Bruksortsblues

Inledningen av Henrik Bromander

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Sjön hon lärde sig simma i när grannarna, som hade en autograf av Arne Borg uppsatt ovanför öppna spisen, ordnade simskola om somrarna och drog tågvirke mellan bryggan och hängbjörkarna så att man hade något att hålla i. Bortom björkarna fanns ett par farligt hala klippor som hon något år senare kunde ha drunknat vid om det inte varit för Öbergs grabb som stod och fiskade braxen en bit bort. Samma vitblonda lite dumblyga men söta kille hon senare kysste på motsatta sidan stranden, efter ett okänt antal mellanöl medan någon försökte spela de inledande ackorden till Smoke on the Water på en illa strängad gitarr. Micke, så hette han. Mikael Öberg. Stack ner till Göteborg direkt efter skolan, ingen vet riktigt vart han blev av.

Nu är pojken orolig igen. Han mumlar något. Roger säger att han får prata svenska om han vill bli förstådd. Hon kollar Facebookgruppen igen men inget nytt sen sist, bara Stoffes korthuggna Vi är på plats.

De kör i den långa kurvan längs halvön där hon och Tomas hade sin båt. Eller, där Tomas hade sin båt. Det var viktigt. Det var hans båt, hans bil, hans hus. En gång lärde hon sig ett ord för hur Tomas var. Possessiv. Han älskade att äga, långt mer än vad han älskade någon människa. Men båten tyckte även hon om. Det var inget särskilt med den, en enkel plastjolle med en utombordare som bara ville starta ungefär var tredje gång. Det var mer vad båten gav. Abborrmete om försomrarna och badutflykter till Älgön och de blåskimrande augustinätternas spända förväntan; skulle burarna innehålla några kräftor och skulle de bli upptäckta av tillsynsmannen? Framför allt innebar de där båtturerna en möjlighet att komma bort från varandra, även om man satt knödd flytväst mot flytväst. Vrålet från motorn omöjliggjorde alla samtal och öppnade ett inre rum fullt av tankar och drömmar.

Hon slänger en blick i backspegeln. Ser mest Måns. Det är som om hans kropp fyller upp hela det bakre utrymmet av bilen. Herregud vad han äter. När de provianterade på macken tog han inte bara två stora baguetter med räksallad utan även två av de där hemska korvarna som säkert snurrat runt där i flera dagar innan han förbarmade sig över dem och slukade dem i ett par tuggor. Men så fick de ju rabatt också. Sedan de började patrullera har macken haft ungefär noll problem med vare sig slangande baltiska bensintjuvar eller tiggare som bunkrar upp framför de automatiska dörrarna med sina fejkade lappar och sitt falsktrevliga hejhejande.

Ja, patrullerna är populära. De får mycket kärlek, många tummar upp och som sagt en del gratis mat också, men man kunde ju önska att fler ville engagera sig. Om folk i bygden nu tycker att de gör en så himla fin insats, som det var någon som skrev häromveckan, om de verkligen fyller det tomrum som den nerlagda polisstationen skapade, borde inte fler aktivera sig då? Ligger det inte i allas intresse att deras lilla samhälle inte bara ska leva utan också att det får göra det i säkerhet, lugn och ro? Som Roger sa: fem bilar är fem för lite. Vi borde vara dubbelt så många, minst, för att kunna täcka upp hela området under dygnets mörka timmar.

Men än så länge har efterlysningarna om handräckning bara resulterat i ett fåtal hugade som åker med några nätter och sedan får nog. Det är arbete hit och familj dit som ursäkt. Jaha, så det är bara vi som varken har det ena eller det andra som ska skydda alla de lyckligt lottade, tänker hon ibland. Världen är orättvis, som hennes mor brukade säga. Håller hon på att förvandlas till henne?

Nu är pojken ordentligt orolig. Det verkar som om han fått loss en arm och griper efter dörrhandtaget. Hon sträcker på nacken för att försöka se i backspegeln men det är svårt. Vågar inte riktigt vända sig om, inte sedan hon såg vad de gjort med honom. Roger suckar och Måns flåsar, de verkar ha kopplat något sorts grepp på honom. Det är Roger som instruerar Måns som sitter bättre till, halvt bakom pojken. Armen runt halsen och den andra handen på huvudet. Nej, inte i nacken, mer på toppen av huvudet. På toppen! Så ja. Tryck till. Hårdare. Ser du hur lugn han blir?

Flåsningarna når sitt crescendo och ebbar sakta ut. Tomas säger ingenting. Håller bara blicken på vägen och ger lite mer gas men ligger hela tiden under hastighetsbegränsningen. Hon kollar gruppen igen. Marianne har kommenterat Stoffes inlägg. Alla är här. Bil fyra kommer ni snart eller? Hon säger ingenting till Tomas, vet att han hatar att bli stressad när han kör. Eller när han håller på med vad som helst. Tunnelseende, totalt fokus på en enda sak. Som om han balanserade hela världen på sina axlar och minsta tuva skulle kunna få honom att tappa jordklotet.

När hon såg den nya turordningslistan och fattade att de satt henne i samma bil som honom undrade hon först om det var ett skämt, sedan om det var ren och skär illvilja. Alla känner ju till skilsmässan, alla vet allt här, det är så det funkar. Man känner till vilka som är obotligt sjuka, vems barn som blir mobbat i skolan, vem som blivit friställd och vems sjukpenning som blivit indragen. Detta om de normala vill säga, de skötsamma. Om buset vet man mindre, om det vita skräpet i längorna nere vid ån och missbrukarna ute på campingen och säsongsarbetarna i barackerna bakom Anderssons maskinpark och de asylsökande borta på den nerlagda kursgården. Det är som om de lever i en annan värld.

Fortsättningen av Nina Ehrgård Ejlertsson

Mobilen plingar. Kör direkt dit istället vi åker från rastplatsen nu. Ett skrapande ljud mot underredet får Tomas att rycka till. Hennes rynka mellan ögonbrynen måste han ha anat snarare än sett. En åder pulserar i hans tinning, hon vet att han snart kommer bli röd, att knogarna kommer vitna runt ratten. Ärret på hennes käke stramar. Det smakar surt i munnen. En bild från Facebook flimrar förbi, Tomas med handen på hennes mage, den där filippinskan. Uppställda på altanen, den nybyggda. Finklädda. Att han kan se sig själv i spegeln. Fattar han inte att folk skrattar bakom hans rygg?

De passerar Folkparken, skylten knappt synlig under rostflagor och växtlighet, genar över parkeringen där de suttit så många gånger i någons baksäte med häxblandning i en klibbig PET-flaska och hånglat mot knäppande motorhuvar. Supertrion. Till och med killarna i nian visste vilka de var när de började sjuan. De skulle gå på gymnasiefester och dra till Kos. Men Anna försvann till Stockholm och Jenny blev kvar i London. Hon känner ansiktet hetta när hon tänker på meddelandet om midsommaraftonen hos Juha, deras sista gemensamma. Hon såg hur de läste det, allihop. Hon torkar sig i pannan med baksidan av handen. Det känns tjockt och raspigt i halsen. Håller hon på att bli sjuk?

Måns rapar i baksätet. Hon håller tillbaka en rysning. Framför dem tornar resterna av Bruket upp sig. De sista skorstenarna monterades ned 1991 och såldes till Kina. De stod på avstånd och tittade på sprängningen av den största fabriksbyggnaden. Hennes hand i mammas varma, fast hon egentligen var för stor för att hålla handen. Nu är det inte mycket kvar. En ensam tegelbyggnad där den gamla smältugnen stod. Spruckna rutor och sönderrostade brandstegar.

De andra väntar. Hon ser Stoffes siluett i den röda Opeln. Det pirrar till i underlivet, hennes fingrar söker sig till blåmärket på låren, från köksbordet. Hon skruvar ned leendet i ansiktet. Tänker att det är helt naturligt att titta på dem, att det inte är hon som söker hans blick, bekräftelse. Det vore ju patetiskt.

Betonggolvet är dammigt, deras fotspår fortfarande synliga sedan sist. Stegen sviktar under hennes fötter i metalltrappan. Oljefläckar glänser i betongen. En rostig port i bortre väggen ledde förr till transportbandet, men leder nu bara rätt ut i luften. Marken långt där nere fick det att suga till i magen när Roger gläntade på porten då, när de rekade. Pojken får de nästan bära upp. Nu skriker han igen, ser väl kanske burarna på håll. Eller så har han förstått.

Stoffe viftar med mobilen. Någon har sett en tattare på Bergs cykel utanför ICA. Nu jävlar. Att hon ska stanna är underförstått. Stoffe kastar till henne nycklarna. Deras blickar möts en halv sekund. Det räcker för att hon ska se det. Avfärdandet. Föraktet. Det svider i magen. Minnet av sista dagen på jobbet sitter i kroppen, får det att knyta sig i nacken. Hur inte en enda av dem kunde se henne i ögonen. Tjugo jäkla år med att dutta bort Gregers intorkade diarré med en landstingstunn trasa och att bädda rent och mata med jämngrå puré. Men ingen avtackning för henne inte. Senait som stod där och säkert hånlog inombords, fast hon såg så beklagande ut. Som inte kunde hålla sig till sitt eget utan prompt skulle ta det uppåt. Ett enda misstag och tjugo år gick upp i rök. Tydligen. Och hon sa att man måste göra det rätta. Måste vara något kulturellt. Hon huttrar till och skakar på huvudet.

Pojken i buren längst bort ligger alldeles stilla. Är han död? De andra gråter, sträcker sina smutsiga händer ut genom spjälorna. Ståldörren två trappor ner slår igen, efterlämnar en tom tystnad. Hon ser sig försiktigt om. Även pojkarna tystnar. Känner de på sig att förutsättningarna precis förändrats?

När hon rycker i hänglåset fastnar tröjan i burens metallstänger och blottar underarmen. Hon ser att pojken ser den. Tatueringen. Silhuetten av en bebisfot. Ett nästan bleknat datum. Hon drar snabbt ner ärmen, men bilden är redan där. En stel, blånad kropp, barnmorskans torra, bruna hand som försöker klappa henne, tröstande, hur hon slår bort den. Hon ruskar på huvudet, råkar möta pojkens blick.

Omkring henne tornar stålverkets innanmäte upp sig. Det är mörkt, luktar unket. Hon väger nyckelknippan i handen. Nycklarna till burarnas hänglås, till ytterdörren till Stålverket. Det finns en till nyckel, stor och tung. Den till porten som nu bara leder ut i tomma intet, till ett femton meter högt fall. Hon låter blicken dröja vid den. En gäll ton tjuter i öronen. Hon tycker sig höra en glättig röst i huvudet, en lekledare i ett nittiotalsprogram.

Bakom port ett gömmer sig ett krossat kranium och hjärnsusbstans på asfalten och vem vet, kanske evig glömska och sinnesfrid. Och som en unik bonus så kanske din otacksamma omgivning ångrar sig och förstår vad du har offrat.

Herregud, håller hon på att tappa greppet fullständigt? Hon snurrar runt, försöker skärpa blicken. Den nya pojken vädjar till henne med gutturala läten. De måste väl förstå att hon inte fattar vad de säger? Hon känner nycklarna skära in i sin fnasiga handflata, låter blicken glida över burarna. Vad skulle hända med deras projekt om de kom tillbaka till tomma burar, om hon bara …

Och se här kära tittare, vad har vi bakom port nummer två då? Ett gäng befriade ungdomskriminella, våldsverkare on the loose så att säga, kan det vara något kanske? Lite spänning i vardagen?

Hon skakar på huvudet, ställer sig med ryggen mot burarna. Tjutandet i öronen intensifieras, försvinner inte fast hon pressar händerna mot dem. När hon kniper ihop ögonen ser hon Stoffes avfärdande blick, en gravid filippinska på en nybyggd altan. En blå bebisfot. En brun hand. Att behöva smyga ut bakvägen från jobbet med böjt huvud. Värken i fötterna, fårorna i ansiktet som vittnar om att tiden går, medan hon står still. Hon höjer blicken och låter den glida över raden med burar. Sneglar mot porten som leder ut i tomma intet. Så höjer hon nyckelknippan. Med darrande fingrar plockar hon fram rätt nyckel.