Korsningen

Hilda hade redan bestämt sig. Den lilla varelsen i kaninburen skulle följa med oss hem. Förstås, Hilda hade inga minnen av något sådant som en kanin, men burarna var desamma som de jag mindes från när jag var liten. Som stora cigarettpaket med fluffiga små djur i, vattenflaskor och sågspån som en mjukgörande kuliss vilken skulle släta över att det här inte var något liv i egentlig mening. Tiden med vanliga husdjur är förbi, de moraliska betänkligheterna ett minne blott.

Djuret i buren väste lite, kväkte, jag vet inte vad det var för ljud. Alla mu, alla bä, alla vov, alla mjau, alla ljud som gick att känna igen försvann när korsningarna blev utbredda. Hilda lyfte upp det vårtiga lilla djuret och kramade det med ett stort leende. De gula ögonen vidgades en smula, men annars verkade den inte dela Hildas entusiasm.

– Hon får heta Birgitta! pep min dotter och hennes ansikte strålade som en symfoni av fotoblixtar.

Djuraffären Splits-r-Us™ tog hiskeligt mycket betalt för besten som inte längre tillhörde en art utan två, kanske fler. På köpet, som de uttryckte det, kom alla tillbehör vi kunde tänkas behöva: bur, flaskor, mat, salva för den torrspruckna huden vid svansroten två gånger dagligen. Hilda hade lovat att ta hand om den, men det finns gränser för hur mycket ansvar man kan lägga på en sjuåring. Nog skulle det bli jag som satt med den gröna smörjan som luktade lite som trämöbler i byggsats, morgon och kväll.

Vi placerade buren i köket till höger om diskmaskinen, öppnade och släppte in djuret. Kanske såg det förvånat ut, men den uppsynen skiljde sig inte nämnvärt från den alldeles vanliga. Den satt med bakbenen osmidigt under sig, de tre frambenen sträckta, som en hund om jag minns rätt. Paddhuden stramade om nosen och där öronen skulle ha suttit var bara hål. Den luktade fränt, som kattpiss och gammalt träsk och var det inte inbillning ruttnade spånet under dess tassar. Hilda satt med sin läsplatta och laddade in så mycket information hon kunde om just hennes lilla korsning. Affären hade givit oss en liten sticka med ett DNA-prov som hon ivrigt petat in i rätt kontakt.

– Hon gillar nötkött och dillchips men absolut inte mjölkprodukter, vill gärna bli kliad i ljumsken. Var sitter ljumsken?

Jag visade på mig själv och Hilda ryckte på axlarna och fortsatte att läsa.

När jag satt där och lyssnade funderade jag på att skaffa mig en sådan sticka, peta in ett av Hildas hårstrån och lära mig allt som finns att kunna om det lilla yrvädret men, som så mycket annat, var det förbjudet. Gensplitsningen hade privatiserats men begränsats till icke-människor, men rykten, bara rykten, gjorde gällande att alla möjliga experiment utförts innan tekniken såldes av.

– Vet du pappa? Birgitta är 47 % agapadda (Rhinella marina), 44 % katt (Felis catus) och 7 % järv (Gulo gulo) och 2 % okänt. Det förklarar så mycket!

Hilda skakade av upphetsning och hade hon kunnat hade hon överöst den lilla paddkattjärven med hjärt-emojis IRL. När jag ställde fram maten på köksbordet åt hon hungrigt men släppte inte varelsen med blicken och efter att jag nattat min dotter smorde jag varelsen vid svansroten. Ett lågfrekvent ljud, knappt hörbart, kom från det när jag strök hennes ljumske försiktigt.

Nästa morgon satt djuret bara där i sin bur, precis som jag hade lämnat den kvällen innan. Hilda sov än och jag passade på att smörja kring svansroten där huden redan hunnit börja spricka igen. Man vänjer sig snabbt, både jag och varelsen i buren, och kanske var det tacksamhet som syntes i dess amfibieansikte där de sylvassa hörntänderna nära nog gjorde hål i underkäkens hud. Den rullade ut tungan, en reflex från katthjärnan som inte med värdighet kunde utföras med en grodtunga.

Jag stängde luckan och både jag och Hilda gjorde oss redo för en vanlig dag med jobb och skola. Hela vägen redogjorde hon för sina planer för sin nya vän och jag nickade utan inlevelse och intet ont anande. Planerna var än mer utbroderade när jag hämtade henne på fritids många timmar senare.

– Vi kanske kan ta en sak i taget. Vi försöker ju fortfarande lära känna varandra, Hilda.

En sjuårings humör svänger snabbt och det lilla åskmolnet jag fick sällskap av efter att jag bett henne lugna sig var ett solsken så snart dörren till vårt hem slogs upp. Knappt hann hon få av skorna innan de lätta stegen tagit henne ut till buren i köket. Klick. Luckan öppen och ett förtjust skratt.

Jag tog min tid, lät Hilda utveckla vänskapen i egen takt. Lyssnade noga utan att störa, läste av husloggen. Inget konstigt. Inget konstigt. Inget konstigt. Konstigt. Runt lunchtid hade dörren till frysen öppnats, hur var det möjligt? Inga av larmen hade utlösts. Trycksensorerna i golvet visade inget. Inga fler underligheter var rapporterade i loggen. Var det något fel på apparaterna? HemData™ var ökända för takten deras produkter gjorde sig obrukbara.

När jag kom in i köket satt Hilda och Birgitta på golvet under bordet, det lät som att hon försökte lära varelsen några trick, att hon misslyckades verkade inte bekomma henne nämnvärt. Jag öppnade frysen. Nog verkade det som att någon hade varit där. Det var hål i ett paket färs och smulor av det låg på gallerhyllan. Märkligt. När jag slog igen frysen igen såg jag groddjurets livlösa ögon titta på mig. En isbit tycktes glida nedför min ryggrad.

– Var Birgitta instängd i buren när du kom in i köket?

– Såklart, svarade Hilda och borstade den hårlösa varelsens huvud med en mjuk borste hon fått att leka med när det inte längre fanns något bebishår här att reda ut.

Eftermiddag blev kväll, middagen lagad och uppäten, Hilda nattad. Kvar var bara djuret och dess knastertorra hud. Jag tog upp den, satte den i mitt knä på dess fem tassar och skruvade av korken till Splits-r-Us™ specialsalva för amfibiekorsningar. En liten klick på fingret och ett stadigt tag om varelsens ena bakben.

Då, med en hastighet given av kattgenerna, satte den sina vassa tänder i min arm, slog sina tre framben om den och slet. Jag tror varken metall eller Aramid4U™ hade stått emot dess käftar. Jag skrek och slog varelsen mot en köksstol för att den skulle släppa taget, men det var min hud som först gav vika och när vi till slut skildes från varandra satt den nöjt och tuggade som om jag bjudit den på tuggummi.

Jag gjorde mitt bästa för att binda om såret och hitta TetaNix™-sprutan som numer var standard i @poteket™ och när jag, mycket motvilligt, gick in i köket var kattpaddan återigen i sin bur. Luckan var stängd och genom det alltför glesa gallret såg jag de gula ögonen som inte avslöjade något. Såret bultade och när jag försäkrat mig om att buren var ordentligt låst gick jag och lade mig, troligen med en lätt feber.

Det var helgmorgon och det dröjde innan Hildas steg hördes i korridoren, lagom diskret tassandes förbi min dörr. Föregående kvälls händelser hade dubbel inverkan på mig. Kroppen hade fått hjälp att läka av Bandag1™ men en mycket vanlig bieffekt av det aktiva omslaget var viss dåsighet. Samtidigt var min hjärna inte alls intresserad av att utsätta kroppen för nya risker, så jag hörde Hilda skrota runt en bra stund, tisslande och skrattande, innan föräldrainstinkterna varvade igång och jag rusade iväg, nära nog halkade på trasmattan i hallen och snubblade in i köket.

Hilda lekte lugnt med djuret som redan hade ögonen fästa på den position jag skulle befinna mig i. Det fanns inget vänligt i dess uppsyn, men min dotter lekte så nöjt.

– Du är försiktig med Birgitta, eller hur? sade jag med varsamheten hos någon som ska avväpna en knivman.

Jag hade inte för avsikt att smörja djuret idag, kanske någonsin, det fick torka ut bäst det ville och jag övervägde att ställa in FauxAirFlow™-systemet att cirkulera extra torr luft om nöden skulle kräva det. Mitt hämndbegär avbröts tvärt.

– Mums.

Varelsen hade gjort ljudet, men vad var det den sa? Hildas läsplatta hade inte nämnt något om tal, dess IQ bedömdes av DNA-testet till långt under nivån för någon typ av meningsfull interaktion. Det måste ha varit en tillfällighet? Den började hasa mot mig, ryckigt på grund av det tredje frambenet och dess krumma bakben. Men siktet var inställt, jag var dess mål. Ett litet steg i taget, klor skrapande mot köksgolvet.

– Birgitta? Birgitta! Var ska du? gnällde Hilda efter den.

Ett slemmigt spår följde djuret på dess jakt och jag backade långsamt, beredd på ytterligare glimtar av frenesin den visat kvällen innan. Jag kände tinningarna koka, varenda muskel förberedd att fly för livet, men Hilda plockade lugnt upp sitt lilla vanskapta djur och lade in den i buren igen.

– Nu får du stanna där till du vill leka igen, sade hon uppfordrande och lämnade rummet.

– Mums, sade varelsen igen och blinkade. Du smakar osso buco.

Hörde jag rätt?

Hilda satt parkerad framför det vi fortfarande kallade för tv, men som var så mycket mer. Apparaten följde otåligt hennes ögonrörelser som en själens spegel. Hon tycktes inte registrera när jag kom och läsplattan låg i stand-by bredvid henne i soffan.

Jag hade en hemsk föraning och var tvungen att veta så jag knyckte den med mig och gick tillbaka till köket. Det lilla djuret som hade mig på sin meny stirrade lika uttryckslöst på mig som när vi först hämtat den. Jag lade läsplattan försiktigt framför mig på köksbordet och slog in koden vi kommit överens om, men det krävdes flera försök. Händerna skakade och jag ville inte släppa varelsen med blicken. Den lilla stickan med groddjurets gener satt kvar. Perfekt! Jag tvättade den försiktigt med en tops jag doppat i sprit och placerade försiktigt mitt hårstrå i utrymmet och knäppte igen den.

Vad skulle svaret bli? Ville jag ens veta? Jag tryckte in stickan i kontakten och läsplattan började surra. Rad på rad av information jag bara trodde att jag hade, om ens det, fyllde den blå skärmen.

Där stod den, sanningen.

82 % människa, 16 % Highland Cattle och 2 % okänt. Och jag gillar också dillchips.

Juryns motivering

»Kreativ tolkning av temat som med små effektiva markörer bygger en trovärdig och bitvis väldigt rolig farmtidsskildring med twist.«