I det verkliga livet finns det många människor. Alla har ett liv och ett sammanhang. Ett ansikte, en kropp, en historia. De har en mening, en riktning, och är omöjliga att byta ut. I litteraturen är det oftast rätt tomt. Det finns en anledning till det.
Om man inte uttryckligen vill stämpla Tolstoj i pannan (eller Ferrante, för den delen) – med fördelen att resultatet kan bli lika myllrande som verkligheten är – är en bra regel den här: tvingas man knåpa ihop ett persongalleri att ha på första sidan för att det ska vara möjligt hänga med, så är det läge att stryka lite folk. Det behövs sällan många karaktärer för att berätta en bra historia, och det kräver ett intensivt liv i berättelsen för att texten ska kunna bära fler än ett fåtal. Det är få förunnat att kunna skriva så.
Jo, jag har knåpat ihop ett persongalleri att ha på första sidan. Nej, jag tycker inte att det är en bra idé. Men jag kunde inte låta bli.
- Mer:
- En roman blir till
