Aron vrider sig på klippan, stenen är solvarm och klibbig mot huden. Skinnet över smalbenet smärtar som om någon var i färd att rista in sitt namn med brännpenna. Det är den här platsen, tänker han. Det är Skuggvrå som försöker ta sig in i mitt blod.
Saras skugga faller över honom när hon kommer upp ur vattnet. Han vill inte möta hennes blick, för han skäms över att orma sig så här på marken. Det är sjåpigt. Barnsligt. Han är inte ett barn längre, han vet inte om hon har fattat det. Men det gör för ont för att han ska kunna spela över det.
»Blunda«, säger Sara men det gör han förstås inte.
»Vad GÖR du?« kvider han och kniper igen ögonen, för sent.
Strålen träffar honom ojämnt, hoppar och skvätter upp från smalbenet till badshortsen. Det är förvånansvärt varmt och luktar unket sött. Sur galla tvingar sig upp genom halsen och Aron försöker trycka ner det igen. Andas genom näsan.
Svedan på benet minskar inte under Saras kisstråle. Istället känns den dubbel.
Dessutom svider det lite i bröstet. Varför blev det så här, igen? Att Sara ska låtsas vara mamma och han bara vara dum och korkad. En sån från stan. Han som inte är så annorlunda från henne egentligen.
Saras skratt låter som en hel skock kajor som lyfter från marken samtidigt. Det liksom smattrar och är hest på samma gång. »Förlåt. Tyckte du det var äckligt?«
»Inte så farligt«, muttrar Aron och öppnar försiktigt ögonen.
Baddräkten sitter på plats igen. Aron tittar bort ändå, försöker tänka bort det han hann se. Bryr sig Sara inte alls?
»Känns det bättre nu?« frågar hon. »Du kan nog hoppa i igen och skölja av dig. Om du vågar.«
Hon ger honom ett retsamt leende och Aron får lust att räcka ut tungan åt henne. Det skulle Sara ha gjort i hans ställe. Men han tror inte att det är vad en riktig vuxen skulle göra, och pappa säger att han är nästan vuxen nu. Han kan inte bete sig hur som helst. Och inte låta Sara smitta av sig på honom.
Han sticker ner foten i vattnet som blivit isande kallt igen. Det tar emot att sänka ner underkroppen, han får tvinga sig själv. Varför kunde Sara inte kissa rakare? Han undrar om det rann nerför hennes lår också och inte bara hans. Tanken på hennes kiss i vattnet får det där sura att hulka sig upp i munnen igen. Han spottar, en vit loska med gulbruna fläckar, som lägger sig på ytan.
»Jag tror att det där är en myt«, säger han. »Att urin hjälper mot manetbrännskador.«
»Manetbrännskador«, säger Sara och smakar på ordet. Sedan rufsar hon om hans hår, fastän han försöker böja undan huvudet. Hon hänger sin badhandduk över axlarna och kliver i träskorna. »Ska vi?«
Aron får skynda att dra på strumporna över sina fuktiga fötter, det går strävt och långsamt. Sedan måste han knyta skorna också och fumlar med snörena. Det hettar till i hela ansiktet. Om Sara frågar varför han rodnar ska han säga att det är värmen.
Men hon säger ingenting, bara väntar tyst och gnolar för sig själv. Sara kan aldrig melodierna på låtarna hon sjunger utan improviserar alltid. Aron förstår henne inte alls.
De svänger förbi den lilla mataffären och köper en limpa till middag. Aron vågar inte fråga om det är allt de ska äta, det känns oartigt. I morse bad Sara honom att hämta potatis från hennes lilla trädgårdsland utanför torpet. Han hade inte vetat hur man gjorde. Han hoppas att de inte ska använda någon potatis nu. Då får han låtsas att han glömde.
»När var det du skulle med bussen imorgon?« frågar Sara som kämpar för att hålla sin cykel upprätt. Hon är för kort för att kunna stå rakt över stången. Han har sagt flera gånger att hon borde skaffa damcykel istället, men hon vill inte höra på. Hennes är röd och full av flagor och ser ut att ha varit med i minst tre olyckor.
»Halv tolv«, säger Aron och tar försiktigt tag i pakethållaren med ena handen, limpan hårt i den andra.
Sara sparkar ifrån och han hoppar upp, men lyckas inte på första försöket, hon vinglar till och rullar ifrån honom. På andra går det. Det är nerförsbackar nästan hela vägen till Saras torp och hon kastar sig ut helt orädd. Vinden viner hårt om dem, Saras hästsvans piskar Aron i ansiktet och han håller ett krampaktigt tag om pakethållaren. Magen skriker.
Det kommer en lastbil som är alldeles för bred för att de ska kunna mötas på vägen och Aron blundar och trycker in ansiktet i Saras rygg. I hans fantasi tutar lastbilen sådär som lastbilar gör på film när man kört in i fel fil och precis ska krocka. Öronbedövande tutar det i hans huvud. Men Sara styr ut cykeln bara litegrann på gruset och på något sätt kommer de förbi helskinnade. Aron släpper inte taget om Saras midja förrän de är framme vid torpet.
»Blev du rädd nu?« frågar hon och skrattar. »Den där gubbens käring jobbar jag med!»
Sara säger käring som käraste och inte kärring. Men Aron snubblar av cykeln med pannan i djupa veck, han får inte ihop det.
»Jobbar du?« frågar han.
Kajflocken studsar upp ur Saras hals igen när hon ser hans min. »Det är väl klart! Hur tror du att jag har råd att leva egentligen? Jag jobbar för hemtjänsten. Åker hem till alla gamlingar och ser till dem.«
Aron får inte ihop bilden av Sara på ett vanligt jobb, som vem som helst. Har hon tjänstebil? Kan hon köra bil? Han har aldrig sett henne göra något… vuxet. Sara bara är. Hon hör hemma i torpet och i skogen och vid havet. Dessutom har ju pappa sagt att…
»Kommer du eller?« Sara smäller upp dörren på vid gavel och går före in i torpet. Hon låste inte ens innan de åkte.
De lagar lunch tillsammans, en soppa med rotfrukter och kryddor från Saras krukväxter. Sara säger ingenting om att Aron inte hämtat potatisen.
Det är egentligen alldeles för varmt för soppa idag, Aron känner hur hans svett lägger sig som en pöl på stolsdynan. Men Sara river av tjocka bitar bröd som de doppar och tar ut två stora vattenflaskor från frysen att dricka ur. När de ätit färdigt ställer hon ut en skål med små kokta betor bredvid en av buskarna vid huset.
»Är det till igelkotten?« frågar Aron.
»Och hustomten«, säger Sara. »Eller trollen, om de skulle få för sig att hälsa på. Du vet väl att det finns massor av troll häromkring Skuggvrå?«
Aron vet att troll inte finns på riktigt. Men pappa har sagt att Sara är tokig på det sättet, att hon tror att det finns oknytt i alla vrår. Aron tycker egentligen att det är lite fint. Han gillar att höra om hur hon gått på promenad i skogen och sett en liten trollsvans eller trollnos skymta förbi mellan träden. Samtidigt förstår han ju att det är konstigt.
Efter disken drar de runt i huset och letar rätt på Arons alla strumpor och böcker som har flyttat in i skrymslen i torpet. Väskan känns på något sätt mycket tyngre och svårare att packa nu än när han kom. Tiden har gått så fort.
Aron väntar fortfarande på att Sara ska fråga honom saker som pappa och farmor skulle ha frågat, som om vilka betyg han fått i skolan och hur det går med fotbollslaget. Det känns inte rätt att hälsa på någon utan att berätta sådana saker. Viktiga saker. Som att han har fått A i allt utom slöjd och spanska. Eller att laget gick till semifinal i en stor cup. Men Sara frågar inte om sådant.
»Vem kan bygga högst stentorn tror du, du eller jag?« kan hon fråga. Och så ska de gå ut i trädgården och leta upp stenar att bygga torn med, rangliga torn som Sara älskar att ha omkull. Eller: »Om du var en fågel, vart skulle du flyga då, Aron?«
Det allra värsta är när hon frågar honom om känslor. Som vad han är mest rädd för. Hon är sådan Sara, hon går runt och tänker på saker, och pratar känslor. Aron och pappa pratar inte känslor. De pratar om scheman och träningsupplägg och om hur man är en vinnare. Inte om Arons önskningar och drömmar.
Till kvällen sjunker temperaturen överraskande snabbt, tjocka moln hänger över himlen och Sara påstår att hon kan smakaregnet. Det kan hon förstås inte, men Aron tror också att det kommer komma en skur närsomhelst. Himlen ser grå och mörk och ogästvänlig ut.
»Vi tänder en brasa och grillar korv«, bestämmer Sara och får liv i eldstaden inne i vardagsrummet. Aron säger ingenting om att det bara kommer bli för varmt istället. Han är säker på att Sara tänder brasan bara för hans skull. För att det är mysigt.
Aron kan inte sluta tänka på Saras jobb. Han får inte ihop det. Till slut kan han inte hålla det inom sig längre, han måste fråga.
»Men Sara… du… bor ju i skogen.«
»Vadådå? Tycker du inte om skogen? Är du kanske lite… rädd för trollen?«
Hon ler busigt mot honom. Men Aron låter sig inte stoppas. Han känner hur hettan rör sig upp över ansiktet och halsen och öronen igen, det är pinsamt att fråga, hon fattar ju inte vart han vill komma.
»Och du… du är ju… Kallar de dig inte för Tok-Sara?«
Hans röst är liten, liten. Sara tittar på honom helt förvånat ett ögonblick. Han undrar om hon kommer bli arg och ångrar att han sa något. Han har aldrig sett Sara arg förut. Han vill inte att hon ska bli arg på honom. Men sedan skakar Sara på huvudet och ler litegrann.
»Har pappa sagt det? För att jag bor i skogen?«
»Så du är inte… du tror inte att du är en häxa?«
»För att jag pratar om troll? Nej, jag tror inte att jag är en häxa, Aron.«
Aron skäms. Och blir förvirrad. Pappa har alltid sagt… Men det är klart att Sara inte är en häxa. Hans Sara. Hon som inte spelar tennis bara för att pappa vill det, hon som hoppade av universitetet och flyttade långt, långt bort.
»Tror du… tror du att han kallar mig för Tok-Aron också?«
Han måste fråga. Säger pappa så bakom hans rygg? Tok-Aron, Mes-Aron, Fjant-Aron? Aron-ingenting-ingen-alls?
Sara drar honom intill sig, trycker hans ansikte mot sin hals.
»Han är som han är, det kan han ju inte hjälpa», säger Sara. »Och jag är som jag är, och det kan han heller inte hjälpa, hur mycket han än vill.«
Och så tittar hon Aron djupt i ögonen. »Och du är som du är Aron. Glöm inte det.«
Aron känner hur tårarna kommer, men Sara säger ingenting om det. Hon bara stryker honom över håret och tittar in i brasan. Elden dansar i kaminen och är varm, så varm mot dem båda. Men allra varmast är Sara.
