En speciell huvudperson och en berättelse som bara väntar på att få veckla ut sig. Sanna Läcks första kapitel visade sig vara just den roliga och varma inledning juryn letade efter.
Läs Sanna Läcks vinnande novellbidrag här!
Du har skrivit om en minst sagt speciell pojke. Hur fick du idén?
– Jag arbetar mycket i lera, och den här berättelsen började med att jag skapade en liten pojke i lera som såg väldigt speciell ut. »Vad är det här för figur egentligen?«, undrade jag, han såg liksom inte … helt levande ut. Men samtidigt fångade han mig på något vis, och jag började fundera på vad en berättelse om honom skulle kunna handla om.
Den idé du fick var lite läskig?
– Ja. Innan jag blev skolbibliotekarie jobbade jag som förskollärare i många år, och då upptäckte jag att många barn var intresserade av det där som är lite annorlunda, läskigt och makabert – gärna med en humoristisk ton.
Har du skrivit mycket humor?
– Nej, att skriva så var helt nytt för mig. När jag började skriva om MonsterMåns var det med en mer allvarlig ton men det blev inte alls bra. Så upptäckte jag den här tävlingen, började tänka att jag kanske kunde skriva med humor istället, och då föll det på plats – just den tonen passade just den här karaktären! Och det kändes lustfyllt, jag har till exempel alltid inspirerats av Tim Burton som är just väldigt bra på att gestalta det makabra med en rolig touch.
Vem är MonsterMåns?
– Han är osäker men också nyfiken. Han känner att han inte riktigt har en plats i samhället. Lite längre fram i berättelsen ska han få börja i en skola för monster och utstötta, och försöka hitta sin plats i det sammanhanget. Men även i den nya skolan blir han väldigt osäker – är han tillräckligt udda för att passa in där? Jag vill komma åt en sorts inneboende känsla av mellanförskap.
Sanna Läck
Ålder: 39 år.
Bor: I Långbro, Stockholm.
Gör: Har precis börjat jobba som skolbibliotekarie i en F–9-skola. Parallellt skriver hon sin C-uppsats i biblioteks- och informationsvetenskap.
På nattduksbordet: »Jag började nyss läsa Emma Hambergs Kärlekens idioter. Bredvid den ligger Vinterflickor av Laurie Halse Anderson, en bok om ätstörningar riktad till tonåriga tjejer, som jag läser för att hålla mig lite ajour med ungdomslitteraturen.«
Var du någon gång rädd att det skulle bli för hemskt för läsarna?
– Nej, faktiskt inte. Jag tror att många barn vill att det ska kittla lite när man läser. Det finns något positivt i att pusha på gränserna för hur läskig en historia för barn kan vara. Min instinkt är att man ska våga prova, och se var det landar.
Vart tror du att den här historien kan ta vägen?
– Jag skulle vilja fortsätta på just de här funderingarna kring ursprung – varifrån kommer Måns, vem är hans pappa? Berättelsens mysterium handlar ju om vad han egentligen är – människa eller någonting annat? Men jag har inte en hel historia klar för mig utan vill låta karaktären leda mig lite, känna in vart han är på väg.
Vad skriver du oftast?
– Jag har skrivit både prosa och lyrik för både vuxna och barn, men sedan jag för tre år sedan gick en kurs på Kalix folkhögskolan som heter »Resan mot bilderboken« har jag riktat in mig mest på att skriva med barn och unga som mottagare. Härnäst vill jag förstås skriva klart den här berättelsen.
