och hon var nöjd och applåderade högt och ropade hejarop. Hon var en sådan, hon ville höras mycket. Det var hon ensam om i det rummet, det fanns plats för en diskussion, det var så många kloka människor på samma plats, men jag undvek ändå att tala om just det. Jag talade om annat, eftersom det var lättare. Vad har det med det amerikanska våldet att göra. Allt.

*

Vad det är människor protesterar mot. USA. Det som gjorde människor så förvånade 2016, som om det inte fanns någon historia, men det finns, den är, den är någonting som har funnits här hela tiden, blicken på den andre, Europa blickar, blänger, överlägset, med sitt frihet, jämlikhet och broderskap. Jag har aldrig förstått västvärlden bättre än när jag insåg att den franska revolutionens ledord inte var ”Frihet, jämlikhet och broderskap”, utan ”Frihet, jämlikhet och broderskap — eller döden.”

*

Det som 2016 plötsligt var Brexit och Le Pen och AFD i Tyskland och FPÖ i Österrike och SD i Sverige. Det som var Ungern och Polen och Europas yttre gräns, det som var allt det, men som alltid så var USA bäst på en historia. Bäst och värst och mest och mest av allt var det Trump i USA. Hur protesterar man mot det, mot något som skett sida vid sida med det man själv har varit i, något man har blundat för, något som man har tillåtit pågå under lång, lång tid, det är svårt att protestera mot det, man kanske måste vänta på rätt tillfälle, det kanske måste hinna bli förtvivlat, det kanske måste hinna gå sönder någonting, och då, då kommer vreden.

*

Det är lättare att tala om det amerikanska våldet, än att tala om de fredliga demonstrationerna. De stora, fredliga demonstrationerna. Det är lättare att tala om de stora, fredliga demonstrationerna än att tala om det amerikanska våldet. Den amerikanska demokratin. Den amerikanska historien. Att allting sker samtidigt. Friheten. Det var våldet som möjliggjorde den. Var det verkligen våldet som möjliggjorde den? Det var våldet som möjliggjorde den. Jag vet inte. Jag både vill, och inte vill, tänka den tanken hela vägen ut. Det finns kanske inte ett svar. Det kanske inte är min sak att tala om. Det kanske bara pågår.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

En roman blir till

Salt Lake City

Publicerad 30 oktober 2019

En roman blir till

Las Vegas, baby!

Publicerad 28 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässan 2019

Publicerad 1 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässeveckan inleds

Publicerad 24 september 2019

En roman blir till

En annan arbetsplats

Publicerad 20 september 2019

En roman blir till

<3 kortkort

Publicerad 4 september 2019

En roman blir till

Fråga allt!

Publicerad 21 augusti 2019

En roman blir till

Steg 10 – FANFAR

Publicerad 5 augusti 2019

En roman blir till

Steg 3 – dippen.

Publicerad 4 augusti 2019