MonsterMåns

Första gången det hände var när jag rastade Nudel längs med Nyhammarsdammen. En tant stoppade mig, granskade mig från topp till tå – det var inget ovanligt i sig, och brukade hända titt som tätt. De flesta drog efter andan som om jag just hoppat ut framför en buss, tog sig för hjärtat eller viskade saker i stil med: »Stackars lilla barn« eller »Men vad har hänt? Mår du bra?« Min favorit var ändå tanten som flämtade till sin gubbe: »Är han död?«

»Nä, tackar som frågar – jag mår prima. Jag är bara ful«, brukade jag alltid svara. Då blev de alltid lite stela i ansiktet, och ibland fick jag ett försiktigt »Näääej då …« till svar, men vi visste båda två att jag var döful. Med extra betoning på dö. Barnmorskan hade visst till och med dödförklarat mig på BB så fort jag kommit ut.

»Han har nog tyvärr varit avliden ett ganska bra tag inne i magen …« sade hon och klappade min mamma ömt på axeln. Mamma har berättat hur hela vårdstyrkan inne i rummet fick fullständig panik när jag sedan började skrika för full hals.

»Det är inte möjligt«, sa barnmorskan, och klämde igenom min kropp som om det vore en övermogen mango. Nekros överallt, tydligen. Men levde gjorde jag – jag såg bara inte levande ut. Jag har sedan födseln varit vit som ett spöke, med röda och blåaktiga blodkärl som hellre hängde utanpå kroppen än inuti. Mina ögon såg ut att ploppa ut från sina hålor, om det inte vore för de lila påsarna som satte tillbaka dem på plats, och mina öron är lite genomskinliga. Mamma brukade oftast pudra på lite rouge innan vi skulle till släkten, och jag sa alltid: »Man kan ju sminka en döing – men det är fortfarande ett lik.« Hon blängde bara på mig, utan att säga något. Istället borstade hon alltid mitt korpsvarta hår åt sidan och satte på mig mina bästa kläder.

Men den här tanten som stod framför mig den där första kvällen, hon var annorlunda. Hon såg nästan värre ut än jag. Stora ögon, grågrön hy och läppar blå som frusna blåbär. Hennes kropp såg ut som en bullig cupcake, fast i svart smörkräm istället för pastellblått eller jordgubbsrosa.

»Nä va! Skolkar du!? Vad ska det bli av dagens ungdomar?« fräste hon, och marscherade vidare, förbi mig som stod kvar och tittade efter henne lågt efter att hon försvunnit bort bakom träden. Klockan var halv nio på kvällen, och det var dessutom fortfarande sommarlov. Jag antog att hon var lite … felprogrammerad. Nudel stirrade på mig med ett ännu mer förvirrat uttryck än hans vanliga bortkomna anlete. Jag stirrade tillbaka, sedan skrattade jag lite innan vi begav oss hemåt.

Andra gången hände det när Nudel hade käkat för mycket av mammas blommor på balkongen. Det blev en sån där natt då jag fick springa ut och in med en magknipshund var tjugonde minut som sprutlackerade gräset medan han gav ett ledsamt jämmer. Morsan tyckte det var mitt ansvar, jag sov ändå så sällan, och det var ju trots allt jag som ville ha honom. Nudel (kennelnamn: Stargaze) var en olycksalig blandning mellan tax och kinesisk nakenhund, vilket innebar att han såg ut som en långsmal, möglig varmkorv med hårtussar på strategiska (och ostrategiska) platser. Oftast hade han tungan utanför munnen istället för inuti, vilket passade bra med hans något vindögda ögon. Med andra ord: helt och hållet perfekt! Han var min bästa, och enda, vän, och ingen hade kunnat önska en bättre hund, förutom möjligtvis någon med stabilare mage, för det var den som orsakade att vi åter var ute igen för femtonde gången denna stjärnklara sommarnatt. Klockan hade passerat tre, när en långsmal varelse plötsligt stod framför oss längre ner på den smala och slingriga gångvägen bort från vårat hus. Mamma hade sagt åt oss att gå så långt från vårat hyreskomplex som möjligt för att inte väcka misstankar om var (eller vem) den härliga odören kom ifrån. Vi hade därför gått en bra bit ner för stigen längs med dammen, bort mot ett mörkt skogsparti som jag visste – oftast – var folktomt.  Först trodde jag att någon planterat ett träd mitt på vägen – så spikrakt och smalt var det.

Det såg dock varken naturligt eller mänskligt ut. Vilket, som det skulle visa sig, stämde alldeles utmärkt.

Ju närmare vi kom, desto konstigare blev allt. Det var nog trots allt en människa, men axlarna satt alldeles för långt ner, nästan som om de halkat ner halvvägs mot höften. Halsen var så lång att man lätt hade kunnat tro att den tillhörde två–tre personer på rad. Ansiktet låg gömt inuti en kolsvart huva, men en vass haka stack fram – eller något som liknade en haka, i alla fall. Jag tittade snabbt bort för att inte möta varelsens ögon, som jag dessutom inte riktigt visste var de satt. Om jag inte såg fel fanns det nämligen flera att välja på.

»Mmm«, sa hon rasslande när vi passerade.

»Jag har visssst … missssat dig«, väste hon igen, några steg senare. Jag antog (och hoppades innerligt) att det inte var mig hon menade att hon missat – och med vad egentligen? – men jag ökade ändå farten. Jag hade verkligen noll lust att småprata med en mörkervarelse mitt i natten som verkar ha som syfte att eventuellt skjuta på folk, särskilt inte med en hund i släptåg som just haft diarréfestival i gräset. Nudel gläfste till och tryckte öronen så långt bakåt att de såg ut som om någon slickat fast dem längs med den korviga nacken. Vi var rörande överens: han var färdigbajsad. Eller åtminstone tillräckligt tömd för att kunna hålla sig till morgonen. Nästa promenad kunde gott vänta tills solen var uppe och märkliga varelser höll sig där de hörde hemma.