Driva

På avstånd ser det ut som fjolårslingon, sprängda genom snöskiktet. På nära håll mer som obegripliga mönster spunna av röda myceltrådar. Mycel. Det ligger inte rätt i munnen. Är det verkligen mycel jag menar? Det känns mer främmande efter varje gång jag upprepar det. Hur som helst är mönstret i snön likt de teckningar man gjorde som barn, med vattenfärg och sockervatten. Minns inte hur man gjorde dem, men minns smaken när jag slickade på det raspiga pappret när det hade torkat; det söta och torra.

Bortsett från knarret under tegsnässkidorna är det ett ljuddämpat landskap. Jag fräser ut snor ur ena näsborren och torkar bort det kvarblivna slemmet på lovikkavantens ovansida. Lämnar strängen kvar att frysa fast i garnet. Jag inspekterar marken intill det röda. Mycelformationen expanderar och fortsätter in mot skogen. I snön syns ett tydligt spår från vikten av en kropp som blivit dragen. Som med sin tyngd skapat en fåra i snön.

Jag lyssnar uppmärksamt in mot träden. Skidar parallellt invid fåran som försvinner bakom den snöklädda stenen. Den som för några somrar sedan klövs itu av blixten. Det är där jag finner resterna av ett slaget rådjur. På strupen syns två markanta hål från tänder som vet att döda med en precision och skicklighet sällan skådad. Inga bitmärken på ryggen men kraftiga rivsår. Låren hårt ansatta och vänster bog uppfläkt. Kroppen är inte nedgrävd, något har förmodligen stört under måltiden. Runtom kadavret finns det tydliga tassavtryck. Jag tar av mig ena vanten och lägger min hand alldeles bredvid ett av de runda avtrycken. Spretar med fingrarna och gör handen så stor som möjligt. Det finns inga spår av klor i själva avtrycket, en illusion som förvränger kopplingen med ett rovdjur av den kalibern; liknar mer mjuka tassar hos ett ludet mjukisdjur. Jag nickar bekräftande. Precis som befarat. Innan jag ger mig i väg hemåt gör jag en överskådlig besiktning av platsen, memorerar hur den ser ut.

Hemma ställer jag upp skidorna mot garageporten, stampar av snön på bron och kliver in i farstun. Jackan och mössan slängs på farstugolvet. Kliver in i köket med kängorna på. På köksbordet ligger anteckningsboken uppslagen. Jag antecknar fyndet lutad över boken. Runt mina fötter bildas pölar från den kvarblivna snömodden. Datum, tid och plats för fyndet skrivs ner i tabellen. Tillhörande kommentar sammanfattas med några korta meningar. Detaljerna om antalet spår känns inte helt riktiga. I minnets periferi rör sig en bild jag inte lyckas greppa. Ute har det redan börjat skymma och det är meningslöst att ge sig ut igen. Det får vänta tills imorgon. Jag läser igenom det jag skrivit. Lämnar boken uppslagen.

På morgonen visar termometern minusgrader långt under gränsen för vad som är behagligt. Det drar längs med golvet. Jag drar upp dragkedjan på fleecetröjan hela vägen upp och gömmer hakan innanför det sträva tyget. Kvaliteten hos försvarets kläder föregår komforten. Längs med fönstrens nederkanter syns abstrakta frostmönster. Jag nyper tag i ett frasigt blad från en av krukväxterna och smular sönder det. Varje höst slås jag av gröna fingrar och högmod. Går loss på Icas växtavdelning för att sedan lämna stackarna åt sitt förutbestämda öde.

Kaffet kokar över och lämnar en brun pöl på spisen. Jag lyfter av kaffepannan, häller i en skvätt kallt vatten. Sumpen hinner inte sjunka undan innan jag häller upp i termosen. Det går alltid att sila mellan tänderna. Kaffet dricks på bit och den första morgonkoppens tillhörande aktivitet är att få ordning på det jag såg igår. Bläddrar bland tidigare anteckningar i boken. För en månad sen pratades det om ett slaget rådjur vid Hietas. Misstänkt jakthund, ägare informerad. Därefter ingen aktivitet förrän för två veckor sen då grannen hörde av sig. Hen hade hört prat nere på byn om vad som skymtats i trakten. Det hade spekulerats om hur jaktrestriktionerna kunde tänjas på. Hur det skådade djuret skulle te sig fin som trofé.

Jag provar ringa grannen men får inget svar. Vandrar runt planlöst mellan köket och sovrummet några gånger innan jag bestämmer mig. Termometern lever ett liv i stiltje och jag klär mig därefter. Det är svårt att upprätthålla en känsla för stil i försvarets ullstrumpor under ett par tjocksockar, omaka ytterkläder och en urtvättad Lowe Alpine mössa. Lovikkavantarna är fortfarande fuktiga från gårdagen. Klibbar mot händerna.

Kylan slår igen luftvägarna. Vid varje inandning fryser snoret och det ilar i näsgångarna. Det är svårt att hitta balansen på andetagen, får inte andas för djupt eller hårt. Jag drar upp buffen över näsan och lämnar ögonen exponerade. Ögonfransarna blir med ens frostbelagda. Det svider när jag blinkar. Ute är ljuset så där som det bara blir så här års, när de få soltimmarna hamnar i symbios med snön; suddar ut skarpa kanter. Jag spänner fast skidorna och beger mig. Dörren lämnar jag olåst. På köksbordet står kaffetermosen och en kopp framställd.

När jag kommer fram till platsen är rådjuret flyttat på. Inte långt, men en längre bit in i skogen. Det är inte mycket ätbart kvar på kroppen. Jag spänner av skidorna och går fram till djuret. Ögonen stirrar tillbaka på mig. Har fått ett frostigt hölje över sig. Till vänster om djuret ser jag ett tydligt tassavtryck. Tar av mig vanten och mäter avtrycket med handen. Det har samma storlek som det jag såg igår. Jag lägger handen över det, inbillar mig att det ludna kittlar mot fingrarna. Jag reser mig och rekar omgivningen. I närheten av några taniga tallar skymtar fler spår.

Det knyter sig i magen när jag kommer fram. Bredvid de större tassavtrycken syns likadana fast i mindre format. Stora och små spår parallellt bredvid varandra. Handen är stel och röd. Jag drar på mig lovikkavanten och funderar över alternativen. Det bästa vore om jag fick tag i grannen så fort som möjligt. Jag knyter och stänger handen. Det sticker längst ut i fingrarna. Jag drar ner buffen och stryker baksidan av vanten under näsan. Slemhinnorna har brustit av kölden. Jag gnider vanten mot byxbenet men smetar ut blodet ytterligare. Det sticker fortfarande i fingrarna. Om rådjuret haft en strimma av liv i sig hade jag stuckit in händerna mellan huden och köttet och värmt mig. Simulerat pulsslag i kadavret. På håll hör jag det oroväckande mullret av skotrar. Jag tittar in mot skogen dit spåren leder. Det börjar snöa.

Texten är skriven av Em Lugnet och kom på plats 2 i tävlingen »Vinterns ­stora skriv­utmaning – vinn 10 000 kronor«

Juryns motivering

»Kylan biter i varenda ord och det faktiska tilltalet väcker intresse på ett helt annat sätt än en mer effektsökande stil skulle ha gjort. Tanken på människan skrämmer med några få ord mer än vilddjuret gör i flera stycken.«