Det rätta att göra

Klockan i köket slog sju ljudliga slag. Morgonekots signaturmelodi dränktes bakom de tonsäkra klockslagen. På sin väg mot köksfönstret, det som vette ut mot björkdungen, stannade Rolf till och vred upp volymen en aning. Den sakliga nyhetsuppläsaren pratade om nattens oroligheter. Rolf suckade. Han kunde inte begripa varför folk skulle vara så bövlars bråkiga. Hade de inget vettigt att göra? Den gamla termometern på utsidan av fönstret visade 19 grader när han böjde sig fram för att se bättre.

»19 grader redan nu«, sa han och vände sig om. »De pratade om värmebölja igår. Ja, det gjorde de. Men de pratar ju om så mycket. Fast, nog verkar det som om de har rätt. Om det fortsätter stiga blir det varmt i eftermiddag. På tok för varmt för att vara i slutet av september. Men det behöver inte du bry dig om Freja. Nej, det behöver inte du bry dig om.«

Rolf vände sig om och gick fram till kaffebryggaren som stod på bänkytan intill det stora hörnskafferiet. En gång i tiden, när Vera fortfarande levde, var skafferiet välfyllt. Alltid fanns det något gott däri. Nu fylldes hyllorna av tomma glasburkar, någon mjölpåse som passerat bäst före-datum för flera år sedan, ett dussin konserver, några oöppnade paket kaffe, en påse havregryn och en flaska saft. Den hade han fått av grannen Inez i somras. Hon hade kokat. Svartvinbärssaft. Han drack sällan saft men det var bra att ha en flaska hemma, om han skulle få besök av någon törstig unge någon gång.

Rolf fyllde den kantstötta kaffekoppen med det lila blommönstret, den han alltid drack sitt kaffe ur, till hälften och gick med försiktiga steg fram till köksbordet. Kaffekoppen skakade, trots att han höll den hårt med båda händerna.

»Det är ett jävla elände att bli gammal. Visst är det Freja?« Rolf lyfte på locket till sockerskålen gjord av näver och tog en sockerbit. Handen darrade. Han bet av ett litet hörn av den vita kuben och lät den smälta på tungan. Det som blev kvar lade han tillbaka i sockerskålen, samtidigt som han försiktigt sörplade i sig en klunk hett kaffe. Händerna skakade när han förde kaffekoppen till munnen och till slut var han tvungen att sätta ner den.

Han gned händerna mot varandra. Det var inte det att han hade ont i dem, för det hade han inte, men det var ett elände att de skakade som asplöv i vinden. Vissa dagar var bättre än andra – men i dag var det ingen bra dag. Sådana här dagar, då kunde han knappt pricka rätt med gaffeln när han skulle äta. Han kunde bli sittande vid matbordet i flera timmar.

»Nej, fy fan, inte är det lätt att bli gammal. Eller hur Freja? Visst håller du med mig?« Rolf tittade på hunden som låg på ett slitet gammalt fårskinn i kökets ena hörn. När Freja hörde sitt namn lyfte hon huvudet och tittade på Rolf. Den något försiktiga och mödosamma viftningen på svansen berättade att hon ville visa sin husse att hon hade hört hans klagan.

Rolf satte händerna i köksbordet och tog stöd när han reste sig upp och gick fram till hunden. Han rättade till dynan som låg på pinnstolen intill henne, innan han satte sig ner. Hans högerhand, stor och ärrad efter många år av arbete på gården, sökte sig instinktivt ner till hunden och började smeka den blanka, ljusgrå pälsen.

»Värmebölja i slutet av september. Ja, de är nog glada att det inte är älgjakt nu i alla fall. Hellre kallt än varmt när det är jakt. Eller hur Freja? Inte för att vi kan jaga längre. Det var längesedan det«, sa Rolf.

Han lät handen stanna till bakom örat på Freja. Han kände hur hon lutade sitt huvud mot hans hand, som för att visa att hon tyckte om kliandet. Efter en stund stönade Freja belåtet och lät huvudet falla mot golvet. Rolf blev sittande med handen hängande.

»Ja, du är trött. Vila du. Jag ska inte störa dig.« Han la sina händer i knäet. Blicken fastnade på något långt bort i fjärran. Tårar började rinna. Freja lyfte på huvudet och tittade på sin husse med orolig blick.

»Nej då, bry dig inte om en gammal gubbe som gråter. Inte är det något att bry sig om«, sa Rolf och drog handryggen över kinderna. Freja reste sig sakta och mödosamt upp. Klickandet av långa klor hördes på det slitna trägolvet när hon tog några stela steg och satte sig framför Rolf. Hon la sitt huvud i hans knä och han drog sina händer längs med nosen, upp på hjässan och bakom öronen. Freja slickade varsamt händerna när han lät dem vila i knäet igen.

Tårarna började på nytt rinna när Rolf kände den sträva hundtungan mot sin hud. Han visste att hon tröstade. Det var hennes sätt att säga att allt var i sin ordning. Han hade inte klarat av att berätta något för henne. Inte rätt ut. Inte med ord – men han förstod att hon visste. Hon kände det på sig.

Han hade köpt henne tre veckor efter det att Vera hade dött. Det var en i jaktlaget som sålde gråhundsvalpar och Freja var den som var över. Hon var en åtta veckor ullig duntuss när han hämtade henne och i början hade han ångrat sig både en och två gånger. Hon bet sönder skor och kissade inne och det dröjde nästan ett halvår innan han hade fått någon sorts fason på henne. Men efter den första prövande tiden hade lugnet infunnit sig och sedan den dagen hade hon aldrig vikt från hans sida. När Freja var ung och stark hade Rolf fortfarande styrka kvar. Då hade de spårat älg om höstarna och när vinterkylan drog in och gjorde golven kalla låg Freja och värmde Rolfs fötter. När sommar övergick till höst hade de vandrat i skogen och fyllt Konsumkassar med kantareller. I takt med att Frejas syn blev sämre, hennes tänder glesare och gången långsammare, så blev deras skogspromenader kortare och tillfällena då de jagade tillsammans inföll med allt längre mellanrum. Rolf tycktes följa Frejas kurva, för även han åldrades och till slut kom dagen då han sålde sitt vapenskåp och gav bort sina bössor till barnbarnen.

Köksklockan hade precis tystnat, efter att ha slagit åtta ljudliga slag, när det knackade på dörren. Rolf drog ett djupt andetag och blundade. Lina var punktlig. Som alltid. De hade bestämt att hon skulle komma klockan åtta och det gjorde hon.

Hon var klädd i kamouflagefärgade jaktbyxor och en mossgrön t-shirt. När hon steg in i köket gick hon direkt fram till Freja och satte sig på huk intill hunden. Hon tittade upp på Rolf med tårfyllda ögon och tog hans hand. Rolf kramade den hårt men vände bort blicken.

»Det ska bli värmebölja säger de«, sa han och drog handen över näsan. »Jag sa just det till Freja, det är då tur att det inte är älgjakt nu. Det är ett elände om det är för varmt då. Vad sa de på jaktmötet förresten?«

»Samma gamla ramsa som alltid«, sa Lina. Rolf nickade bara till svar. Lina tittade, först på Freja och sedan på Rolf, innan hon med dämpad röst sa: » Är du redo morfar?« Rolf tvekade men slöt sina ögon och nickade. Lina tog Frejas huvud mellan sina händer. Hon borrade in sin näsa i hundens päls, drog ett djupt andetag och sa: »Fina fina du.«

Rolf reste sig sakta och gick ut i hallen. Han tog ner kopplet som hängde på kroken innanför ytterdörren. När han kom tillbaka in i köket gav han det till Lina. Hon drog halsbandet över Frejas huvud. Rolf gick fram till kylskåpet och öppnade det.

»Vänta lite. Hon ska få något gott bara«, sa han och tog fram en falukorv. Han skar av två tjocka skivor. Den ena sträckte han fram till Freja. Hon tittade tveksamt på den en kort sekund men sedan tog hon glupskt den tjocka skivan ur hans hand. Den andra skivan gav Rolf till Lina. »Ge den till henne är du snäll.« Lina tog emot korvskivan och nickade.

»Kom gumman«, sa Lina och drog försiktigt i kopplet. Freja låg kvar på det gamla fårskinnet och slickade sig runt munnen.

»Hjälp henne«, sa Rolf. Lina böjde sig ner och satte en hand bakom Frejas bakdel. Det fick hunden på benen. Sakta gick de ut i hallen. Rolf gick först och öppnade ytterdörren. Innan Lina steg ut genom dörren tog hon geväret som stod lutat mot garderoben i hallen. Med stapplande steg följde Freja efter ut på farstukvisten. Rolf lutade sig ner och drog sin ena hand över hundens rygg.

»Hej då med dig«, sa han. »Hej då.« Han tittade på Lina och sa tyst: »Jag skulle ha gjort det själv om inte händerna trilskades. Det skulle jag. Jag la ut en matta i går. Låt den vara med. Hon tycker så mycket om att ligga på den. Hon sover så gott på den om kvällarna, nedanför sängen min.«

Lina nickade och drog sin ena hand över Rolfs kind.

»Det här är det rätta att göra«, sa hon.

Lina gick sakta över gårdsplanen med Freja efter sig. Rolf stod kvar på farstukvisten och såg dem försvinna bakom ladan. Klumpen i magen gjorde honom knäsvag och tårarna grumlade hans sikt. Han höll så hårt i räcket framför honom att hans händer vitnade.

Trots att det inte gick mer än några minuter innan skottet ekade bland huskroppar och skog tyckte Rolf att väntan på smällen kändes som en evighet.

När han hörde skottet blundade han och drog ett djupt andetag. Det hade varit det rätta att göra. Aldrig, du får aldrig låta ett djur lida för att du är rädd för din egen sorg och saknad. Nej, det här ingick i kontraktet. Det här var han skyldig sin bästa vän.

 

Linas byxor och händer bar spår av blod när hon kom tillbaka. Hon tog ett steg förbi Rolf och ställde ifrån sig bössan inne i hallen, sedan gick hon fram och gav honom en kram.

»Det gick snabbt. Hon led inte«, sa Lina. »Hon lade sig så fint på mattan som du hade lagt ut. Hon somnade direkt av skottet.« Rolf sa ingenting. Han kämpade med att hålla tårarna tillbaka. Lina drog sina händer längs hans rygg. »Så ja, så ja. Nu har hon inte ont mer.«

»Lade du henne i gropen?«, sa Rolf och drog sig ur Linas kram. Han tog fram en näsduk ur byxfickan. Han snöt sig ljudligt.

»Det ser ut som om hon sover. Vill du se henne?« Rolf nickade och på nytt svämmade hans ögon över av tårar. »Kom«, sa Lina och tog den gamle mannens hand. Hon kramade den hårt. »Vi går och säger farväl till din vän morfar.«

De gick tillsammans över gårdsplanen och bort till björkdungen.

»Åt hon korven?« frågade Rolf när de kom fram till gropen och tittade ner på den livlösa hundkroppen som låg på den färgglada trasmattan.

»Ja», sa Lina. »Hon åt korven.«

Texten är skriven av Sara Källström och kom på första plats i tävlingen »Skriv en novell – tävla om 10 000 kronor och en ljudboksinspelning!«

Juryns motivering

»I det stillsamt vardagliga – septembermorgonens temperatur, radions melodier, köksklockans slag, småpratet med hunden – skildras med lyhördhet och varsamhet en livslång och ordlös vänskap. Fritt från yviga åtbörder och intensiva känslouttryck framträder sorgen inför det oundvikliga, och i enkla repliker och handlingar skildras all den ömhet vänskap kan innehålla.«